Vad har egentligen hänt med vårt privatliv? Det är en brännande fråga och den har nu med bärande röst ställts av den tyske sociologen Wolfgang Sofsky i en liten men tät bok, Verteidigung des Privaten: Eine Streitschrift , som kom ut i hans hemland för två år sedan och som på engelska har fått titeln Privacy: A Manifesto (Princeton University Press, 148 s). Sofsky börjar med att tydliggöra hur vi idag lever i en värld där alla våra göranden och låtanden lämnar spår som gör att de i efterhand kan rekapituleras av vem som månde vara intresserad.
Var vi än rör oss följs vi av övervakningskameror och det är fullt möjligt att spåra våra telefonsamtal, vår e-post, vad vi har köpt i affären, hur vi använder internet, kreditkort eller busskort. Sofsky skriver i ett samhälle som har både nazism och kommunism i det historiska närminnet – och han refererar flitigt till totalitär maktutövning – men hans huvudpoäng är att vi inte nödvändigtvis är fria bara därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Icke desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet, menar han, hon har gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred.
Också i demokratiska samhällen strävar de som har maktbefogenheter ständigt efter att få större maktbefogenheter. Framför allt sedan terrorattackerna 11 september 2001 har de demokratiska friheterna blivit något som ska försvaras genom begränsningar av friheterna. Sofsky nämner naturligtvis inte FRA-lagen i Sverige och inte ens den minst lika omdebatterade Patriot’s Act i USA, som tillät inte bara massavlyssning av kabelburen trafik utan också bevakning av medborgarnas bibliotekslån, deras läkarbesök, deras sjukhusvistelser. Men han skriver om flygplatsernas långt mer påtagliga – för att inte säga fysiskt påträngande – säkerhetskontroller där våra väskor och necessärer kan genomrotas av händer som redan genomrotat kanske hundratalet väskor och necessärer. Ack, tänker jag ofta när jag är ute och reser, vem kunde dagen efter terrorattacken föreställa sig att en av konsekvenserna skulle bli att vi alla får stoppa in vår tandkräm och vår deodorant i genomskinliga plastpåsar, att män förnedras av att tvingas ta av sig sina bälten och stå med hängande byxor, att kvinnor ofta får klä av sig ända in på linnet, att vi på många håll får ta av oss skorna, att vi blir kroppsvisiterade om metalldetektorn piper till när vi går igenom den. Det handlar om rutiner som spelar på vår skräck samtidigt som de ska inge oss trygghet. Det handlar också om rutiner – eller ritualer? – som kan te sig tomma eller i varje fall fantasilöst reaktiva snarare än proaktiva: är det inte troligt att framtidens terrorister försöker sig på något annat än en skobomb?
Förresten kan vi också bli kroppsvisiterade fastän metalldetektorn inte piper till. Att bli kroppsvisiterad under de omständigheterna är – det har jag en pinfärsk upplevelse av – alldeles särskilt obehagligt: då handlar det ju inte längre bara om en rutin, då är man retad, utpekad, misstänkliggjord.
En högintressant svensk uppsats – idéhistorikern Maria Johansens ”Makt över kroppar” (i antologin ”Makt” utgiven i fjol på förlaget Verbum) – åskådliggör hur man idag över huvud taget inte längre vill nöja sig med att identifiera, döma och straffa dem som begått brott utan mer och mer strävar efter att arbeta förebyggande: till den ändan samlar man fingeravtryck som skannas och införs i stora register och polisen har arbetat för att få utvidgade möjligheter att samla in och registrera DNA-prov också från personer som inte är dömda för allvarliga brott utan bara skäligen misstänkta. Ja, man har redan gått ett steg vidare och diskuterat möjligheten att i effektivitetens namn – det vill säga för att underlätta det polisiära arbetet – ta DNA-prov från personer som bara är svagt misstänkta.
Liksom när det gäller den elektroniska övervakningen handlar det om att när teknologin en gång finns ligger det nära till hands att använda den. Naturligtvis handlar det inte heller enbart om myndighetsbevakning, det handlar också om kommersiella intressen. Otaliga företag förser oss med bonuskort, de tar reda på vår socioekonomiska status, de gör upp kundprofiler och kommer med riktade specialerbjudanden. På min hemdator behöver jag bara gå in på nätbokhandeln Amazons hemsida för att hälsas med ett ”Hej, Merete Mazzarella, vi har rekommendationer för er!” och olika tips om böcker jag kan tänkas vara intresserad av att köpa, tips som naturligvis är uppgjorda på basen av vad jag köpt förut. Bredvid mitt namn står sedan också den smått ängsliga frågan: ”Ni är inte Merete Mazzarella?”. Jag har ofta god lust att klicka på den.
För en nordisk läsare kan Sofskys bok te sig provokativ på flera sätt. Inte nog med att han inte tror att det någonsin vore möjligt att åstadkomma en jämlik fördelning av privat egendom, han tror inte heller att en sådan fördelning vore önskvärd. Och han tror inte heller på välfärdsstaten: staten ska inte göra annat än skydda medborgarnas liv och frihet. Följaktligen kan han inte heller tycka att vi är skyldiga att älska våra skatter eller ens finna oss i dem: beskattning bygger, menar han, på en föreställning om att vi alla kan leva på varandras bekostnad, skatter innebär att medborgarna i praktiken varje år utför flera månaders gratisarbete för statsbyråkratin.
Entydigt tilltalande är däremot hans energiska försvar för varje individs rätt till ett privatliv, till att ha hemligheter, till att över huvud taget ha en fredad zon. Samtidigt är det ett försvar som väcker tankar och frågor. Genom tiderna har det knappast varit särskilt vanligt med privatliv. Sofsky konstaterar själv att enkelt folk knappast haft mycket till privatliv i sina stugor och kojor – hela familjer sov i samma rum, det fanns ingen plats för personliga tillhörigheter – men vad just avskildhet beträffar har furstarna inte varit stort mer privilegierade. Inför uppgiften att drottning Marie Antoinette skulle ha haft ett förhållande med den svenske ädlingen Axel von Fersen undrade en fransk diplomatfru klentroget: ”När? Var? Hur?”. Man kan undra om inte föreställningen om ett privatliv åtminstone från början snarast är en medelklassidé. (Om medelklasshemmen konstaterar Sofsky att de före badrummens tid ofta bara hade ett oeldat utrymme där det fanns en potta och en vattenkanna och att myndigheterna fick utöva kraftiga påtryckningar för att genomdriva avlopp och vattenklosetter. Åtminstone på den här punkten får man intrycket att Sofsky tycker att myndigheternas maktutövning varit av godo.)
Men i de mindre samhällen som en stor del av befolkningen bodde i ännu för runt 100 år sedan var det mycket som begränsade privatlivet. För ett par generationer sedan fanns väl inga möjligheter till massavlyssning av telefoner men fröken i telefonväxeln visste nog det mesta om vad som skedde på orten och drog sig oftast inte heller för att föra det vidare. Skvallret spelade en roll som nu tagits över av kvällstidningarna som gladeligen sätter löpsedelsrubriker som: ”Så enkelt kollar du grannens och chefens lön” (Aftonbladet 6/2).
Det tycks inte heller finnas några gränser för hur långt just kvällstidningarna är beredda att tränga in i människors privatliv. När ”Arbogamamman” i fjol vaknat ur sin långa medvetslöshet och fått veta att hennes två små barn hade mördats fanns kvällspressen omedelbart på plats och frågade hennes far hur hon mådde. Vad han svarade? Jo: ”Det har varit en jobbig dag”.
Det är också ett bra tag sedan politiker fick ha sitt privatliv – med eventuella utsvävningar – i fred. Ännu Kennedy fick det, men som bekant inte Clinton och i Finland tvingade ett massmedialt drev den i och för sig kompetente utrikesministern Ilkka Kanerva att avgå efter att det framkommit att han skickat några hundratal sms till en strippa. Inte ens intervjuer som i första hand är avsedda att belysa någon sakfråga – finanskrisen, miljöproblemen – klarar sig längre utan en faktaruta som ger besked inte bara om intervjupersonernas ålder och familjeförhållanden utan också om vad de helst äter och dricker, vad de senast läst eller sett på bio eller vad de har för dold talang. För några år sen körde finlandssvenska Hufvudstadsbladet med frågan ”När grät du senast?”
Vid läsningen av Wolfgang Sofskys bok slår det mig att vi idag inte just tänker på privatliv annat än som en rättighet – en rättighet som kan komma i konflikt med andras rättigheter, som när någon i ett hyreshus med tunna väggar klagar över att på natten behöva höra grannen kissa och får svaret: ”Det hör till mina privata rättigheter att kissa när jag vill”.
Också självmant lämnar vi i allt större utsträckning ut våra privatliv och jag tänker då inte i första hand på kändisar som säljer sina bröllop till veckotidningarna eller på alla dem som anmäler sig till ”Big Brother”. Jag tänker snarare på alla som ogenerat fyller det offentliga rummet med sitt mobilprat eller lägger ut sina semesterbilder – eller sina bilder från fyllefester – på nätet. (Att skolelever numera får undervisning i nätetik är nog så barmhärtigt med tanke på att rekryteringsföretaget Manpower för en tid sen avslöjade att nära en femtedel av svenska chefer kontrollerar vilken information en arbetssökande lämnat efter sig på olika nätforum.)
I Finland berättade både Jörn Donner och den förre ärkebiskopen redan för åtskilliga år sedan offentligt om sin prostatacancer. Nyligen har före detta presidentfrun Tellervo Koivisto talat ut om sina depressioner och socialdemokraternas nya kvinnliga ordförande har klätt av sig för dagstidningen Helsingin Sanomat. Aktiva politiker bloggar. Den finlandssvenska riksdagsledamoten Ulla-Maj Wideroos väckte en viss förundran med sina vitsar som inte bara var mansfientliga utan också pinsamt platta – ett exempel: ”Vad är skillnaden mellan en karl och en vibrator? En karl kan klippa gräsmattan.” – och landets nuvarande utrikesminister Alexander Stubb kommenterar visserligen utrikespolitiken men tillägger: ”Du kan också få dig ett gott skratt om du läser den personliga delen av min blogg. Där försöker jag förklara vem jag är eller vem jag tror jag är.” Det är intressant att han är medveten om denna skillnad men det är också intressant att han – liksom offentliga personer generellt – är medveten om att man idag för karriärens skull måste lämna ifrån sig uppgifter av privat natur.
Man kan gissa att allt fler går allt mer strategiskt tillväga, att de personliga uppgifter man väljer ut liknar den sedel av låg valör det sägs att man helst ska ha i fickan om man rör sig i New Yorks Central Park och kan lämna ifrån sig ifall man blir rånad – i hopp om att få behålla plånboken. Eller åtminstone klara livhanken. Man kan gissa att allt fler av oss numera har privatliv på två nivåer – ett för offentligt bruk och ett som verkligen är privat. Man får rentav hoppas att så är fallet. Låt vara att Wolfgang Sofsky inte förmår övertyga om allt men mig övertygar han åtminstone om att vi i långt större utsträckning behöver reflektera över vad det privata betyder, och att vi behöver det privata – politiskt men också (och kanske framför allt) existentiellt.
