Den 25 april 1798 innehöll Stockholms Posten en lång dikt med titeln ”Några ord till min k. dotter, i fall jag hade någon”. Diktaren var visserligen anonym, men tiden var van vid anonymitet. De flesta kunde ändå räkna ut att dikten skrivits av Anna Maria Lenngren, en av landets främsta pennor. I dikten vänder sig modern till sin fiktiva dotter och undervisar henne i livets villkor och kvinnans plikt. Dikten har lästs både som en könspolitisk programförklaring (såväl emancipatorisk som konservativ) och som ett ironiskt upplysningsinlägg. Kunde verkligen den belästa författarinnan mena allvar med rader som: ”Med läsning öd ej tiden bort, / Vårt kön så föga det behöver”? Många har varit tveksamma till det, och dikten innehåller onekligen många ironiska nivåer.
Anna Maria Lenngren (född Malmstedt, 1754-1817) hör till de stora gustavianska författarna, men har inte uppmärksammats i samma grad som sina manliga yrkesbröder. Nu har hon fått en modern biografi – liten, behändig och verkinriktad: Anna Maria Lenngren. Granris och blåklint (Carlssons, 162 s). Författare är Torkel Stålmarck, som tidigare biograferat Nordenflycht, Wallenberg och Leopold. Bokens undertitel är hämtad från 1800-talsskalden Oscar Patric Sturzen-Becker, som tyckte att Lenngrens poesi doftade och stacks som granris och blåklint. Omslaget återger ett porträtt av skaldinnan – men suddigt. Inte är hon då lättfångad. Till det bidrar avståndet i tid, men också hennes egen strävan efter anonymitet och undanskymdhet. Kvinnor under äldre tid är dessutom ofta svåra att urskilja. De levde vid sidan av världens händelser, och deras liv var ofta begränsat till hem och familj. Därför blir kvinnan gärna suddig i historieskrivningen. Blicken fokuseras mer eller mindre medvetet på männen i handlingens centrum.
Till de mera tydliga kvinnorna hör ändå Anna Maria Lenngren. Mera obekant är den nästan jämnåriga Sophie Creutz (1752-1824), som Kirsi Vainio-Korhonen ägnat studien Sophie Creutz och hennes tid. Adelsliv i 1700-talets Finland (Atlantis, övers: Camilla Frostell, 270 s). Creutz föddes i en grevlig familj och kom – till skillnad från Lenngren – från rikets högsta skikt. Medan Lenngren lämnade det lantliga Uppsala för en litterär karriär i Stockholm bodde Creutz nästan hela livet i Finland. Båda kom i skuggan av männen. För Lenngrens del var det inte bara det manliga litterära etablissemanget, utan även maken Carl Peter Lenngren och deras gemensamme vän, skalden Johan Henric Kellgren. Också namnet Creutz är välkänt i litteraturhistorien. Sophies farbror var den måttlöst berömde och beundrade skalden Gustaf Philip Creutz – man kan just undra hur sådan släktskap upplevdes av flickan.
Även Sophie Creutz har hamnat i skuggan av sin make och sin vän. Vid 19 års ålder ingick hon äktenskap med den lågadlige Lars Glansenstierna. Ståndsskillnaden antyder att hon gifte sig för kärleks skull, men äktenskapet blev inte lyckligt. En son föddes 1773, knappt ett år efter bröllopet, men när dottern döptes året därpå fanns inga representanter för makens familj bland faddrarna. Vainio-Korhonen drar slutsatsen att Glansenstierna inte var far till flickan. Inte heller när tredje barnet döptes 1781 närvarade hans släkt.
Mycket tyder alltså på att Sophie Creutz hade en älskare. En manlig vän hade hon åtminstone, och 1700-talets vänskap kunde ibland vara nog så svärmisk. Han hette Göran Sprengtporten och var liksom maken officer och ett tiotal år äldre än Sophie. Att döma av Vainio-Korhonens beskrivning var han betydligt mer intressant än den hetlevrade Glansenstierna: intelligent, litteraturintresserad, spirituell och (att döma av porträtten och hans många kvinnohistorier) dessutom attraktiv. Sprengtporten skrev gärna dikter – nog hellre än bra – och kallade poetiskt Sophie för sin Hildur. I boken förs han fram som älskare och möjlig far till åtminstone ett av Sophies barn.
Både Lars Glansenstierna och Göran Sprengtporten blev berömda män – eller notoriska, om man vill se det så. Båda dömdes nämligen för landsförräderi. I Paris hade Sprengtporten kommit i kontakt med de amerikanska frihetskämparna. Han var dessutom finländsk patriot och drömde om en självständig finsk republik. Kanske påverkade han Glansenstierna, som blev en av Anjalamännen och dömdes till landsförvisning samt förlust av adelskapet. Med undantag för en kort tid, då Sophie Creutz förenades med Glansenstierna i Tyskland, levde nu makarna skilda åt. Sprengtporten övergick redan 1786 i rysk tjänst, men dömdes senare till döden – en dom han undkom eftersom han redan lämnat landet. Efter rikets delning blev han Finlands första ryska generalguvernör. Han dog i Ryssland, nästan 80 år gammal.
Varken Anna Maria Lenngren eller Sophie Creutz var några vanliga kvinnor. Båda var intelligenta och hade skinn på näsan. Dessutom levde de privilegierade liv. Lenngren var akademikerdotter från Uppsala och hade nått den nivå då även en kvinna kunde kallas ”lärd”, ty hon behärskade latin och rörde sig i sin ungdomsdiktning gärna i klassiska nejder. Några och tjugo år gammal flyttade hon till Stockholm för att försöka sig som författare – en närmast revolutionär handling i ett samhälle där familjen var den viktiga enheten och där flickor i allmänhet inte flyttade hemifrån. Hon hade fått kontakter vid hovet och drog sitt strå till den väldiga dramatikstack som byggdes under Gustaf III. År 1780 gifte hon sig så med skribenten och juristen Carl Peter Lenngren och började plötsligt tala tyst om sitt skrivande. Hon fortsatte skriva, men anonymt. Känd var hon ändå. Hon rörde sig också i litterära kretsar och samlade vad Sverige hade av upplysningsfilosofer kring sitt tebord – och då var hennes roll inte tebryggerskans utan den jämbördiga samtalspartnerns. Kring år 1800 kallades hennes salong ibland för ”akademi”, eftersom så många av De Aderton rörde sig där. Det nämndes för övrigt i Svenska Akademien att hon vore ett möjligt inval, om fruntimmer tilläts. Så blev det inte. Hennes verk publicerades i tidningen, lästes, uppskattades och påverkade. Folk skrattade och mindes. Det gällde inte minst hennes adelssatirer. Tanken att börden skulle ge särskilda rättigheter var främmande för upplysningen, och inbilska men korkade aristokrater var givna offer för Lenngrens penna.
Anna Maria Lenngren och Sophie Creutz lär aldrig ha träffats. Kanske hade de då förenats i ömsesidigt förakt. Lenngren ogillade aristokrater, medan Creutz säkert var övertygad om adelns överlägsenhet. Båda levde dock i omstörtande miljöer, som inspirerats av upplysningen – Lenngren i den svenska voltaireanska upplysningens centrum, Creutz på finländska landsbygden, där hon omgavs av män med mera praktisk politisk agenda. Sannolikt var även hon insatt i upplysningstankarna. Detta kunde de ha diskuterat, om de setts.
Mindre troligt är att de skulle ha dryftat gemensamma kvinnoerfarenheter, trots att litteraturhistoriker gärna betonat att fru Lenngren satte sin stolthet i ett perfekt linneskåp. Vainio-Korhonen ägnar vällustiga skildringar åt kvinnors kläder, åt alla spetsar och sjalar, åt deras sociala sömnad och de särskilt knepiga stärk- och strykmoment, som inte kunde lämnas åt pigor. Creutz födde tre barn (varav ett dog som tioåring), medan Lenngren var barnlös och uppenbarligen led av det.
Liksom många av sina ståndssystrar var förmodligen Creutz vittert intresserad. Hon skrev livfulla brev och kunde konversera ledigt på åtminstone svenska och franska, även om hon förstås var underlägsen Lenngren som stilist. Samtidigt levde adelsdamen ett mera händelserikt liv. En viss stökighet utmärkte Lenngrens barndomshem, men som gift tycks hon ha strävat efter en närmast småborgerlig stadga. Sophie Creutz å sin sida kunde ge stoff till en roman. Äktenskapsbrott, landsförräderi, landsflykt och invasion var bara några av de händelser hon upplevde. Så avslutar Vainio-Korhonen också gärna sina kapitel med en cliffhanger. Hur ska det gå för Sophie? Vi vänder blad och läser vidare.
Så är det inte med Lenngren. Dylik spänning kan ett liv i litteraturen sällan framkalla. Hos henne intresserar istället den egna gärningen. I ett mansdominerat samhälle blev hon en av tidens mest bemärkta författare – och förblir det, tvåhundra år efteråt. Det eviga namn i Minnets tempel som tidens poeter gärna drömde om har otvivelaktigt blivit hennes.
Levnadsteckningarna är lika olika som sina föremål. Stålmarck känns trygg, som sig bör med en klok gammal docent, och även om han någon gång blir lite upprörd å Lenngrens vägnar är detta ingen indignationsbiografi. Inte heller är den särskilt feministisk. Han ser för övrigt ”Några ord till min k. dotter” som en personlig bekännelse, där Lenngren slutligen underkastar sig patriarkatet och lovar att hädanefter undvika ”känsliga ämnen” i sin diktning. Man kan ifrågasätta vissa av Stålmarcks tolkningar, men när det gäller fakta är han tillförlitlig. Det är en ärlig bok, som ger den information om Lenngren som läsaren söker. Skriften är elegant och sparsmakad och dessutom författad med en stil, som flyter nästan gustavianskt i sin lätthet.
Kirsi Vainio-Korhonens bok är av annat slag. Ibland ger den en känsla av att man stigit in i en gammal finländsk herrgård och hittat en gustaviansk byrå, där man drar ut lådorna och fiskar upp den ena spännande saken efter den andra. Här finns ett överflöd, som ofta är givande men ibland blir för mycket. Boken handlar inte bara om Sophie Creutz, och stundom tappas hon nästan bort bland brevskrivande blivande släktingar och intressanta dagboksnotiser. Vainio-Korhonen lockas gärna av en drastisk slutsats och har inte alltid torrt på fötterna. Så gör hon en stor affär av att kvinnor inte lärde sig ”rättstavning”, trots att den tidens svenska stavning inte var normerad. Det fanns ungefärliga uppfattningar om stavningssättet, men inte rätt och fel. Adliga kvinnors egensinniga stavning berodde på att det talade språket var viktigare än skriften. Så kallad rättstavning var en petitess och under en adelsdams värdighet. Lovvärt är dock hur Vainio-Korhonen hela tiden skildrar kvinnans värld och ständigt väljer en kvinnlig synvinkel.
Stilistiskt är ”Sophie Creutz och hennes tid” lite knagglig. Boken är översatt från finska av Camilla Frostell, och det är omöjligt för mig att avgöra hur mycket översättningen speglar Vainio-Korhonens skrivsätt. Dock tycker jag att någon på förlaget borde ha vetat att ”legio” betyder ”många, oräkneliga” och inte ”vanliga”. ”Huru många ärom vi? Legio, ty vi äro många”, som Bellman säger i den första av ”Fredmans epistlar”.
Två kvinnor – två böcker – två skilda sätt att betrakta liv och litteratur. Båda böckerna är värda att läsa, var och en på sitt sätt. Ändå efterlämnar de en känsla av att båda kvinnorna i någon mån ännu är skymda och att karlar och släktingar fortfarande invaderar deras liv. Att Anna Maria Lenngren fått sitt ansikte artistiskt tillsuddat på omslagsbilden är lättbegripligt – hennes nuna är känd, och vi vet hur hon ter sig under lagerkransen. Men uppenbarligen finns inget målat porträtt av grevinnan Creutz. På omslaget syns hon i silhuett. Det är en välklippt silhuett, med elegant hårprydnad och ett litet band kring halsen – men hennes anletsdrag är dolda. Det vore gott att för en gångs skull få se forna tiders fruntimmer rätt i ögonen.
