Valet till Europa-parlamentet i maj i år blev ingen framgång för det franska socialistiska partiet. Det kom på delad andra plats med miljöpartiet och efter Sarkozys UMP som tog en klar ledning. En illavarslande trend med tanke på att partiet, även om det illa nog förlorat de tre senaste presidentvalen, dock alltid varit det största oppositionspartiet.
Kritiska kommentarer har inte uteblivit. Som Björn Erik Rosin angav i en krönika i somras, har filosofen Bernard-Henri Lévy i en braskande artikel föreslagit att partiet borde upplösas. Plågat av inre strider som det är har det ingen offentlig uppgift att fylla, anser han. Andra kommentarer har framhållit att Léon Blums och François Mitterrands parti står inför ett ovärdigt slut. Kopplingen Blum–Mitterrand har sin förklaring: dessa två är de enda ledare som fört partiet till makten. Blum som konseljens ordförande under en kort period på 1930-talet, under den tredje republiken, och Mitterrand, 1981–1995, som en av den femte republikens mäktiga presidenter. Båda hade, när de blev valda, ett genomtänkt reformprogram, något som dagens socialister tycks sakna.
Mitterrands ämbetstid finns fortfarande kvar i minnet hos politiskt medvetna, däremot kan det vara av intresse att påminna om den kamp Léon Blum, partiets grundare, fick föra under och efter sin mandatperiod.
Mycket har skrivits om Blum. Den bok som numera anses som ett referensverk när det gäller hela hans levnadsöde (1872–1950) bär den enkla titeln ”Léon Blum” och är författad av Jean Lacouture, välkänd historiker och biograf. Dess generösa omfång, 596 tättskrivna sidor, förklaras delvis av att författaren genom avsnitt av tal och artiklar låter Blum själv komma till tals.
I sin ungdom hade Blum säkert inte en tanke på att ägna sig åt politik. Han växte upp i en judisk familj som nummer två av fem bröder. Fadern drev en manufakturaffär och den äldste brodern förväntades ta över rörelsen. Léon hade därför frihet att välja sin väg. Under sin tidiga skolgång blev han i det närmaste geniförklarad tack vare sin brådmogenhet och sin analysförmåga. Han sökte in till den tidens främsta elitskola, Ecole Normale Supérieure, där han blev antagen – men där han kände sig helt missanpassad. Den ende som gjorde intryck på honom var den marxistiskt influerade bibliotekarien Lucien Herr, vilken blev en av hans nära vänner. Han lämnade skolan utan examen för att ägna sig åt litterär kritik i olika tidskrifter. Han blev snabbt känd men fann till slut att juridiken var hans rätta område. Efter avslutade studier utspelades hans karriär vid Regeringsrätten.
Det var Dreyfusaffären som först fick honom att inse att hans juridiska kunnande borde ställas i politikens tjänst. Denna rättsskandal där en judisk officer felaktigt misstänkts för landsförräderi skapade motsättningar i hela samhället, varav inte alla vilade på juridisk grund. På högersidan hävdades att en institution som armén inte fick ifrågasättas, inom den yttersta vänstern ansåg man att alltför stor uppmärksamhet ägnades åt en borgerlig officer. Den som i sista hand, efter Zola, genom en serie artiklar klarlade Dreyfus oskuld var den av Blum högt beundrade Jean Jaurès (se Under strecket 18/3). En gemensam vision om en ny och mer rättvis samhällsordning förenade dem. Tillsammans med Lucien Herr grundade de tidningen L’Humanité för att framföra sina idéer. Sedan Jaurès 1905 förmått ena vänstern i ett parti, la Section française de l’Internationale Ouvrière (SFIO), ett parti med tillräcklig tyngd för att påverka utvecklingen, drog sig Blum tillbaka. Under de följande åren spelade han en större roll inom den vänsterinfluerade intelligentian än inom politiken.
Skotten i Sarajevo den 28 juni 1914 blev nästa vändpunkt i Blums liv. Jaurès manade till internationell generalstrejk. Därmed hade han utmanat de nationalistiska krafter som växt sig allt starkare. Den 31 juli 1914 sköts han till döds av Raoul Villain, en nationalist som sökte revansch för förlusten av Elsass-Lothringen 1871. I detta förändrade läge engagerade sig Blum aktivt. Partiet frångick Jaurès linje att inte acceptera ministerposter i en borgerlig regering. Jules Guesde trädde in som minister utan portfölj, Maurice Sembat som minister för offentliga arbeten med Blum som kabinettssekreterare. Det är från och med denna period som han tar plats i politiken.
Lacouture beskriver Frankrike efter kriget som schizofrent. I skyttegravarna hade klasskillnader utplånats. Efterkrigssamhället var däremot mer ojämlikt än någonsin tidigare. Den ständiga debatten inom vänstern om reformism kontra revolution spetsades till inför frågan om partiet skulle ansluta sig till den Tredje internationalen. Det sociala missnöjet hade gett grogrund för bolsjevikiska tankegångar. Vid partiets kongress 1920 i Tours var schismen ett faktum. En majoritet av delegaterna bröt sig ur för att bilda det franska kommunistiska partiet, PCF. För Blum återstod ett parti med en pragmatisk syn på nödvändiga reformer. Blum blev dess intellektuelle talesman med den mer folkkäre Paul Faure som partisekreterare. Ett nytt pressorgan lanserades, Le Populaire (ung Folkbladet), där Blum under åren skrev sina otaliga artiklar.
Partiets framgångar skapade oro inom högerflygeln och Blum blev, som Jaurès före honom, ett hatobjekt, något som även grundades på hans judiska bakgrund. Den högerextremistiska organisationen Action française lät i sin tidskrift förstå att Blum ”detta mänskliga avskum, borde få ett nackskott”. Blum underskattade inte dessa mörka krafter men lät sig inte påverkas.
De inre men framför allt de yttre hoten med den framväxande fascismen närmade de två vänsterpartierna till varandra. I juli 1935 slöts en pakt, där även center-vänsterpartiet radikalerna ingick, om samverkan inför riksdagsvalet följande år. Efter valet i maj 1936 stod deras Folkfront som segrare med SFIO som största parti. Blum bildade regering tillsammans med det radikala partiet och med kommunisterna som stödparti. Detta skedde under högst speciella betingelser. Vid vissa större fabriker hade arbetare som vägrat att arbeta den 1 maj avskedats. Strejker hade därefter brutit ut med ockupation av lokalerna.
Det märkliga var att dessa strejker skedde i en stämning av glad förväntan. Vallöftena hade väckt förhoppningar. Regeringen insåg att den måste agera snabbt. Den 7 juni inleddes förhandlingar mellan arbetsgivare och fackliga företrädare beträffande kollektivav tal, 40-timmars arbetsvecka och två veckors betald semester. Om parterna inte kunde komma överens, skulle regeringen agera skiljedomare. Förhandlingarna gick trögt. Samtidigt hade stora människomassor samlats i väntan på resultatet. Stämningen var spänd. Vid midnatt satte Blum punkt för förhandlingarna, en timme senare undertecknades det så kallade Matignonavtalet. Lönerna för de sämst betalda höjdes med 15 procent, för dem med högre löner med 7 procent. Den symboliska betydelsen av avtalet var stor och kom för alltid att förknippas med minnet av Folkfronten. Senare samma sommar antogs lagar om förlängd skolplikt, förstatligande av krigsindustrin och en reform av riksbankens statuter.
Sommaren 1936 skulle bli den lyckliga höjdpunkten i Blums politiska liv. Molnen hopade sig dock snabbt. Den ekonomiska situationen var kärv redan vid hans tillträde men det var händelserna i Spanien den 18 juli som skapade det verkliga dilemmat för regeringen. Armén revolterade mot den folkfront som där i februari vunnit valet. Denna systerregering begärde assistans med krigsmateriel och den spontana reaktionen i Paris var att hjälp skulle ges. I London var inställningen dock den motsatta. Churchill varnade Frankrike att det skulle stå isolerat om stöd gavs. Ett antal flygplan smugglades ut till Madrid men därefter accepterade regeringen en överenskommelse om att samtliga Europas stormakter skulle avstå från att intervenera. Blum tvingades senare konstatera att varken Tyskland eller Italien respekterade denna överenskommelse. Hans ”svek” skulle alltid komma att plåga honom. Det som kan ha spelat in var hans egen pacifism. ”Krig kan inte leda till något gott”, menade han. Ett argument som senare skulle komma att vändas mot honom.
Regeringen försummande ingalunda försvarsfrågan som aktualiserades av Hitlers makttillträde. Frankrike hade dock trott sig vila tryggt bakom sin Maginotlinje och i förlitan på sin armé. År av försummelser kunde inte repareras samtidigt som regeringen pressades från två håll. De egna väljarna förväntade sig ytterligare reformer alltmedan kapitalflykten nådde oanade höjder. Ett förslag om fullmakt för regeringen att agera fälldes av senaten. Den 22 juni lämnade Blum in sin avskedsansökan. Hans efterträdare blev Chautemps med Blum som vice ordförande. Därefter följde de korta regeringarnas tid – något som kännetecknat hela den tredje republiken men som nu eskalerade. Blum återkom, han avlöstes av Daladier…
Republiken gick mot sitt bittra slut i och med ockupationen 1940 och parlamentets beslut den 16 juni att välja general Pétain som statschef. Folkfrontens historia skulle dock få en märklig epilog. Regeringen hade lämnat Paris för Bordeaux. Trots goda råd att ansluta sig till de Gaulle i London hade Blum stannat kvar i södra Frankrike. Den 15 september stod polisen utanför hans dörr. Han fördes till ett feodalslott som inretts till fängelse. Officiellt anklagades han för att ha misskött sitt ämbete och därigenom ha bidragit till att landet nu befann sig i krig. Han åtalades för att inte ha ingripit mot fabriksockupationerna i juni 1936, för att ha infört 40-timmarsveckan och för att ha förstatligat rustningsindustrin.
Allt detta sammantaget hade nedbringat arbetsmoralen och produktionsutfallet och därmed försvagat Frankrikes motståndsförmåga. Från första stund var rättegången politisk och ideologisk. Det var som demokrat, socialist och jude Blum stod inför rätta. Blum visste att försvara sig när det gällde de konkreta frågorna men framför allt förde han upp debatten på ett generellt plan. ”Vilken lagtext gjorde det möjligt att i efterhand betrakta en politik som svarat mot folkets önskan och som godkänts av parlamentet som kriminell?” Processen ägde inte rum inför lyckta dörrar och Blums budskap nådde ut. Diplomater, högre officerare och hundratals journalister följde överläggningarna. Blums inlägg stenograferades ner, renskrevs av medlemmar i motståndsrörelsen och fick spridning. Den 15 mars öste Hitler sin ilska över det sätt på vilket rättegången genomfördes. En månad senare förklarades den uppskjuten på obestämd tid.
Blum hölls kvar i fängsligt förvar men kunde tack vare sina advokater och den kvinna, Jeannie, som sedan 1940 fanns vid hans sida och som skulle bli hans tredje fru, hålla kontakt med yttervärlden. Den 31 mars deporterades paret dock till okänd ort i Tyskland, i själva verket till utkanten av Buchenwald. Där levde de i total isolering ytterligare två år. För nazisterna var Blum en värdefull gisslan, möjligen hängde hans liv på att ingenting hände Pétain. Slutskedet blev dramatiskt. Den 26 april 1945 inleddes en evakuering mot Dolomiterna. Gisslan kunde nu spela en roll vid en eventuell kontakt med de allierade. SS-truppen råkade dock komma in i den italienska sektor som kapitulerade den 29 juli. Följande dag kom representanter för det tyska Wehrmacht och avväpnade SS-männen. Den 14 maj fördes paret Blum med amerikanskt flyg till Orly, där hundratals trogna vänner väntade.
