Smaken av kokos har på allvar kommit in i det svenska köket. Ökad turism till tropiska trakter och invandrares medhavda matkultur har vidgat smakhorisonten så att konserverad kokosmjölk nu finns i närbutiken. Soppor och grytor med kokoskryddning hör till standardsortimentet, och minsta samhälle har åtminstone en asiatisk restaurang med kokosrätter på menyn.

För tidigare generationer var kokos i stort sett liktydigt med kokoskakor, kokosbollar eller kokosfett för matlagning och bak. På vintern gavs småfåglarna en kluven kokosnöt, och i skämtteckningarna hamnade den skeppsbrutne på en öde ö med en ensam kokospalm.

Men samtidigt som kokos blir vardagsmat också utanför tropikerna, består kokospalmens symboliska laddning. Den är världens mest kända palm, och för människor i kyligare klimat signalerar den romantisk exotism, civilisationsflykt och semester. Trädet finns med närhelst någon – till exempel Svenska spel eller researrangörer – vill få oss att drömma. Mjukt böjda palmer vid vatten i lysande turkos, det är en klichébild som tycks outslitlig.

Men eskapismen är bara en slöja kring ett förbluffande träd som är en av världens viktigaste växter – för närmare en tredjedel av jordens befolkning spelar palmen en både ekonomiskt och näringsmässigt viktig roll.

På latin heter den cocos nucifera och ingår i ett släkte som omfattar omkring 3 800 arter. Till skillnad från de flesta andra palmer, som växer djupt i djungeln, finner man kokospalmen utmed kusterna i hela det tropiska området. Den behöver värme, sandig jord, mycket ljus och hög luftfuktighet – ett skäl till att den inte påträffas i exempelvis Medelhavsområdet där det är för torrt även om temperaturen är den rätta. Kokospalmer som säljs i kruka som inomhusväxter dör i allmänhet efter en tid.
Det finns en viss oenighet om palmens ursprung, men de flesta källor anger Sydostasien. Där har också polynesierna sina rötter, och sannolikt hade de, liksom andra sjöfarande folk, nötter ombord på de långa upptäcktsfärderna. Det var både mat och dryck i perfekt förpackning, och människors färder har säkert starkt bidragit till kokospalmens spridning i tropikerna.

På de magra korallöarna i Stilla havet blev palmen den viktigaste växten, ett ”livets träd”, och en förutsättning för att människor skulle kunna leva på dessa platser. På sanskrit kallas den kalpa vriksha, ”trädet som ger allt man behöver i livet”, och på malaj ”trädet som kan användas på tusen sätt”, pokok seribu guna.
”Drick djupt ur era kokosnötter, ty det är era förfäders dryck!”, minns jag att Cooköarnas premiärminister sa som välkomsthälsning till en grupp män som med havsgående kanot men utan modern navigationsutrustning hade seglat 3 200 kilometer från Nya Zeeland till en kulturfestival på öarna.
Många avlägsna platser har nåtts av kokospalmen genom att nötter i månader har flutit över havet för att småningom stranda och börja gro. Grobara nötter har påträffats så långt norrut som utanför den norska kusten.

Kokospalmen förmår växa där få andra plantor klarar sig, dess behov av bland annat klor och natrium, det vill säga koksalt, betyder att man kan vattna kokospalmer med havsvatten. I vilt tillstånd tar det många år innan en palm börjar producera nötter, men odlade varianter är mogna efter kanske fem år. Då är trädet bara en eller ett par meter högt, vilket gör det lätt att skörda nötterna.
Palmen blir som mest 25–30 meter hög, och bladen upp till sex meter långa. Den kan ge 75 frukter per år, och dessa kan bli stora som fotbollar och väga flera kilo – ett skäl till att man inte bör campa i palmdungar när det blåser. ”En fallande nöt ger inget ljud ifrån sig” är ett talesätt i Söderhavet med betydelsen att en olycka ofta kommer överraskande. Och ”coconut time” är benämningen på den avspända livsstil där man utgår från att saker sker när tiden är mogen snarare än på bestämda klockslag.

Kokosnöten är namnet till trots ingen nöt, utan en stenfrukt. Innanför det tjocka, trådiga fruktköttet finns det hårda fröet, som är det som säljs som kokosnötter i våra butiker. Det innehåller frövita och vätska. I unga nötter är det mycket vätska och bara ett tunt, smörartat skikt av frövita, i äldre nötter är vitan tjock och vätskan mjölkaktig.

De mest entusiastiska förespråkarna för kokosnötens hälsomässiga kvaliteter tillskriver den närmast magiska egenskaper. Det naturmedicinskt inriktade Coconut Research Center hävdar – på till stora delar osäkra grunder – att den erbjuder effektiv behandling eller förebyggande effekter för det mesta från fotsvamp, löss och mjäll till osteoporos, cancer och aids. På Fiji Museum visas kranier efter krigare som sägs ha fått skallen lagad med perfekt avpassade bitar av kokosskal.

Till belagd medicinsk användning hör bland annat att den unga nötens sterila vätska, kokosvattnet, kan brukas som intravenös näringslösning till patienter på platser med begränsad sjukvård. Det skedde bland annat på Stillahavsöarna under andra världskriget. Vätskan innehåller bland annat socker, protein, antioxidanter och vitaminer, och är också en uppfriskande dryck som numera även säljs förpackad som ett naturligare alternativ till sport- eller energidrycker. Att uteslutande leva på kokosnötter skulle dock vara svårt, till det innehåller de för lite protein och kalcium.

De hälsorisker som har förknippats med kokos är bland annat förekomsten av cancerframkallande så kallade aflatoxiner som bildas av en mögelsvamp, och som tvingat fram bättre produktionsmetoder.
Det mättade kokosfettets inverkan på blodets kolesterolnivå har också debatterats. Amerikanska sojabönsodlare krävde på 80-talet varningstext på produkter med kokosfett, men undersökningar visade att farhågorna var överdrivna. Tvärtom sägs kokosfettets kemiska struktur vara sådan att det snabbare än andra mättade fetter omvandlas till energi och alltså inte lagras i kroppen. Kokosfett skulle därmed utgöra en mindre hälsorisk, men det höga kaloriinnehållet gör att det ändå bör konsumeras med måtta.

Många förväxlar kokosvattnet med kokosmjölk, som framställs av pressad frövita. I tropiska kök är coconut cream en basvara, och det hör till de dagliga sysslorna att riva frövita och pressa den genom en duk. Om frövitan torkas i skalet får man kopra, som pressas för framställning av kokosfett till tvåltillverkning och en rad andra användningsområden. Många miljoner ton kopra skeppas varje år, Filippinerna svarar ensamt för halva världsproduktionen. Cirka 500 nötter ger 100 kg kopra.
Av frövita som före torkningen tas ut ur skalet görs kokosnötsolja. Den används i livsmedel och för stekning, och blir också till hudolja som är så mild att spädbarn tål den. I industriell skala används den för tillverkning av bland annat smörjolja, bromsvätska, tandkräm och bränsle.

Fallande världsmarknadspriser och konkurrens från andra vegetabiliska oljor har gjort kokosproduktion allt mindre lönsam för småproducenter som östaterna i Söderhavet. Med små volymer och långa transportvägar kan de inte tävla med storexportörerna. Tonga, till exempel, har i stället satsat på odling av squash för export till den japanska marknaden. På andra håll försöker man med förädling på plats i stället för att exportera råvaran till lågt pris. Parfymerad hudolja är ett exempel, och tillverkning av möbler har blivit möjlig tack vare förbättrad teknik för att bearbeta kokospalmens mycket hårda trä. Att sälja dricknötter till turister är sannolikt den mest lönsamma formen av kokoskommers.

Men även om palmen på många håll har förlorat sin ekonomiskt ledande roll, så har den lokalt och i vardagslag fortfarande förbluffande många användningsområden. Plåt och plast har till stor del tagit över, men ännu används palmen för mängder av nyttigheter. Och den är pålitlig, kan bli upp till hundra år gammal, bär frukt regelbundet och kräver inte mycket skötsel.

Av fruktens tjocka fiberskikt kan man göra rep och snören, av de hårda fröskalen tillverkas bland annat skålar, musikinstrument och smycken – och behåar för huladansöser. De stora bladen flätas och kan bli taktäckning, eller korgar och hattar. Av bladnerverna görs kvastar och starka snören till bland annat fågelsnaror. Barken blir eldningskol och användes i äldre tider även för medicintillverkning. Stammen blir ved eller pålar, eller holkas ur till kanoter.
Blad från unga träd äts som bladkål. När skottet från en groende nöt är cirka 30 cm högt är vätskan omvandlad till en fluffig och god massa som påminner om sött äpple. En ”miljonärssallad” görs av märgen i kronan och kräver att man offrar ett helt träd.

Både skal och fiberskikt är utmärkta som bränsle. Av de sega rötterna flätas till exempel stolsitsar och ålfällor, men de används också för färgning, munvatten och som medicin mot magbesvär. Saften i blomställningarna blir palmvin, som kan destilleras till arrak. Så kallad palmtoddy framställs på många håll, en simmig och mjölkliknande vätska som anses hälsosam. Efter några dagars jäsning har den omvandlats till en potent festdryck som nog kräver en viss tillvänjning för att tyckas smaklig. Den kan efter ytterligare behandling bli ett slags sirap, eller sås som påminner om soja.
Kokosmjölk är också en vanlig ingrediens i exotiska drinkar som exempelvis piña colada, men i en riktig kokosklassiker som coco loco, ”den galna kokosnöten”, används en färsk nöt till vars vatten man tillsätter bland annat rom, tequila, gin och sockerlag.

I områden där palmen är viktig för den dagliga försörjningen har trädet också fått stor symbolisk betydelse, till exempel i hinduiska riter. I vardagliga sammanhang är ”kokosnöt” ett tillmäle till en färgad person som anses alltför ivrigt ha anpassat sig till de vitas normer; brun utanpå men vit inuti.

Trädet förekommer ofta i legender och sagor, exempelvis den från Polynesien som handlar om en ål som förälskade sig i en vacker flicka. Flickans familj slog ihjäl ålen eftersom han ansågs som ett opassande parti, men just innan han dog sa han till flickan att hon efter hans död skulle begrava hans huvud, och på den platsen skulle ett träd växa upp som skulle ge henne allt hon behövde. ”Och när du ser på dess frö kommer du att se mitt ansikte”, sa den döende ålen. ”Stick hål i min mun och drick.”

Groddhålen påminner verkligen om ett ansikte, men där polynesierna såg en ål såg portugiserna en apa. Det portugisiska ordet för apa, macaco, förkortas till coco.
Den egendomliga dubbelkokosnöten, coco-de-mer, å andra sidan, har en påfallande likhet med en kvinnlig bakdel. Den finns bara på Seychellerna i Indiska oceanen och har det största och tyngsta fröet i hela växtvärlden, upp till 18 kilo.

Kokospalmen är ett livets träd, men det krävs kunskap för att utnyttja det. Om man som skämtteckningens skeppsbrutne hamnade på en öde ö med bara kokospalmer, så skulle det första problemet vara att komma åt de färska nötterna. Det ser lättare ut än det är när pojkar i tropikerna raskt klättrar uppför den slanka palmstammen.

Och har man väl frukten i sin hand återstår det klassiska problemet: hur ska man egentligen få upp sin kokosnöt?