Glädjen, dess olika former och varierande intensitet, är ett viktigt inslag i all kreativ verksamhet. En vanlig beskrivning av glädjen är att den börjar med oenighet, brytning, brist och lidande. På detta följer grubbel, ofta av det introspektiva slaget. För att komma vidare behövs en kombination av strävan, uthållighet, ren tur eller som i religiösa sammanhang en högre makts omsorg. Slutmålet i denna modell är återförening, fullhet och harmoni.

Den relationsmässiga aspekten av glädje borde dryftas lite oftare eftersom glädje förmodas bidra till vårt eget och andras välbefinnande. Att glädje föder glädje är dock inte en axiomatisk sanning. Motsatsen kan också inträffa. När misstänksamma människor tillvitar en glad och sorglös person negativa egenskaper som självgodhet och inställsamhet känns ordspråket delad glädje är dubbel glädje som en direkt förolämpning. Den från början gladlynte blir nedstämd och går sin väg.

Att säga till någon: ”var glad nu!” är meningslöst. Lika fånigt skulle det vara att säga: ”det räcker inte med att vara olycklig, man skall också veta hur”. Glädje är enligt allmän uppfattning något som kommer till oss. Den infinner sig när vi kanske minst av allt anar det, och då ofta på ett oväntat sätt. Man behöver inte fundera så mycket på varför eller varifrån glädjen kom utan nöja sig med att den plötsligt är där.

Något motsvarande kan sägas om melankoli. Sigmund Freud anger inte någon bot för tillståndet utan säger bara att det går över när ”en viss tid” runnit undan. Nästa steg är mer remarkabelt. Det händer inte sällan att melankolin förbyts till strålande kreativitet. Det är som att dricka ett glas vatten utan att hålla i glaset. Man blir otörstig men fattar inte hur det gick till.

Melankoli kan alltså vara av det glädjerika slaget. Enligt Freud kan melankolikern liknas vid en fetischist som samlar på tecken på förluster. Han skapar sig en vinst av dem och när han visar fram dem ökar deras värde. Vinsten ackumuleras alltså genom själva framvisandet och det skänker honom glädje. Mindre glädjerikt är att det ligger en egoistisk störning bakom beteendet.

Freuds kortfattade tes om glädjen i ”Trauer und Melancholie” är att ”glädje, jubel, triumf” inställer sig när en ”stor, länge vidmakthållen eller vanemässigt bevarad ansträngning äntligen inte behövs längre”. Exempelvis glädjen hos ”en stackars sate” som plötsligt får pengar och inte längre behöver bekymra sig för det dagliga brödet. Frånvaron av förstämning betecknas av Freud som glädje. Mycket mer säger han inte. Glädjen förekommer bara sporadiskt i hans psykologiska resonemang.

Otillfredsställd längtan är för vissa människor mer åtråvärd än jordisk tillfredsställelse. Om den paradoxen känns välbekant så kan det bero på att den går att härleda till kristlig glädje, i synnerhet komponenterna tålmodig uthållighet och längtan efter evig glädje därovan.

Antikens stoiker menade att glädje inte bara är ett inre tillstånd utan också en intellektuell attityd. Men talar man om glädje på det sättet sårar man kanske dem som hävdar att glädje är en känsla där det krävs liten eller ingen reflektion. Ändå rymmer alla våra passioner – glädje, sorg, hat, fruktan, hopp, vrede – kognitiva komponenter. Känslor är förbundna med kognition, alltså med minne, tänkande och föreställningar. Med idéer, fantasier och världsåskådningar.

Den kognitiva aspekten skiljer passionerna från å ena sidan sinnesförnimmelser och stämningar, å andra sidan svårbestämbara emotionella tillstånd som krypande oro, långvarig depression eller utmattningssyndrom.

Men låt oss återvända till glädjen. Ett karakteristikon är att man orienterar sig i riktning mot ett verkligt eller inbillat gott. Antingen förefinns redan detta goda och väntar på att upptäckas, eller också närmar det sig långt bortifrån och då helst inte i ultrarapidtakt.

Adam Potkay, professor i engelska vid The College of William & Mary i Virginia, har i The story of joy. From the Bible to late romanticism (Cambridge University Press, 318 s) gett oss en uttömmande och vederhäftig beskrivning av det svårfångade begreppet glädje. Han konstaterar att glädje inte är samma sak som lycka. Nog hänger de ihop, men inte som siamesiska tvillingar. Lycka är ett mentalt tillstånd, en etisk evaluering, som kan gälla individuella eller samhälleliga villkor. Glädje är också ett mentalt tillstånd men skillnaden ligger i att den dessutom ger uttryck åt en personlig läggning. Som när vi säger: Erik är en glad lax. Om han sedan är denna glada lax från måndag till måndag är han ett unikum, enastående i sitt slag.

Vare sig man uppfattar lyckan som subjektiv eller objektiv så går den att gradera, säger Potkay. Han menar då att den kan vara fullständig eller ofullständig, mindre eller större. Även glädje kan graderas men till det kommer en mängd adjektiviska egenskaper. Vi talar således om andlig glädje, erotisk glädje och, om man närmar sig de erogena zonerna, sexuell glädje. Vidare talar vi om joie de vivre och självisk glädje.

I den händelse man tillskriver andra människor förment suspekta egenskaper blir de suspekta om man envist håller fast vid sin åsikt. Adam Potkay uppehåller sig åtskilligt vid språkliga valörer och regelrätta missförstånd. Varför ge ord åt vad något inte är istället för att säga vad det är? Varför tillmäta vanliga yttranden som god dag en högre symbolisk betydelse? Borde inte sådant reserveras för anagogisk skrifttolkning? Bibeln, jag återkommer strax till den.

Schadenfreude kräver emellertid först en kommentar. Den har sin rot i ett avundsbemängt rivalitetstänkande. När andra människor lyckas med något som vi själva skulle vilja göra blir vi, om vi är oförsiktiga, avundsjuka. Om det sedan visar sig att den vi avundats inte var så märkvärdig som vi trodde ersätts avunden lätt med skadeglädje. Eftersom detta är en ful känsla, som för övrigt ligger mycket nära sadismen, kan vi överlåta hela saken åt ”ödet”. Det var inte vi som tillfogade den eller den personen lidande. Det var Ödet som vänligt nog gjorde det åt oss. Vi åtnjuter därmed ansvarsfrihet och behöver inte ha några skuldkänslor.

De kommer senare, när vi insett hur nedrigt vi betett oss. Vårt förhållande till skadeglädje är ambivalent. Vi tar avstånd från den men gör det ändå inte. Hela grupper av människor förenas genom skadeglädje. Ingen uppbygglig bild, detta, men det betyder inte att den är osann.

Adam Potkays exposé över glädjen sträcker sig 2500 år bakåt i tiden. Det material han redovisar och analyserar är minst sagt omfattande. Bibeln är ständigt närvarande, både som exempelsamling och korrektiv. Mycket handlar om våra passioner och därför kan det vara av intresse att se vad Thomas av Aquino (ca 1225–1274) har att säga om dessa.

Thomas fastställer att det finns elva olika passioner. Sex av dem som har med begär att göra svarar mot vad vi uppfattar som gott och dåligt. Saker som tilltalar oss eller stöter bort oss. Tre av dessa passioner är av positiv art: kärlek, längtan och glädje; tre av negativ art: hat, icke-längtan (en omöjlighet) och bedrövelse. De återstående fem passionerna svarar mot sådant som är särskilt svårt att uppnå eller undvika. Thomas slår ihop dem till två par: hopp/förtvivlan och mod/fruktan. Den femte fristående passionen i denna uppställning är vrede (ira). Och den kommer till uttryck när man blir förolämpad eller angripen rent fysiskt.

Thomas lägger särskilt stor vikt vid glädje och bedrövelse eftersom alla de andra passionerna efter hand mynnar ut i någondera av de två. Den ideala berättelsen om glädje består enligt honom av en ordningsföljd som börjar med kärlek. Därefter rör vi oss i riktning mot längtan – det är själva rörelsen som är objektet för vår längtan. Blir det ett lyckligt slut där kärlek sammanfaller med längtan uppnås glädjen (gaudium).

Baruch Spinoza (1632–1677), den andre store teoretikern på passionernas område, gav glädje och bedrövelse en ännu mer central roll. De är inte bara de övriga passionernas slutpunkt utan också deras fundamentala byggstenar. De är dessutom reaktioner på händelser och omständigheter som vi inte kan påverka. Glädje och bedrövelse är för Spinoza de ursprungliga passionerna men de kan bara kallas så när vi är passiva i förhållande till dem. Tillit och förtvivlan, gladlynthet och ånger, medlidande och tävlingslust, längtan efter uppskattning och skam – detta är glädjens och sorgens grundläggande affekter säger Spinoza.

Varför handlar man på ett hedervärt sätt? För att det skänker en själv och andra glädje? Säkert är det så. Anthony Ashley Cooper, från 1699 Earl of Shaftesbury, vill dock inte nöja sig med detta. Han säger att det inte är glädjen som är motivet för en dygdig handling. Glädjen är en konsekvens av en dygdig handling. Den kommer så att säga gratis.

Friedrich Schiller skrev dikten ”An die Freude” 1785. Han hade inbjudits av mecenaten Christian Gottfried Körner till Leipzig och senare till Dresden där odet tillkom. Det är inte bara en hyllning till vännen utan också en parafras på traditionella tyska Trinklieder. Gemytet i dryckesbrödernas krets transformeras till Weltgefühl och denna kosmopolitiska aspekt gjorde att dikten blev en av frimurarnas favoritdikter.

Diktens rytm attraherade också tonsättarna. Beethoven funderade redan 1792 på att göra en musikalisk tolkning av den men lät saken bero. Mot slutet av sitt liv fullföljde han dock avsikten. När hans nionde symfoni uruppfördes i Wien 1824 utbröt efter den berömda körfinalen öronbedövande applåder, men det var först när den unge altsolisten tog tag i Beethovens arm och vände honom mot publiken som han såg ovationerna.

I solenna sammanhang används numera ”An die Freude” som ett slags europeisk nationalsång. Vi anmodas älska varandra oavkortat och glädjas åt våra framsteg. Det finns emellertid en aspekt som är av det motsatta slaget. En av de överlevande från Auschwitz berättade att han tvingats sjunga denna glädjesång i latringroparna. Länge efteråt försökte han, och vi med honom, förstå om det var ett makabert skämt eller tortyr. De vidriga omständigheterna talade inte precis för att han kunde se det hela som någon form av livsbekräftelse, men han valde den tolkningen.

I Anthony Burgess roman ”A clockwork orange”, som filmatiserades 1971 av Stanley Kubrick, minns banditen och mördaren Alex Delarge hur han våldtog två unga flickor till musik av ”den underbara nian” och sedan föll i sömn ”with the old Joy Joy Joy Joy crashing and howling away.”

Men låt oss avsluta med att gå från den lägsta nivån till den förmodat högsta. Richard Wagner säger i sin essä ”Beethoven” (1870) att vi i dennes musik förenas på samma sätt som kommer att ske eller borde ske i himlen. Själens hallelujasång som redan känns i sjätte och sjunde symfonierna fördubblas i den nionde symfonins berömda Freudenmelodie. Det återvunna paradiset får oss att rysa av namnlös glädje. Själen står stilla och darrar av helig vördnad – ungefär så.

Adam Potkays analys av glädjen är som vi sett mångskiftande. Glädjen kan vara själva sökandet efter glädje eller, som Keats säger i ”Ode on a Grecian urn”, ”winning near the goal”. Den kan också liknas vid kärleken till någon som man inte ens har sett. Glädjen är på det sättet närmast ekvivalent med längtan efter längtan.