Vad kostar ett mästerverk? Umberto Eco föreslog en gång att det borde vara möjligt att fastslå genom att studera vad han kallade det litterära verkets ”endo-socio-ekonomi”, det vill säga genom att helt enkelt räkna ut de kontantutgifter som författaren måste ha haft för att skaffa sig de erfarenheter han skildrar.
Så skulle man till exempel kunna konstatera att Hemingways ”Klockan klämtar för dig” är en roman av mycket ringa värde. Allt den kostar är ”en resa till Spanien som fripassagerare i godsvagn, kost och logi tillhandahållet av republikanerna och kärlek i sovsäck, inte ens utlägg för ett rum som hyrs per timma. Man ser genast skillnaden gentemot ’Över floden in bland träden’ och man behöver ju bara tänka på vad en enda Martini kostar på Harry’s Bar”.
Den italienske semiotikern skämtade förstås, samtidigt som han pekade på det absurda i att försöka mäta immateriella värden i kronor och ören. Ändå brukar alla försök att ringa in det svårfångade begreppet ”litteraturens värde(n)” förr eller senare leda in tanken på ekonomins räjong. Som tydligast i politiken, där kulturen regelmässigt tillskrivs en rent instrumentell, samhällsekonomisk funktion: konst och litteratur sägs vara bra för att det främjar folkhälsan, exporten och dylikt.
Men också de som menar att litteraturen har ett unikt egenvärde som inte går att översätta i monetära termer, halkar allt som oftast in på det ekononomiska spåret när det kommer till att förklara vari detta värde egentligen består. Inte sällan definieras det negativt, som någonting annat (och viktigare) än penningens värde. Kanske säger man med Rousseau: ”Jag njuter endast av rena nöjen, och pengarna förgifta dem alla.”
De båda värdebegreppen tycks alltså dels vara intimt förenade, dels stå i direkt konflikt med varandra. Vilket historiskt sett stämmer. I inledningen till antologin Litteraturens värden (Symposion, 352 s) redogör redaktören Anders Mortensen för den estetiska axiologins (värdelärans) ursprung och understryker dess nära historiska samband med ekonomiska föreställningar.
Det estetiska värdebegreppet är relativt ungt – före 1700-talet talade man över huvud taget inte om ”värde” när man diskuterade litteraturens gagn. Begreppet togs i bruk först kring 1700-talets mitt, då såväl estetiken som nationalekonomin växte fram som självständiga discipliner. I likhet med flertalet moderna vetenskaper utvecklades de båda ämnena inom ramen för den nya moralfilosofin, vars ärende gällde samhället i stort. För upplysningsfilosofer som Francis Hutcheson, David Hume och Adam Smith var det en självklarhet att vetenskapen skulle behandla en helhet av juridiska, etiska, sociala, politiska, estetiska och ekonomiska spörsmål, och resonera om de olika perspektivens övergripande och inbördes funktioner i samhällslivet.
En nationalekonomisk pionjär som Adam Smith kunde sålunda ägna den estetiska problematiken stor uppmärksamhet, inte bara för att vackra varor ansågs öka den välståndshöjande konsumtionen, utan också och kanske framför allt utifrån ett intresse för vilken inverkan den kunde få i moralisk riktning. Det estetiska tillägnelseperspektivet kom sålunda att speglas i det ekonomiska konsumtionsperspektivet och vice versa. Samtidigt sneglade de båda disciplinerna på varandras frågeställningar och teoretiska modeller för att legitimera och skänka glans åt den egna verksamheten. Det krassa ekonomiska egenintresset snyggades till genom att tillskrivas samma dygder som traditionellt tillskrivits de sköna konsterna, medan det humanistiska fältet förlänades ett drag av empirisk vetenskaplighet genom att tillämpa den ekonomiska teorins ”lagar” på studiet av de sköna konsterna.
När senare Kant och romantikerna formulerade sin respektive estetik – som framhöll konstens oberoende av samhälle, ekonomi och moral – var det i hög grad som en reaktion mot den nyttoaspekt som den skotska upplysningstraditionen tillskrivit konsten. Marknadskrafterna, menade de, var någonting helt annat än skönhetens krafter och skulle behandlas som separata kategorier. Från att ha betraktats som utbytbara valörer, kom sålunda det estetiska och det ekonomiska värdebegreppet från slutet av 1700-talet och framåt att bli alltmer konkurrerande och antagonistiska. Men medan den ekonomiska teorin med tiden helt lämnade moralen och estetiken därhän, har konstfilosofin haft svårare att frigöra sig från de ursprungliga frågeställningarna. Den estetiska värdeproblematiken har sedan dess rört sig inom vad den amerikanska litteraturteoretikern Barbara Herrnstein Smith har kallat för ”den dubbla värdediskursen”.
Det är i spänningsfältet mellan polerna i denna dubbla diskurs som ”Litteraturens värden” uppehåller sig. Antologin samlar bidrag från en lång rad svenska och utländska forskare i de estetiska ämnena, och belyser från olika infallsvinklar de många praktiska och teoretiska problem som det estetiska värderandet ställer oss inför. Finns det något sådant som objektiva kvaliteter i konsten, och objektivt giltiga värderingar av den? Eller är allt en fråga om tycke och smak? Det är den grundläggande fråga som konstfilosofin sedan antiken kretsat kring, och som också här bereds stort utrymme.
Herrnstein Smith underkänner ur ett filosofiskt perspektiv den kantianska föreställningen om det ”rena” omdömet, alltså möjligheten att fälla ”intresselösa”, objektiva smakomdömen som är giltiga för alla. Hon påpekar att om vi kunde bortse från alla personliga antaganden, förväntningar och idiosynkrasier vid mötet med ett litterärt verk, skulle det ingalunda göra oss till ”idealiska kritiker” – tvärtom skulle vi inte ha någon anledning att närma oss verket över huvud taget, eftersom det inte skulle utöva någon som helst lockelse på oss. Det skulle inte längre finnas något i det som vi kunde relatera till, och därmed heller inte uppfatta som vare sig värde- eller meningsfullt. Det estetiska smakomdömet, menar hon, tillhör inte någon fritt svävande sfär bortom tid och rum, utan är precis lika ideologiskt laddat som alla andra värden.
Ett liknande, fast mer historiskt förankrat synsätt präglar den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002). I sin essä om ”Den rena estetikens uppkomst” anlägger han ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på konsthistorien, och visar hur ”den goda smaken” definieras av och återspeglar de styrande samhällsklassernas värderingar.
Också litteratursociologerna Kristina Lundblad och Ann Steiner ställer sig i varsin artikel frågande till föreställningen om att det skulle existera något sådant som ”rent litterära” värden – den mystiska rest som blir över när man dragit bort marknadsvärde, bruksvärde, symbolvärde, personliga och ideologiska intressen. Med Herrnstein Smith menar de att det litterära värdebegreppet snarare är summan av alla dessa olika värden.
I sina respektive artiklar visar de på den komplicerade relation mellan ekonomiska och estetiska, kvantitativa och kvalitativa, tekniska och kulturella aspekter som styr såväl den publika som professionella bedömningen av ett litterärt verk. Lundberg pekar bland annat på formgivningens betydelse för hur vi förhåller oss till det faktiska innehållet. En ”finlitterär” debutroman skulle förvisso uppfattas annorlunda om den kläddes i deckaromslag och såldes på pall i stormarknaden.
Ur ett bokhistoriskt perspektiv resonerar Lundberg också kring omöjligheten att skilja det litterära verket – det immaterialla innehållet – från dess förpackning – boken som fysiskt objekt. Priset på en ny bok, konstaterar hon, är i princip detsamma för alla böcker, oavsett kvalitet. Det täcker tryckkostnaden medan innehållet är något som man mer eller mindre får på köpet. Ändå skulle bokbandet i sig inte betinga något värde alls om det inte inneslöt en text. Eller som Lundblad uttrycker det: ”Böcker säljs med hjälp av litteratur och litteratur med hjälp av böcker.”
Det är en intressant iakttagelse med tanke på den stora strukturomvandling som bokbranschen står inför i dag. Lundberg berör inte den aktuella debatten kring litteraturens villkor i den digitala distributionens tidsålder, men väcker med sina reflektioner kring liknande paradigmskiften i bokens historia tankar också kring dagens situation – och hur den möjligen kan komma att te sig i backspegeln.
Det stora flertalet skribenter i boken vänder sig alltså emot föreställningen om det ”rent litterära”. Frågan är vem de polemiserar emot. Som Anders Palm anmärker: ”Det påstås fortfarande – drygt tvåhundra år efter Kants död – att det skulle finnas absolutister som hävdar att det gives objektiva, universella och transhistoriska värden i litteraturen. Påståendet visar sig oftast komma från värderelativister /.../ som har ett antagonistiskt behov av det absoluta motståndet till sin egen självklara ståndpunkt, nämligen denna: att litteraturens värden ofrånkomligen är historiskt, kulturellt, socialt, ekonomiskt, ideologiskt, intellektuellt och individuellt betingade. Vem i all världen kan förneka att så är fallet?”
Gjorde ens Kant det? I ett av bokens intressantaste bidrag menar den brittiske estetikern Peter de Bolla att hela diskussionen kring den ”rena” estetiken bygger på en slarvig läsning av Kant. Fixeringen vid tesen om ”intresselöshet” anser han har lagt grunden för en efterhängsen uppfattning om det estetikas specificitet, som Kant själv skulle ha stått främmande inför. I sin omläsning av ”Kritik av omdömeskraften” pekar de Bolla på en tredje väg mellan de objektiva–subjektiva ytterligheterna, som han på ett övertygande sätt argumenterar för skulle ligga närmare Kants egna intentioner.
Den ende i antologin som faktiskt tar kanon och det objektiva/normativa konstbegreppet i försvar är den brittiske konsthistorikern Paul Crowther. Dock inte utifrån någon idealistisk kantiansk position, utan en övertygelse om att värderelativismen – oavsett vad dess anhängare menar – ingalunda är ett demokratiskt-pluralistiskt projekt, utan snarare ett uttryck för modern rasism och kulturimperialism som går hand i hand med den globala konsumismens ideologi. Den som vill vara sant radikal i dag, menar han, kan inte vara annat än kulturkonservativ. Det vill säga ta strid för sin uppfattning att somt är bättre och mer värdefullt än annat.
Det är egentligen först här som jag tycker att det börjar bränna till på riktigt. För vad Crowther sätter fingret på är ett problem som inte bara är bokens utan stor del av den moderna litteraturvetenskapens, nämligen att man nästan helt övergivit diskussionen om litteraturen som sådan, för att i stället anlägga förment neutrala ”perspektiv” på den.
För att vara en bok om litteraturens värden, har denna antologi helt enkelt väldigt få åsikter om vilka dessa värden skulle kunna vara. Den pekar ut inkonsekvenser, paradoxer, orimligheter och retoriska märkligheter i vårt sätt att tala om och värdera litteratur, men bidrar själv inte med just någonting i positiv mening. Anders Palm, Petter Jonsson och David Brax gör visserligen var sitt försök i den riktningen, men det landar i ganska så blodfattiga abstraktioner. Man talar om litteraturen som ”kulturell arte(f)akt”, inte enskilda verk eller författarskap. Vad jag saknar är det personliga engagemanget, en passionerad läsare som pekar på texten och säger ”det här tycker jag är bra, det här brinner jag för, det här vill jag dela med mig av därför att...”. ”Litteraturens värden” gör inte det. Däremot ger den en gedigen grund och utgångspunkt för ett sådant samtal.
