En fri och bred åsiktsbildning är central för demokratins livskraft. En demokratisk samhällsutveckling utan en aktiv och samhällsengagerad dagspress är svår att föreställa sig. I tidningarnas uppdrag ligger att – som Expressens förste chefredaktör Ivar Harrie skrev i en programförklaring: ”väcka, oroa och förarga”.
Tidningar ska vara ständigt lyssnande och drivande. En framgångsrik publicist lägger alltid örat till marken för att uttyda och fånga upp signalerna i myllret av röster. En tidning måste veta vad som är på gång. Men den måste också stå för något. Låt oss kalla det ett perspektiv eller en princip. Inte ens det mest omdömesgilla och balanserade reportage står fritt från subjektivitet. Det vilar ju på en värdering och ett urval. Detta – inte detta – ska vi skriva om!
Bakom beslutet ligger en rad samverkande faktorer som var för sig och i de enskilda fallen framstår som självklara och föga upphetsande men som i sin totalitet och över tid speglar tidningens grundläggande hållning.
Står man för något så ligger det i sakens natur att vara för något – och emot. I den svenska dagspressens historia har de liberala tidningarna gått i bräschen för modernitet, reformer och medborgerligt inflytande.
Konstaterandet är varken nytt eller originellt utan ordentligt väldokumenterat. Den första moderna tidningen, Aftonbladet, var liberal och utmärkte sig redan på 1830-talet, under Lars Johan Hierta, för kunga- och överhetskritik. Sedan upplysningstiden har liberalismen utgjort reaktionen mot förtryck, intolerans och fördomar. Med den inställningen var det också naturligt att liberala tidningar från början rörde sig över ett brett samhälleligt fält. Dagordningen upptogs av en rad reformkrav som sedermera drevs igenom, ett efter ett: allmän folkskola, allmän rösträtt, folkpension, skråväsendets avskaffande, tullfrihet, frihandel med mera. Tidningarna var tribuner. Som Hans Bergström, före detta chefredaktör för Dagens Nyheter, skriver: ”Före partierna fanns den liberala pressen.”
Det gör han som en av flera bidragsgivare i Stridsfrågor och stilbildare. Liberal press i 100 års samhällsdebatt (red Olof Kleberg, Uppsala Publishing House, 368 s). Boken ges ut i samband med Sveriges Vänsterpressförenings 100-årsjubileum och skildrar den liberala pressens ställningstaganden i de stora samhällsfrågorna, från rösträttsstrid till kärnkraftsstrid.
Under dessa hundra år har Vänsterpressföreningen och dess medlemmar varit höggradigt aktiva. Föreningen bildades den 30 juli 1905 som ett mötesforum för radikalliberala tidningsmän. Vid det tillfället var unionsfrågan akut men mycket annat stod på spel. Sverige befann sig i ett dramatiskt och historiskt brytningsskede. För den liberala dagspressen gällde att uppmana till en demokratisk övergång, fredlig och med bredast möjliga stöd. Banden mellan de liberala politikerna och den liberala pressen var också starka. När Svenska Vänsterpressföreningen bildades på Hotell Continental i Stockholm fanns Otto von Zweigbergk, DN:s chefredaktör, med men också den liberale partiledaren Karl Staaff.
Beteckningen ”vänster” kanske förbryllar och ger upphov till ovälkomna associationer. Men någon socialism rörde det och har det aldrig rört sig om. Vid sekelskiftet samarbetade liberaler och socialdemokrater och hade gemensamma uppfattningar på flera områden. Båda parterna var emot kungamakt, militarism och konservatism. De utgjorde därmed det samlade vänsterblocket.
Eftersom liberalismen som idé och rörelse exponerades i pressen långt tidigare än i partipolitiken – Liberala samlingspartiet bildades år 1900 – hade liberala tidningar sedan länge etablerat en självständighet och ett oberoende gentemot partiväsendet. Samtidigt fanns en stor frihet även bland riksdagsledamöterna. Lojaliteten gällde främst de egna värderingarna och väljarna. Karl Staaffs förhoppningar om ett nära och förtroligt samarbete med de liberala pressmännen grusades ganska snart. Båda sidor tyckte att de fick ut för lite av varandra.
Liberala tidningar var först ute och blev därmed även störst. De utnyttjade jungfrulig mark, knep åt sig marknadsandelar och har sedan dess behållit sin dominerande ställning. Liberala tidningar hade enligt ”MedieSverige 2004” en upplageandel om nästan 60 procent. Liberal press är störst i nästan hälften av landets tidningsområden.
Men dominansen och framgångarna beror inte bara på ett fördelaktigt ekonomiskt utgångsläge som gav ett stort handlingsutrymme på läsar- och annonsmarknaderna. De liberala tidningarna förstod också att hålla sig politiskt mer oberoende, till skillnad från både den socialdemokratiska och konservativa pressen. Därigenom kunde de inta en mer självständig position i samhällskonflikter vilket i sin tur ledde till en större trovärdighet och en bredare läsekrets.
Den socialdemokratiska pressen, däremot, levde länge i symbios med partiet. Politiseringen skapade problem för både journalistiken och ekonomin när hänsynen till arbetarrörelsen vägde tyngre än läsarnas intressen. Respekten för bokstäverna och siffrorna satt trångt i ledningen för de s-styrda tidningarna och
följderna ser vi nu: konkurser, nedläggningshot och beroende av presstöd för fortlevanden.
Tidningar ska som sagt vara till för något – för läsekretsen. Att driva kampanjer, för eller emot, är en självklarhet. Det har pågått ända sedan Hierta gav sig på det svenska etablissemanget för över 170 år sedan. Men gränsdragningen mellan journalistisk och åsiktsbildning är långtifrån given och blir allt svårare att upprätthålla när kolumnister, krönikörer, bloggare och analytiker ger sin syn på samhällsskeendet. Tycker tidningen något?
Läs ledarsidan! Där formuleras, utifrån grundläggande värderingar, åsikterna inte bara för dagen utan på sikt. En ledarredaktions opinionsbildning är inte bara resultatet av enskilda skribenters uppfattning utan sammanvuxen med tidningens historia, traditioner och samlade erfarenheter. Den knyter an till uppdragna linjer och resonemang som kan härledas årtionden tillbaka i tiden.
Friheten att tycka är stor och särskilt liberalismen ger vida ramar och en öppen attityd. Det ska gå
att kritisera både facket och kapitalet. Det viktiga är hur man skriver. Generellt kan sägas att den liberala pressen strävat efter att upplysa och vädja till förnuft och rationalitet. Man skyr känsloutbrott och populism och åberopar hellre fakta. Begreppen åsiktsorientering och förklaringsdjup tillämpas gärna.
Sedan finns där givetvis en spännvidd i temperament, tilltal och frågeställningar. Mellan Norra Västerbottens frisinne och Expressens storstadslarm ligger världar. De olika rösterna och perspektiven gör budskapet spretigt men också mångfasetterat.
Trots detta, avsaknaden av samordning och få gemensamma referenser, hålls den liberala pressen för en maktfaktor av rang. Socialdemokraterna ser tidningarna som en direkt motpart, särskilt under en valrörelse, som likt LO mobiliseras för att tjäna folkpartiets och borgerlighetens sak. Hur, exakt, det skulle gå till och på vems order är en annan sak. Med tanke på partiets förmåga att behålla regeringsmakten borde nog dess strateger våga sig på att något omvärdera de liberala skribenternas reella inflytande. Folkpartiet, å andra sidan, känner fortfarande och mot bättre vetande besvikelse när ”de egna tidningarna” smäller till med kritik, som till exempel mot förslaget i det senaste riksdagsvalet om språktest för svenskt medborgarskap.
Därmed inte sagt att det inte spelar någon roll vad tidningen tycker. Även i dagens fria och ständiga informationsflöde kan en drivande och målmedveten opinionsbildning påverka utvecklingen i ställningstaganden och sakfrågor, särskilt i landsorten. Undersökningar visar också att ledarsidorna har högt läsvärde. Att det hänger samman med partipressens försvinnande och en medveten satsning på oberoende och stilistiskt drivna journalister är uppenbart. En politisk redaktör rör sig i dag över ett mycket vidare område än bara för ett par decennier sedan.
I ”Stridsfrågor och stilbildare” möter vi de stora ämnena: kampen mot nazismen och tryckfriheten, alkoholfrågan, ATP, Europa, Vietnam, löntagarfonderna och kärnkraften. Ett par reflektioner inställer sig. Den första är åsiktsskillnaderna.
Visst var den liberala pressen under andra världskriget mer kritisk mot samlingsregeringens utrikespolitik och inskränkningar av tryckfriheten än högerns, bondeförbundets och socialdemokratins tidningar. Men som historikern Kent Zetterberg visar fanns väsentliga gradskillnader. Endast Handelstidningen under Torgny Segerstedt och Eskilstuna-Kuriren under J A Selander gick konsekvent emot såväl politik som begränsningen av tryckfriheten. Det stora flertalet tog strid för tryckfriheten men förhöll sig mer avvaktande inför säkerhetspolitiken. Göteborgs-Posten och Stockholms-Tidningen stödde regeringen på båda områdena.
Inte i någon fråga finner man en gemensam linje utan tendenser och förskjutningar som stärks och försvagas. Belysande är inställningen till Vietnamkriget. Olof Kleberg, Västerbottens-Kurirens förre chefredaktör, visar hur fler tidningar blev mer kritiska till den amerikanska politiken allteftersom de bytte perspektiv. Från att ha sett kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur lades fokus på nationellt oberoende och sociala orättvisor. Säkert fungerade den kontroversielle Olof Palme som en katalysator för de mer USA-lojala tidningarna, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning, särskilt under krigets upptrappning. Genom Palmes agerande fick Vietnam en tydlig ideologisk och inrikespolitisk dimension.
Den andra reflektionen rör motiven och resonemangen bakom en ändrad uppfattning. En ledarsida måste för sin trovärdighets skull vara långsiktigt konsekvent. Ett byte av linje kräver goda argument. Men ibland hjälper varken argument eller realism. Herbert Tingstens brytning med folkpartiet under ATP-striden isolerade inte bara DN från den övriga liberala pressen utan gjorde hans ställning gentemot familjen Bonniers ohållbar.
Det är svårt att föreställa sig hur en liberal chefredaktör i dag skulle kunna råka lika illa ut. Gränsen går möjligen vid synen på äganderätten och ett fritt näringsliv. Att göra folkpartiet besviket är inget som skulle framkalla ett extra styrelsesammanträde i en tid när partiernas auktoritet och förtroende stadigt sjunker. Dessutom ändrar en tidning ytterst sällan uppfattning från den ena dagen till den andra i en central fråga. ”Stridsfrågor och stilbildare” demonstrerar övertygande att det rör sig om en långsiktig och öppet prövande process. Läsarna måste själva få vara med och granska argumenten.
Vilken framtid har ledarsidorna? Frågan måste breddas och gälla hela dagspressen. Hans Bergström, sin liberala generations mest inflytelserike skribent, för ett intressant resonemang om nödvändigheten av en idéburen press. Bergström ser en hårt driven kommersialisering och professionalisering där brist på reflektion och intellektuell hållning hotar den seriösa pressens existens.
Jag tror att han har rätt. I en värld där nyheter är allmängods blir det viktigare än någonsin för en tidning att stå för något. Den tilltagande nyhetsprofessionaliseringen av journalistiken blir i allt tilltagande utsträckning en fråga om ytlighet, likriktning och nivellering. Varken Herbert Tingsten eller Torgny Segerstedt hade kunnat bli ensamma chefredaktörer i dag, konstaterar Bergström. Dagens publicister ägnar mer tid åt företagsutveckling, administration och förhandlingar än åt opinionsbildning. De får mindre tid att lägga örat till marken och avlyssna samtidens signaler, mindre tid åt läsarna. Det kan inte vara bra för demokratin.
