Idag, då europeiska politiker gärna uttrycker oro över inskränkningar i religionsfriheten i andra länder, är det värt att påminna sig om att religionsfriheten som företeelse kom ganska sent till Europa. I Spanien var judiska gudstjänster förbjudna från 1492 till 1967. I Paris var det från 1685 till 1788 förbjudet för protestanter att fira gudstjänst, och i London byggdes de första katolska kyrkorna inte förrän på 1840-talet – fram till dess fick katoliker söka sig till de utländska beskickningarnas kapell för att fira gudstjänst. Det är exempelvis därav som den romersk-katolska kyrkan St James’s Spanish Place i London har sitt namn, snarare än från adressen (den ligger på George Street). I Amsterdam var offentliga katolska gudstjänster förbjudna; detta är bakgrunden till den berömda ”hemliga kyrkan” Ons’ Lieve Heer op Solder, Vår Herre på vinden.

Ingenstans i Europa, inte ens i Venedig, fanns moskéer, synagogor och kyrkor i samma stad. Och detta var ändå vad som gällde under fredliga förhållanden. Till det kom de religiöst motiverade massakrerna och förföljelserna – i London på 1550-talet, i Frankrike 1572 och i stora delar av Europa under åren 1618–48.

Annorlunda var det i Levanten, regionen vid östra Medelhavet som omfattade delar av dagens Grekland, Turkiet, Syrien, Libanon, Israel och Egypten. I städer som Smyrna, Beirut och Alexandria levde muslimer sida vid sida med kristna av olika slag, i vissa fall utan att det ens fanns någon tydlig majoritet. Och när den judiska befolkningen i Spanien fördrevs på 1400-talet, fann många också sitt nya hem i Levanten, inte minst i Salonica (dagens Thessaloniki). ”Levanten var en dialog mellan Öst och Väst, och därigenom – efter de muslimska erövringarna av stora delar av det östra Medelhavet under 600-talet – mellan islam och kristendom”, skriver den brittiske historikern Philip Mansel i boken Levant: Splendour and catastrophe on the Mediterranean (John Murray, 470 s). ”Ingen annanstans än i Levantens städer levde stora grupper av muslimer, kristna och judar tillsammans under många århundraden.”

Levantens tolerans förknippas gärna med geografin. Hamnstäder bygger på öppenhet mot och utbyte med omvärlden, till skillnad från de städer från vilka länder styrs – Damaskus, Bagdad och Kairo. Den store historikern Albert Hourani talade i sin framställning av inbördeskriget i Libanon om en ”bergets ideologi” som ställdes mot ”stadens ideologi”.

Och Levanten var under denna tid inte bara den region där solen steg ( levant, av franskans lever), utan en region stadd i ekonomisk tillväxt dit allt fler sökte sig. I de levantinska städerna – för Levanten var ett urbant fenomen – odlades en mentalitet som av Mansel beskrivs med de båda orden mångfald och flexibilitet. Handeln snarare än religionen eller den etniska tillhörigheten var det gemensamma intresset, det band som knöt samman muslimer med europeiska köpmän och diplomater och armenier, greker och judar. Deals snarare än ideals styrde.

Men städerna i Levanten var därmed också ur politiskt perspektiv före sin tid, ”laboratorier för nya ekonomiska, kulturella och politiska världar” som Mansel uttrycker det. Alexandriaförfattaren Gaston Zananiri beskrev levantinen som en rotlös individ som känner sig hemma varhelst han befinner sig. Det europeiska inflytandet var påtagligt. ”Ingenting kan för en europé ta sig mera kostligt ut, än det sätt, varpå moden, umgängesformer, samtalston, kortligen hela den till sällskaps-livet efter europeiskt mönster hörande, invecklade apparaten omsätts i levantinsk-grekisk bon ton”, skrev österrikaren Amand von Schweiger-Lerchenfeld i sin bok om kvinnors liv runtom i världen (svensk övers: ”Qvinnan bland skilda folk”, 1881). ”Varje /…/ levantinska talar franska och med en viss nonchalans, utan att söka dölja de hårdheter, som åtfölja det i landet övliga uttalet av detta språk. Hon beundrar för övrigt allt, som är franskt, visserligen utan att själv känna föremålen eller motiven för denna sin beundran.”

För befolkningen längre inåt landet var den levantinska symbiosen både tilldragande och avskräckande. ”Beiruts, Ackos, Jaffas och Haifas urbana kultur förkroppsligade allting som bonden var rädd skulle ställa hela den gamla ordningen på ända”, skriver den palestinske sociologen Salim Tamari i ”Mountain against the sea: Essays on Palestinian society and culture (2009). ”Städerna stod för det främmande, för förnyelse och politiskt underkuvande, och samtidigt för det som bonden drömde mest om: frihet, flykt undan den skoningslösa naturen och materiella framsteg.”

Också utomstående betraktare kunde understundom reagera med misstänksamhet mot eller avsmak för den levantinska kulturen. TE Lawrence, till exempel, gav inte mycket för ”levantinerierna”; det var den rena arabvärlden han sökte. David Ben Gurion, Israels förste premiärminister, framställde det som en plikt att kämpa emot den levantinska andan, som hotade att förstöra både individer och samhällen. Och Hergé, seriefiguren Tintins upphovsman, utvecklade karaktären Roberto Rastapopolous, som han i ett brev beskrev som ”mer eller mindre grekisk, en skum levantinsk person utan något land”.


I politiskt avseende utmärktes de levantinska städerna av statens relativt begränsade makt, samt av de utländska konsulernas exceptionellt starka ställning. Genom så kallade kapitulationer, ett slags överenskommelser författade i kapitel (därav namnet) mellan Frankrike och det osmanska imperiet, reglerades inte bara handeln utan också den utländska närvaron. Det var vad man idag skulle kalla en win-win-situation. Franska undersåtar fick genom dessa kapitulationer rätt att klä sig som de ville, rätt att utöva sin religion och rätt att ställas inför sina egna konsulära domstolar snarare än osmanska i den händelse de misstänktes för att ha begått något brott. ”Kapitulationerna gjorde det möjligen för städerna i Levanten att vid 1800-talets början bli experiment i samexistens mellan olika folk och religioner”, skriver Mansel. Centrala i detta sammanhang var de så kallade firman, viljeyttringar, som sultanen utfärdade.

Ett visst mått av överutnyttjande av de redan generösa privilegierna förekom också. Exempelvis försiggick en handel med certifikat på diplomatiskt beskydd (och befrielse från plikten att betala skatt). Familjen Canetti, författaren Elias Canettis anfäder, köpte exempelvis beskydd från den nederländska ambassaden. I Beirut hade de utländska konsulerna under 1800-talet så många anställda och protegéer att paschan Muhammed Ali upplevde det som om halva stadens befolkning hade undantagits från det lokala styrets auktoritet.

Levanten fick sin särprägel inte bara av geografin och de diplomatiska arrangemangen utan också av det språk som talades, lingua franca. Idag används detta begrepp uteslutande om språk som i något sammanhang är gängse; då var det ett språk i egen rätt, ett slags grammatiskt förenklad italienska utökad med franska, turkiska och arabiska ord. Först under 1800-talet ersattes detta enkla språk av franskan som det gängse språket.

De levantiska städerna fungerade som tillflyktsorter undan nationalitetens och religionens fängelser, skriver Mansel. Men möjligheten att byta identiteter ska inte överdrivas. Människor levde fortfarande i olika världar, inte sällan fysiskt gestaltade i olika kvarter, och kontakterna mellan dem var ofta pragmatisk och ytlig. Pogromer och upplopp kunde blott alltför lätt bryta ut, och de latenta spänningarna mellan olika grupper omsättas i regelrätta blodbad.

Historien om Levanten skulle kunna beskrivas som det kosmopolitiska idealets kollaps under de konkurrerande nationalismernas tryck. Men Mansel ser det inte så. ”Snarare än att vara oförenliga motsatser blomstrade den kosmopolitiska andan och nationalismen samtidigt, hos människor likaväl som i städer.” Det var alltså ingen slump, enligt Mansel, att den ungturkiska rörelsen uppstod i och började agera ifrån Thessaloniki.

De förhållandevis öppna städerna i det östra Medelhavsområdet drog dessutom inte bara till sig människor och affärer, utan också olika former av nationalism och andra länders arméer. ”Närheten mellan rivaliserande religioner vid ett strategiskt vägskäl inspirerade till en parningslek av förförelse och exploatering som pågår ännu idag”, skriver Mansel om Beirut. ”Genom att använda emotionellt språk för att maskera sitt egenintresse försöker varje religiös grupp förföra en utländsk makt; och varje utländsk makt sökte en passande lokal protegé.”


Slutresultatet av alla dessa
olika faktorer blev i alla händelser att de grupper som en gång hade bott sida vid sida nu skildes åt – ”unmixing of peoples”, som Mansel kallar det. Idag återstår inte mycket av Levantens anda. Det kosmopolitiska har trängts tillbaka till förmån för hävdandet av religiösa, etniska och nationella identiteter. Det första ”levantinska paradiset” att förstöras blev Chios 1822, efter deltagandet i upproret mot turkarna. En efter en drogs Levantens städer med i samma malström av nationalism och intolerans. 100 år senare blev Smyrnas öde en repris på Chios, skriver Mansel: ”En inledande grekisk attack, följd av turkisk hypervedergällning till de långsiktiga turkiska intressenas nackdel.”

Och det hade, att döma av Mansels framställning, knappast kunnat gå annorlunda. Ekonomiskt sett var städerna starka, men politiskt och militärt hade de ingen egen försvarsförmåga. Som handelsstäder befann de sig därtill i konkurrens med varandra, varför det aldrig fanns någon mekanism för att främja gemensamma intressen. ”Samma faktorer som gav städerna energi, frihet och mångfald, gjorde dem också sårbara. Utan armé, ingen stad”, skriver Mansel.

Till saken kom också de europeiska imperiemakternas inblandning, löften om självständighet kombinerade med uppdelning av ”mandat” sinsemellan. Inte minst Storbritannien och Frankrike, som idag regelmässigt uppmanar till fred och lugn i Mellanöstern, bidrog genom sin expansiva politik under 1900-talets första årtionden till att skapa förutsättningarna för dagens konflikter och till att underminera den levantinska samexistensen av olika folkgrupper och religioner. Den brittiske journalisten James Barrs ”A line in the sand: Britain, France and the struggle that shaped the Middle East” (2011) berättar denna i och för sig välkända historia återigen, och koncentrerar sig inte minst på hur britter och fransmän genom ombud förde ett slags väpnad kamp i Mellanöstern också när de i Europa formellt var allierade. ”Det är en historia”, skriver Barr, ”som inget av landen har någon större heder av.”

Den enda stad som förvaltar Levantens anda idag är, enligt Mansel, Beirut. Det är den sista staden där varken kristendom eller islam dominerar, utan där en noga bevakad balans råder. Statens svaghet blir därmed också stadens styrka. Levantens verkliga arvingar finns dock enligt Mansel inte vid Medelhavet, utan är städer som London, Paris, New York, Dubai och Singapore – städer som allt mer blir egna enheter, och allt mindre liknar resten av länderna de ligger i. ”Levantinska städer är framtiden”, skriver han. ”Globaliseringen innebär att vi alla är levantiner nu.”