Paradgatan i Litauens huvudstad Vilnius heter Gedimino Prospektas. Där ligger det gamla KGB-högkvarteret, som fyller ett eget kvarter. Det påminner på utsidan rätt mycket om gammalt tyskt eller nordiskt läroverk, men inuti har man nu ett museum. Vissa saker står kvar ungefär som när Sovjetmakten övergav huset 1991. Telefonväxeln med telefonistens uppslagna anteckningsbok, till exempel, liksom officerarnas rockhängare komplett med uniformsrockarna. Kvar är också fängelset en sliten trappa ner. Där finns madrasserade celler, straffceller utan uppvärmning och naturligtvis nackskottsrummet med sin avloppsbrunn, där de avrättades blod sköljdes ner.

Utifrån sovjetisk politisk logik och praxis var detta ingenting egendomligt, men det fanns också andra särskilda skäl till förtrycket. För i Litauen fanns nämligen 1944–53 en livaktig partisanrörelse. Västs ledare kände naturligtvis till den, deras väljare knappast. Ännu idag är ganska få människor i de forna västländerna medvetna om vad som pågick i Litauen under dessa år. Det finns en spridd uppfattning om att det sovjetiska systemet var oemotståndligt i de ockuperade områdena från 1944 och framåt. Men pacificeringen i åtminstone Litauen gick långsamt och under perioder rådde nästan inbördeskrigsliknande förhållanden.

Man beräknar att det i Litauens skogar 1945 fanns uppemot 30000 partisaner. Redan 1944–45 hade 10000 stupat i strid med Röda armén och NKVD-trupper. Totalt skulle cirka 20000 litauer stupa och mer än 50000 deltog aktivt i motståndsrörelsen. Cirka 140000 fängslades och ungefär 118000 deporterades.

Det här är rätt höga siffror för ett så litet land som Litauen. De är också svårförklarligt höga siffror, även om man räknar in abstrakta poetiska begrepp som frihetslängtan och patriotism i ekvationen. En ytterligare orsak var att man redan hade en organisation och viss stridsrutin från motståndet mot den tyska ockupationen 1941–44. Delvis kan dock det hela också förklaras med gerillans naiva tro att västländerna skulle hjälpa Baltikum.

För man trodde helt enkelt på Churchills och Roosevelt så kallade Atlantcharter från den 14 augusti 1941, där det talades om varje lands rätt att återfå den självständighet man berövats under kriget. Men 1945 fanns inte längre några så långtgående planer. Jaltakonferensen med Stalin, Roosevelt och Churchill hade i princip enats om att Baltikum efter krigsslutet skulle införlivas i Sovjetunionen. Det sades ingenting om eventuellt motstånd från de erövrade. Men likväl fanns det.

Vad var partisanerna för människor? De flesta av dem var jordbrukare, betydligt färre intellektuella eller tjänstemän. Bara en bråkdel var professionella soldater och i så fall vanligen yngre officerare. Det var dessa som blev chefer för de större enheterna, medan grupper kunde ledas av bönder, lärare eller till och med gymnasister. Många av dessa hade ingen som helst militär erfarenhet. Men man tog över den gamla litauiska arméns organisation. Man delade även upp landet i militär- och försvarsområden och 1949 skapade man en riksorganisation; Litauiska Frihetskampförbundet med Jonas Zemaitis som chef och med graden general.

Man tror att ungefär fyra procent av Litauens befolkning var engagerad i motståndet. Under den första fasen (juli 1944 till maj 1946) var man som mest effektiv och led störst förluster. Man attackerade mindre samhällen, avväpnade den lokala milisen, befriade fångar och förstörde mobiliseringslistor och skattelängder. Legendariskt är slaget i Kalniskés-skogen i maj 1945, där 80 partisaner dödade mer än 400 NKVD-soldater. Men därefter tvingades man inför det övermäktiga motståndet att dela in sig i mindre grupper, som var förlagda i maskerade bunkrar i skogarna. Man försökte också upprätta samband med väst, som dock mest var intresserat av underrättelseinformation, inte av någon frihetskamp. 1948–53, när det bara fanns omkring 2000 partisaner kvar, ägnade man sig mest åt opinionsbildning, främst genom illegala tidningar – sammanlagt utgavs över 80 stycken, i upplagor om som mest 5000 exemplar. Två tidningar spreds från illegala tryckerier så sent som 1959, fast då var upplagan nere i några dussin exemplar. Det var dock ett sätt att säga: ”Vi finns, vi lever”.

Ett ständigt problem var matförsörjningen. Den blev svårare och svårare, ju fler av bönderna som fick sina jordbruk kollektiviserade och som tvångsdeporterades till Sibirien. Till slut tvingades gerillan till en del hårdhänta tvångsrekvisitioner. Sovjetregimen arbetade med infiltratörer, som ibland ledde partisanerna in i bakhåll där de överfölls, varefter liken kastades ut på torgen i hembyarna. Det förekom också falska partisangrupper, som låtsades frita fångar och utan tvång fick dem att avslöja sina kamrater. Men det var ändå kollektiviseringen som var dödsstöten för partisanrörelsen. När jordbruken hade att redovisa en stor del av skörden, mjölken och slakten, fanns inget utrymme för att i hemlighet försörja någon motståndsrörelse ute i skogarna.

Men faktum kvarstår. Ingenstans, utom i västra Ukraina, var motståndet mot Sovjetmakten så starkt som i Litauen. Man kan titta på år 1947, där 1333 partisanattacker finns noterade mot 1603 i västra Ukraina. Detta år hade litauerna förluster om 1344 soldater, medan de västukrainska rebellerna förlorade 4136. Detta kan jämföras med Estland samma år som förlorade 39 partisaner, Lettland som förlorade 106 och västra Vitryssland som förlorade 60. Som sagt, det fanns ett väpnat motstånd mot Moskva efter fredsslutet, som få av oss känner till. Litauens historia 1944–91 är inget komplett avnationaliserat interregnum.

Mitt i detta, fast ändå vid sidan om, återfinns Aleksandras Stulginskis (1885–1969). Han var kristdemokrat, agronom och det demokratiska Litauens president 1920–26. Stulginskis hade varit en av förgrundsgestalterna i den litauiska självständighetsrörelsen efter första världskriget och tillsammans med andra skickligt manövrerat fram en demokratisk stat, ett fredsavtal med Sovjet, en radikal jordreform och en annektering av hamnstaden Klaipéda 1923. Man lyckades också vidmakthålla maktbalansen med det Polen som med vissa stormaktsambitioner annekterat Vilnius 1922. Den litauiska demokratin fungerade fram till militärkuppen 1926. Under den halvfascistiska diktatur som därefter rådde uppehöll sig Stulginskis mest på sin lantegendom, som ett demokratiskt samvete. Han förblev oantastad.

Men sedan den 14 juni 1941 var Stulginskis NKVD:s fånge. Det finns en biografi över hans liv författad av Litauens förre USA-ambassadör Alfonsas Eidintas. Den heter i engelsk översättning President of Lithuania: Prisoner of the Gulag. (Genocide and Resistence Research Center of Lithuania; Lithuanian Research and Studies Center, 396 s). Dessvärre är detta en ganska illa skriven bok och detaljrik på ett negativt sätt. Men den äger sitt intresse, inte minst i skildringen av hur Stulginskis lyckades överleva 15 år i fångenskap, varav flera i Sibirien. Den mest intressanta frågan är dock kanske varför man lät honom leva.

Det är i sig inget egendomligt att Stulginskis fängslades. Detta öde drabbade så gott som alla baltiska borgerliga och socialdemokratiska politiker från före andra världskriget. Anklagelserna var i hans fall också de sedvanliga fantasilösa falsifikaten, stödda på den sovjetiska strafflagens artikel 58-4, 58-10 och 58-11, som berörde assistans åt den ”internationella bourgeoisien”, propaganda och agitation i syfte att störta eller försvaga den sovjetiska regeringen, respektive medlemskap i organisation planerande diverse brottslig aktivitet. Stulginskis påstods ha försökt starta uppror i fånglägret och påstods dessutom ha spritt rykten om att Moskva stod inför sitt fall samt att Tyskland skulle vinna kriget. Allt detta var absurt, bland annat av det skälet att fångarna varken hade tillgång till tidningar eller radio.

Men man sköt honom inte. Man lät honom heller inte arbeta ihjäl sig eller frysa till döds, vilket som bekant förekom i Stalins läger och även efteråt. Under lång tid ställdes Stulginskis inte heller inför rätta. I över tio år fick han vänta på sin dom, som till slut fastställdes till 25 års fängelse, där dock de år han redan suttit fängslad skulle avräknas. Och 1956 skulle Stulginskis friges, trots att han varit en mäktig borgerlig politiker i ett land där det väpnade motståndet fortfarande inte helt dött ut. Låt vara att han under återstoden av sitt liv i Kaunas skulle vara ständigt övervakad. Inte minst under de kyrkobesök han som provokativ katolik modigt genomförde. Och inte minst på grund av de sarkastiska brev han skickade till exil-litauer i USA. Här är ett exempel:

”Livet här är som i paradiset och jag vet att du avundas mig, men avundsjuka är meningslös och sådant skall man bortse ifrån. /.../ Jag har mycket arbete framför mig, men jag vill absolut inte uppfylla sjuårsplanen i förtid. Du kan förstås inte begripa vad vi vill uppnå! Du ligger och slumrar, medan vi hela tiden når högre och högre. Vi har alla bråttom och springer runt omkring samtidigt som vi kommer framåt. På så vis blir livet mycket intressantare. Nåväl, nog med skryt. Du kanske rentav inte tror mig. Jag vet att du är både frisk och skeptisk.”

Det här var alltså en typ av brev som släpptes igenom av den sovjetiska censuren, trots den grovt satiriska tonen, som rimligen inte bör ha undgått granskarna. Varför tillät man detta och varför släppte man förresten ut Stulginskis ur Sibirien överhuvudtaget? Hans och andra demokratiska baltiska politikers öden intresserade inte Västs ledare och de intresserade knappast heller Västs liberala och radikala intellektuella, som ofta får sägas ha uppvisat en uppseendeväckande och närmast herostratisk likgiltighet under åren mellan Ungern-revoltens kväsande och de första antydningarna till nytt socialistiskt tänkande i Tjeckoslovakien mot slutet av 1967.

Analysen av vad som tilläts och inte tilläts Aleksandras Stulginskis under dessa tysta år saknas i Eidintas biografi, som egentligen mest uppehåller sig vid litauiskt politiskt liv under 20-talet. Kanske menar han att det berodde på Chrusjtjovs så kallade töväder eller på att pacifiseringen av Litauen nu ansågs i princip fullbordad. Men sådana teorier motsägs av den behandling Adolfas Ramanauskas, den siste partisanledaren, fick utstå.

Han arresterades i oktober 1956. Några dagar senare skrevs det i en KGB-rapport: ”Hans högra öga är täckt av en sårskorpa. På ögongloben finns sex sticksår, av diametern att döma förorsakade av en smal metalltråd eller en spik som trängt långt in i ögat. Flera sårskorpor finns på området runt magen. Det finns ett skärsår på ett av högra handens fingrar. Området runt genitalierna innehåller följande: Ett stort skärsår på höger sida om pungen och ett sår på dess vänstra sida. Både testiklarna och sädesledarna saknas”.

Människospillran Ramanauskas överlevde tortyren och avrättades den 29 november 1957. Ungefär samtidigt tilläts Aleksandras Stulginskis, det sena 20-talets och hela 30-talets demokratiska samvete, gå i kyrkan och författa sarkasmer om sovjetsystemet. Man förstår inte varför. Mycket återstår att utforska, vad gäller den sovjetiska mentalitetshistorien.