Det var en liten hund, av japansk ras. Han hette Lulu. Han fick sova i Kejsarens stora säng. Under olika ceremonier brukade han hoppa ner från Kejsarens knä och kissa på dignitärers skor. De vördnadsvärda herrarna fick inte rycka till eller göra den minsta rörelse när de kände sina fötter bli våta. Jag måste gå omkring bland dignitärerna och torka bort urinen från deras skor med en silkestrasa. Det var mitt arbete i tio år.
Ingen har som den polske journalisten Ryszard Kapuściński beskrivit de bisarra ritualerna i den etiopiske kejsarens Haile Selassie palats. Kapuścińskis intervjuer, som finns i boken ”Kejsaren” (1985), med kejsarens tjänare och funktionärer är redan klassiska. Livet bakom palatsmurarna, intrigerna i Haile Selassies närmaste krets mot en fond av sällsynt dramatiska världshändelser framkallade ett scenario som inte ens Shakespeare hade kunnat skapa. Ändå är det så nära i tiden. Det är 30 år sedan kejsaren mördades, och bara fem år sedan hans kropp fick en anständig begravning.
Han var en liten man med stora öron, försynt viskande röst och en stillsam framtoning. Men den titel han tog sig när han kröntes 1930 var kejsare Haile Selassie den förste, Hans Kejserliga Majestät, Kungarnas Kung och Herrarnas Herre, Lejonet av Juda och Guds Utvalde. Han må ha varit kort i rocken, men hans självförtroende var det inget fel på. En av de få gånger han visade ängslan och tvekan var när han kom till Jamaica på statsbesök och upptäckte att ett par hundratusen anhängare av rastafarikulten hade samlats på flygplatsen för att ta emot honom. Han fick nästan tvingas att gå ur planet, men när han väl övervann sin rädsla för folkhopen och steg ut blev succén överväldigande. I den jublande massan fanns Rita Marley, gift med musikern Bob. Hon konverterade prompt till rastafaritron vid mötet med Kungarnas Kung och frälste därefter sin man. Resten är musikhistoria.
Haile Selassie föddes 1892 i Harar i Etiopien som Ras Tafari Mekonnen, arvtagare i den etiopiska salomoniska dynastin. Han kunde räkna sin härkomst tillbaka till den mytomspunna Makida, drottningen av Saba, och Israels kung Salomo. Det var på de meriterna han blev ofrivillig upphovsman till rastafarireligionen. Jamaicanen Marcus Garvey predikade att de svarta slavättlingarna i Västindien skulle återvända till Afrika och när Haile Selassie kröntes sågs det av Garvey som en uppfyllelse av en biblisk profetia, om att en svart kung skulle träda fram ur Afrika. ”Etiopien skall skynda att utsträcka sina händer till Gud”, står det i Psaltaren, och i Uppenbarelseboken omnämns den mystiske ryttaren på den vita hästen med ett namn skrivet på manteln och låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre”.
Men hans berömmelse och upphöjelse till gud i somligas ögon hade också mer profana förklaringar. I 45 år ledde han sitt rike under svårast tänkbara förhållanden och Etiopien blev det enda afrikanska land som aldrig koloniserades. Utan tvivel kunde den spröde kejsaren åtminstone delvis ta åt sig äran av detta. Italien hade länge kastat lystna blickar på det aparta bergslandet på Afrikas horn, som hade anammat kristendomen som statsreligion redan på 300-talet och som under århundraden varit en regional stormakt och oceanseglande handelsnation av enorm betydelse.
Haile Selassies föregångare på tronen, kejsar Menelik II, hade vunnit internationell ryktbarhet och prestige genom att besegra en italiensk invasionsarmé i det famösa slaget vid Adwa 1896, då 6 000 italienska soldater stupade. Aldrig förr hade en afrikansk armé åsamkat en europeisk motpart ett sådant dråpslag och när Mussolini kom till makten 1922 beslutade han sig för att ta en senkommen revansch. De italienska besittningarna Eritrea och Somalia skulle länkas samman, Etiopien måste därför erövras.
Den italienska offensiven blev hänsynslös. Mussolini var rädd att hans planer skulle stäckas av andra europeiska nationer som såg sina intressen i Östafrika hotas, varför han beordrade sina generaler att använda alla medel i kriget. Det innebar bland annat hänsynslös terrorbombning av civila och kallblodigt bruk av den redan då förbjudna senapsgasen. Mer än en kvarts miljon etiopier dödades. Senare medgav Mussolini att hela operationen hade avbrutits om Italien hade utsatts för internationella påtryckningar i form av oljeembargo eller förbjudits tillträde till Suezkanalen. Men britter och fransmän var så angelägna att inte stöta sig med den italienske fascisten och därmed fösa honom närmare Hitler att de avstod från all kritik mot blodbadet i Etiopien.
1935 satte Mussolinis armé in ett massivt anfall mot norra Etiopien från sitt brohuvud i Eritrea. Haile Selassie såg sig nödsakad att fly landet, vilket somliga etiopier aldrig förlät honom. Men han blev inte overksam i exil. Från sin enkla boning i engelska Bath planerade han en diplomatisk motattack. Samtidigt som Mussolini triumferande utropade Etiopien som italienskt, framträdde Haile Selassie i Nationernas Förbund och höll ett flammande agitatoriskt tal som har gått till historien. Dock utan effekt; det internationella samfundet förhöll sig fortsatt fegt och passivt. I de etiopiska bergen kämpade partisaner mot de italienska inkräktarna, oddsen var förtvivlade. ”Eliminera dem, eliminera dem, eliminera dem!” skrek den italienske vicekungen Graziani. Men motståndet bara ökade och fascisterna lyckades aldrig helt lägga under sig Etiopien.
När andra världskriget bröt ut förändrades allt. Britterna trädde till etiopiernas försvar och i maj 1941 utropade den från exilen återvändande kejsar Haile Selassie sin seger över angriparna, landet var befriat.
När jag för några år sedan gjorde en lång bilresa genom Etiopien fann jag att minnet av såväl Haile Selassie som den italienska aggressionen har bleknat. Landet har en ung befolkning, de flesta har inga egna minnen av kejsaren, men desto tydligare hågkomster av den brutala afrostalinistiska junta som sedermera störtade honom. Man finner därför sällan någon som i dag föraktar honom, historien tycks ha lagt ett försonande skimmer över hans namn. Även italienarnas brutalitet verkar blekna i jämförelse med vad som kom därefter. Det visuellt tydligaste arvet från den kortlivade italienska ockupationen är det vägnät som de driftiga fascisterna skapade. 60 000 italienska arbetare fraktades till Etiopien och byggde under det som måste ha varit omänskliga strapatser enorma stenförstärkta serpentinvägar i de bergiga, norra delarna. Italienarna tycks också i dag vara de enda européer som i större omfattning turistar i detta fantastiskt sevärda land. Och italienska är fortfarande ett modespråk för den etiopiska medelklassen.
Hur feodalt ålderdomligt Haile Selassies styre än kan framstå, var han en man som förde den moderna världen till Etiopien. Han förbjöd slavhandel som fram till dess hade varit en lukrativ affärsverksamhet. Han instiftade en statlig bödel, vilket var ett fall framåt jämfört med tidigare rättsskipning. I Etiopien kunde en brottsling få armar och ben avhuggna även för relativt lindriga brott, och det räckte med en anklagelse för mord för att den utpekade skulle bli avrättad genom att få magen uppskuren. Den som skulle verkställa det straffet var den närmaste familjemedlemmen. I någon mening bringade Haile Selassie därför lite ordning i ett barbariskt kaos.
Han insåg också tidigt den moderna teknikens förtjänster. Han introducerade elektricitet i huvudstaden Addis Abeba. Han importerade tryckpressar och lät starta en tidning, och svensken Carl Gustaf von Rosen anlände för att bygga upp landets flygvapen. Det svenska kungahuset hade goda relationer med det etiopiska kejsarhovet. Haile Selassie besökte Sverige, och dåvarande svenske kronprinsen, sedermera kung Gustav VI Adolf, besökte Etiopien. Mängder av svenskar tog tjänst i landet som missionärer, lärare och tekniker. Etiopien blev en av Sveriges allra viktigaste mottagare av bistånd, den genomkorrumperade regeringen fick ta emot miljoner och åter miljoner kronor. Även militärjuntan som efterträdde Haile Selassie och förklarade krig mot de egna medborgarna välsignades med svenska ekonomiska belöningar.
Det som banade väg för Haile Selassies fall var det som de flesta svenskar i dag troligen förknippar Etiopien med, nämligen hungersnöd. I början av 70-talet drabbades de norra landsändarna av en förfärande livsmedelskris. Instinktivt skyllde alla på uteblivna regn, men det är nästan aldrig den huvudsakliga förklaringen till hunger i Afrika. Som Kapuściński skriver i ”Kejsaren”: ”Vad som oftast orsakar hunger är den orättvisa och snedvridna fördelningen av tillgångar och nationell egendom. Det fanns mängder av säd i Etiopien, men den hade först gömts av de rika och sedan kastats ut på marknaden till dubbelt pris, och blivit otillgänglig för bönder och fattiga.” Exakt samma fenomen som vi i dag ser i Västafrika, alltså.
Motståndet mot den auktoritäre kejsaren hade länge bubblat och jäst i landet, lägre arméofficerare såg Afrika förvandlas men sitt eget land stagnera, det födde tankar på revolt. När brittiska BBC sedan överraskande visade den skakande dokumentärfilmen ”Den okända hungersnöden” blev det startskottet för såväl en internationell proteststorm som en landsomfattande revolt mot Haile Selassie. Filmen visade tusentals av kejsarens undersåtar döende av svält, bilderna kryssklipptes med sekvenser där Kungarnas Kung matade sina hundar med oxfilé från ett silverfat.
Den 12 september 1974 steg en grupp officerare in till Haile Selassie och förklarade att det var revolution, och att makten nu hade övertagits av den Provisoriska militärkommittén. ”Om revolutionen är bra för folket så stöder även jag den”, svarade kejsaren och lät sig föras ut. Utan ceremonier knuffades han in i baksätet på en Volkswagen och kördes bort.
Ett år senare berättade en diskret notis i The Ethiopian Herald att Haile Selassie, före detta kejsare av Etiopien den 27 augusti 1975 hade avlidit av cirkulationsstopp.
Sanningen var en annan. Haile Selassie kvävdes med en kudde. Mördaren hette Mengistu Haile Mariam, ledare för den blodbesudlade etiopiska juntan. Enligt samstämmiga vittnesuppgifter fick han med sig en trofé från den mördade kejsaren. Han drog loss en ring från dennes vänstra hand, Salomos ring som hade gått i arv i den salomoniska dynastin i nära 3 000 år.
1991 besegrades militärjuntan av en enig gerillarörelse, Mengistu flydde till Zimbabwe där han fick asyl och fortfarande bor. Ett år senare påträffades Haile Selassies kropp, slarvigt nedgrävd bakom en toalett i det kejserliga palatset. År 2000 fick han äntligen en riktig begravning, under stor pompa och ståt i en av Addis Abebas främsta katedraler. Han följdes till sin sista vila av en märklig blandning av soldatveteraner, krigare med lejonman och spjut, tillresta rastafreaks och utländska dignitärer.
Ett eftermäle har formulerats av Ryszard Kapuściński: ”Han kunde inte förändra det system som höll honom kvar vid makten, och för honom kom makten i första hand. Därav hans tillflykt till demagogi, till ceremoni, till tal om utveckling – alltihop så oerhört tomt i detta land av beklämmande misär och okunnighet. Han var en ytterst älskvärd person, en slug politiker, en tragisk far, en patologisk girigbuk. Han dömde oskulden till döden och benådade de skyldiga. Maktens nycker, palatspolitikens labyrinter, tvetydighet och mörker som ingen kunde tränga igenom.”
