Sex år gammal fick lille Claude ett japanskt träsnitt av sin far och det väckte ett livslångt intresse hos honom. Som tonåring vurmade han för allt japanskt och barndomsbilden, utförd av Hiroshige, kompletterades med åtskilliga andra. Sitt professionella liv ägnade han visserligen åt kulturforskning, men det skulle dröja länge, mycket länge, innan Claude, vars efternamn var Lévi-Strauss, besökte det land vars civilisation han fascinerades av hela livet.

Han föddes 1908 i Bryssel, men att det skedde just där var en tillfällighet och föräldrarna återvände snart till Paris med den lille gossen. Här växte han upp i ett hem där kulturen spelade stor roll, där-emot inte religionen även om Claudes morfar var överrabbin i Verasailles. Fadern ägnade sig åt måleri och liksom många konstnärer vid den här tiden intresserade han sig för de japanska trycken och han hade en låda med sådana, varur han plockade ett efter ett och förärade sonen när denne presterat väl i skolan. Eftersom pojken skötte studierna föredömligt flyttade hela kollektionen över till hans rum, där de fick sällskap av andra japanska föremål inköpta för sparade slantar.

Paris erbjöd, då som nu, alla möjligheter till kulturella upplevelser och i tonåren strövade Claude runt på museerna, framför allt Louvren, och gick på teater och opera. När det blev dags att bestämma studieinriktning var det ändå inte till några av de kulturvetenskapliga ämnena den unge Claude sökte sig. Först siktade han på att vinna inträde till École normale supérieure, den elitskola som brukar locka till sig de mest begåvade av de franska studenterna. Normalien blev han aldrig, men det berodde inte på några brister i intellektuellt avseende. Han bestämde sig helt enkelt för att börja läsa filosofi på Sorbonne i stället. Att han också skrev in sig vid den juridiska fakulteten verkar inte ha skett av brinnande lust, men examen blev det i alla fall, i båda ämnena, och en hel del socialistisk studentpolitik därtill. Han tycks också under studieåren ha lärt känna en ansenlig mängd av dem som i hans generation skulle bli framstående på ett eller annat sätt.

Gymnasielärare var ett säkert yrkesval, men att riskera att fastna på en skola i landsorten var knappast någon trevlig tanke för en ung man med ambitioner. Frågan var bara hur detta skulle kunna undvikas. Allt löste sig till det bästa när han plötsligt fick erbjudande om en tjänst i sociologi, en professur till och med. Att det var vid universitetet i Sao Paolo gjorde inget. Lévi-Strauss hade redan börjat intressera sig för antropologi och i Brasilien fanns det rika möjligheter att få utlopp för sådana böjelser. Det var bara att åka ut i Amazonas och söka upp ursprungsinvånarna. Sagt och gjort. Filosofen som blev sociolog skulle förvandlas till antropolog.

Fyra år stannade Claude och hustrun Dina i Brasilien, en mycket innehållsrik och omvälvande tid, men återkomsten var problematisk på flera sätt. Privatlivet hade utsatts för slitningar under bortovaron och väl hemma i Frankrike gick äktenskapet i kras. Det skulle dock bli fler, åtminstone för hans del. I det större perspektivet var 1939 givetvis inget lämpligt år att återvända till Europa, något som till en början inte stod klart för den hemkomne. En tjänst som filosofilärare vid det ansedda gymnasiet Henri IV i Paris, vilket han hade förhoppningar om, kom inte på fråga längre. Att resa tillbaka till Brasilien var omöjligt, men räddningen låg på andra sidan Atlanten. Lévi-Strauss kom till New York 1942 och där kunde han utveckla sina antropologiska intressen, dessutom fanns det åtskilliga landsflyktiga europeiska intellektuella, inte minst franska, att umgås med.

Lingvisten Roman Jakobson, med rötter i rysk formalism och tjeckisk strukturalism, blev en inspiratör och nära vän. Under åren i amerikansk exil, han dröjde kvar en tid efter krigsslutet, fördjupade Lévi-Strauss sina studier av familjerelationer och släktskapssystem och med Jakobson som samtalspartner blev han också fångad av de strukturalistiska tankegångar som han senare tillämpade inom antropologin. Så småningom var det dags för ny hemkomst med nya idéer och nya frågor. En del gamla också, till exempel den där om karriär och försörjning. Unesco erbjöd jobb och sedan fick han en universitetstjänst och 1959 en professur vid Collège de France. Längre kan man inte komma i det franska akademiska livet, det enda som återstår är att bli världsberömd.

Han blev ju det, Claude Lévi-Strauss, och en del av hans publikationer nådde en bredare läsekrets än antropologernas i och för sig växande skaror. Han bidrog onekligen själv till att öka intresset för ämnet, men antropologin hade blivit en allt viktigare disciplin i en tid då kolonialismens epok led mot sitt slut och efterkrigstidens värld genomgick en internationalisering där många frågor om kultur och samhällsutveckling måste ställas på nytt. Lévi-Strauss befinner sig i sin forskning i ett slags mellanposition. Hans fältstudier, gjorda under åren i Brasilien, handlar om de ursprungliga kulturer som tidens antropologer brukade ägna sig åt, men när han i ”Tristes tropiques”, utgiven 1955, beskriver sina erfarenheter från mötet med de brasilianska ursprungsinvånarna är det med en ambivalent hållning, en medvetenhet om den egna rollen som betraktare och en känsla av något svårgripbart och lätt förgängligt.

Boken är utan tvivel Lévi-Strauss mest uppmärksammade och originella. Han var emellertid inte alldeles banbrytande i sitt speciella förhållande till skrivandet. Den franska antropologin utvecklade tidigt sin särart, den skilde sig från den striktare empiriskt inriktade angloamerikanska i det att den hade en uttalad relation till litteraturen. Hur denna tradition formades skildrar Vincent Debaene i L’adieu au voyage: L’ethnologie française entre science et littérature (Gallimard, 517 s), ett verk där Lévi-Strauss ”Tristes tropiques” spelar en avgörande roll i framställningen. Debaene har också, tillsammans med Frédéric Kieck, skrivit en kortfattad biografisk översikt, ”Claude Lévi-Strauss: L’homme au regard eloigné” (2009), och är redaktör för den volym med några av Lévi-Strauss centrala verk som utgavs i den ansedda serien Pléiade lagom till dennes 100-årsdag.

I ”L’adieu au voyage” pekar Debaene på en dubbelhet som finns i många franska antropologiska texter. De har både en vetenskaplig och en litterär sida, det vill säga präglas av en strävan efter att på samma gång redovisa forskningsresultat och skapa litteratur, vilket inte är detsamma som fiktion. Han lyfter fram Michel Leiris ”L’Afrique fantôme” som ett tidigare verk i samma anda som ”Tristes tropiques”. Det utkom 1934, året innan Lévi-Strauss begav sig till Brasilien. Leiris hade heller inte någon formell skolning i antropologi, vilket var svårt att skaffa sig eftersom ämnet inte hade funnit sin plats i akademiska sammanhang. Han hyste poetiska ambitioner och stod surrealisterna nära. De intresserade sig dock en del för främmande kulturer och i deras krets ingick författare från kolonierna, som Aimé Césaire och Léopold Senghor.

Leiris råkade få uppdraget som sekreterare i den stora antropologiska expedition som i början av 1930-talet genomkorsade de franska kolonierna i Afrika för att samla in data om och föremål från de kulturer man stötte på under vägen. ”L’Afrique fantôme” gav Leiris omedelbar berömmelse och ledde in honom på en yrkesbana som antropolog, vid sidan av ett friare författarskap. Det är en personlig dagbok som innehåller reflektioner inte bara över vad författaren ser och studerar, utan också över hans egen roll och situation. Detta slags självreflekterande skrivande skulle bli vanligt i framför allt den amerikanska antropologin från 80- talet och framåt, men den långa franska tradition som Debaene analyserar är mer mångfasetterad och hans framställning av den lämnar få, om några, aspekter av förhållandet mellan fransk antropologi och litteratur obeaktade.

Avskedet till resandet kan ses som ett långsamt farväl till fältet, den hemort i det främmande som antropologerna konstruerar åt sug själva i mötet med de andra. För Leiris blev Afrika en fantombild, något undflyende och svårbeskrivligt. Samma känslor anar man i ”Tristes tropiques” som utkom två decennier senare och, till skillnad från ”L’Afrique fantôme”, långt efter de expeditioner under vilka materialet insamlades. Leiris förvandlades till antropolog i mötet med de afrikanska kulturerna, medan Lévi-Strauss blev det i minst lika hög grad på New York Public Library som hos nambikwara i Amazonas. I bibliotekets läsesal inhämtade han de antropologiska kunskaper han saknade och i New York träffade han åtskilliga amerikanska ämnesföreträdare, men han umgicks dessutom med surrealisten André Breton och andra författare.

Mot den amerikanska och brittiska empirismen inom antropologin skulle en senare generations yngre forskare göra uppror, inspirerade av franskt tänkande, och det är den postmodern(istisk)a trenden som har gjort ”Tristes tropiques” mer aktuell än de strukturalistiska undersökningar som Lévi-Strauss framför allt ägnade sig åt. Dessa känns lätt föråldrade eftersom de strukturella analysmodellerna visade sig vara av begränsat värde, särskilt för studiet av den kulturella dynamiken i komplexa samhällen, som i dag är centralt inom antropologin. Eftersom han blev drygt 100 år hann Lévi-Strauss uppleva nästan hela den moderna antropologins historia, men något adieu au voyage blev det inte, varken för antropologin eller för honom. Efter normal pensionsålder ägnade han sig åt en del resande, även om fältstudierna hörde ungdomen till. Japan fick han äntligen se, det land vars kultur han älskat sen barnsben, men aldrig studerade professionellt.

Något skrev han trots allt som berörde japansk kultur, om än inget med vetenskapliga anspråk. I L’autre face de la lune (Seuil, 189 s) finns det nu samlat, tillsammans med en intervju gjord av kollegan Junzo Kawada för japansk tv. Det visar sig att Lévi-Strauss hade omfattande kunskaper om äldre japansk konst och litteratur och att han hållit intresset från uppväxten levande trots att han under många år ägnade sig åt helt andra kulturer. Mot slutet av samtalet med Kawada framgår det att han inte känner sig alltför hemma i nuet eller har större tilltro till fram- tidens civilisation. Det förefaller däremot inte som om hans egen livshållning förmörkades det minsta av detta.

Det vilar ett drag av kulturpessimism också över de föreläsningar som Lévi-Strauss höll vid Tokyouniversitetet 1986, när han besökte Japan för fjärde gången. Även dessa har publicerats som bok, i en liten volym kallad L’anthropologie face au problèmes du monde moderne (Seuil, 145 s). Vid den här tiden pågår en genomgripande omvandling av antropologin som innebär att blicken vänds mot de komplexa samhällena och att det moderna projektet sätts under debatt, men det är tydligt att Lévi-Strauss ännu betraktar antropologin som studiet av ursprungssamhällena, även om kunskaper om dessa enligt honom kan användas för att bättre förstå den moderna tillvaron.

Från barndomens japanska drömvärld sådan den avbildades i träsnitten bar det alltså inte av raka spåret till Japan, men Lévi-Strauss utvecklade en nära relation till landet under sin långa aktiva ålderdom och det hade säkert blivit en utmärkt japanolog av honom om han valt den banan. Då hade å andra sidan förra seklets intellektuella liv, särskilt det franska, utan tvivel tett sig en smula annorlunda.