Senantikens martyrlegender om heliga jungfrur hör i dag knappast till den levande litteraturen, även om jungfrumartyrerna själva – Margareta, Cecilia, Katarina, Lucia och allt vad de heter – ännu lever kvar som populära namn i almanackan. Inte ens i den katolska delen av kristenheten drömmer unga flickor längre om att gå i döden för sin tro och oskuldens bevarande för att som Kristi brud förenas med det gudomliga i evig salighet.

Under medeltiden var det annorlunda, inte minst i de nordiska länderna. Då lyssnade man ännu med begeistring och fromma rysningar på dessa tårdrypande skräckhistorier från senantiken om kyska och vanligtvis förnäma unga kvinnor som övergivit sina familjer för att följa Kristus och sedan torterades ihjäl av romarrikets grymma makthavare för sin vägran att offra mödomen och ovilja att blota till hedniska avgudar. Även i vårt numera så sekulariserade land sjöngs folkvisor om liten Karin som rullades i spiketunnan in och flög till himlen i en vit duvas skepnad, sedan hon ståndaktigt motstått unge kungens lömska förförelsekonster.

Att jungfrulegenderna var populära också bland män berodde nog inte minst på de våldspornografiska inslagen, men deras hjältinnor kan faktiskt också framstå som starka rollmodeller för kvinnor. Oftast är de inte bara vackra, ädla och glamorösa utan också ytterligt självständiga, modiga, stridbara, belästa och vältaliga, så att de ännu när de dömts till döden förmår omvända folket med lysande predikningar till Guds ära. Det är därför inte så egendomligt att berättelserna om dem på senare tid intresserat den litteraturvetenskapliga genusforskningen. Nordisk pionjär på detta område är den danska feministen och medeltidsforskaren Birte Carlé, som redan för 25 år sedan utgav boken ”Jomfrufortællingen – et bidrag til genrehistorien”. Hon har nu fått en efterföljare i norskan Kjersti Bruvoll, som nyligen disputerat i Trondheim på avhandlingen ”Fra Sponsa Christi til kristz ambatt. Kontinuitet og endring i gammelislandske oversettelser av latinske jomfrumartyrlegender”.

Syftet med Kjersti Bruvolls projekt är alltså att undersöka vad som händer med de latinska texterna om jungfrumartyrer när de på medeltiden översätts till fornisländska i en litteraturmiljö som annars är mest känd för ättesagor om vikingadråp och blodshämnd samt hedniska myter om asagudar, drakdödare, sköldmör och valkyrior. Hur har man gått till väga för att överföra jungfrulegendernas värld till isländsk publik? Och vad har hänt med dessa texter i handskriftstraditionen?

Vid besvarandet av dessa frågor ansluter sig Kjersti Bruvoll metodiskt till den så kallade ”nyfilologin”. Det innebär att hon inte i första hand strävar efter att rekonstruera översättningarnas ursprungliga ordalydelse – en närmast omöjlig uppgift, eftersom de äldsta handskrifterna gått förlorade och de senare avskrifterna skiljer sig i extremt hög grad från varandra. I stället vill hon undersöka varje handskrift på dess egna premisser och se hur dess text skiljer sig från andra handskrifter och från det latinska original som ytterst ligger till grund för översättningen. De avvikelser hon därmed kan konstatera i förhållande till originalet behöver alltså inte vara ett resultat av översättarens arbete utan kan lika gärna ha tillkommit genom senare skrivares ändringar. Undersökningens huvudsyfte blir därmed inte att studera översättningen som sådan utan att ge en bild av handskriftstraditionen som en process, varigenom de främmande texterna gradvis anpassas till ny publik.

Det primära undersökningsmaterialet består av fyra representativa samlingshandskrifter från cirka 1350–1500, vilka alla innehåller ett stort antal jungfrulegender. Bland dessa har Kjersti Bruvoll valt ut legenderna om helgonen Margareta, Cecilia, Katarina och Agata för vidare detaljstudium. Alla fyra kan sägas vara typiska för genren, om än med individuella variationer: så till exempel utmärker sig den heliga Margareta för sin förmåga att slåss mot drakar och hjälpa kvinnor i barnsnöd under förlossningen, medan den heliga Katarina är en mer intellektuell typ som främst utmärker sig för teologisk lärdom och vältalighet. Alla fyra legenderna har också undergått större eller mindre förändringar i den isländska handskriftstraditionen. Vad gäller själva handskrifterna, så tycks de i allmänhet ha tillkommit i klostermiljö och i vissa fall också använts som läsning på nunneklostren, medan andra har skrivits på uppdrag av förmögna hövdingar och stormän för högläsning i världslig miljö.

Kjersti Bruvoll finner det svårt att ange exakt när dessa jungfrulegender först har börjat översättas, men det mesta tyder på att de fick sitt genombrott hos den isländska publiken omkring år 1300. Från den tiden stammar det äldsta bevarade handskriftsfragmentet som innehåller en jungfrulegend i översättning. Det är också från denna tid som namnen Margareta, Cecilia, Katarina och Agata på allvar blir populära och ges som dopnamn till isländska storbönders och i synnerhet prästers döttrar. Bland de tidigaste kvinnorna med sådana namn återfinns abedissor på de båda isländska nunneklostren Kirkjubær och Reynistadur.

Vad var det då som gjorde att jungfruhelgonen blev populära vid denna tid? Den försiktiga Kjersti Bruvoll har inget definitivt svar på frågan, men förmodligen har den ökade populariteten något att göra med att förnäma kvinnor under senmedeltiden fick en mer framskjuten ställning inom katolska kyrkan. Den heliga Birgitta är i Sverige det mest kända exemplet men flera andra prominenta och inflytelserika kvinnor kan nämnas, häribland Kristina av Stommeln, Mechthild av Magdeburg och Mechthild av Hackeborn. Det uppstår också nya kvinnliga rörelser och nunneordnar inom kyrkan såsom Beginerna och Birgittinerorden. I samband härmed blommar det upp en kvinnlig mystik som bygger på tanken om den heliga kvinnan som Kristi brud (sponsa Christi) med ett innerligt, starkt erotiserat förhållande till det gudomliga.

På Island tycks inte brudmystiken ha varit särskilt omhuldad, i varje fall inte under äldre tid, men däremot beundrade man starka och modiga kvinnor såsom fram- går av sagalitteraturens många sköldmör, valkyrior och sturska hövdingadöttrar. I en biskopskrönika från omkring år 1200 omtalas också en lärd kvinna vid namn Ingunn som väckte allmän beundran på biskopssätet Hólar genom sina latinkunskaper, förmåga att undervisa i grammatik och förkunna Guds ord, samtidigt som hon sömmade eller sysslade med andra kvinnliga handaslöjder. När ett nytt nunnekloster grundades på isländska Nordlandet i slutet av 1200-talet (Reynistadur 1295) blev det vanligare att flickor ur de gamla hövdingafamiljerna blev nunnor i stället för att gifta sig.

Ur hövdingafamiljernas synvinkel har det rimligtvis varit kontroversiellt att dessa flickor gick i kloster i stället för att bidra till ättens fortbestånd och ekonomiska maktställning genom att gifta sig med någon lämplig ung man ur en annan hövdingafamilj, speciellt om flickorna tog med sig hemgiften in i klostret, vilket var precis vad de gjorde. Ur flickornas egen synvinkel kan det dock ha varit fördelaktigt att bli nunna, eftersom detta kunde öka deras egna möjligheter till intellektuell, ekonomisk och känslomässig självständighet i förhållande till släkten. Att bli påtvingat ett oönskat äktenskap var säkert lika vederstyggligt för medeltidens isländskor som det är för dagens kurdiska invandrarflickor. Kanske är det i detta sammanhang man skall se jungfrulegendernas popularitet, eftersom de just tematiserar konflikten mellan kvinnorna och deras manliga släktingar. Jungfrulegenderas hjältinnor framstår som förebilder just genom sin beredvillighet att bryta upp från ättesamhällets normer och manliga auktoriteters förmynderskap. Till detta kommer så att de liknar Islands forntida sköldmör och valkyrior genom sin heroiska livshållning och erotiska attraktionskraft.

Att jungfrulegenderna i norrön översättning har anpassats till de isländska ättesagornas värld är på flera sätt tydligt. De brutala romerska hövitsmän och prefekter som vill tvinga jungfrumartyren till underkastelse kallas till exempel ”jarlar”, och de romerska avgudar som man vill tvinga henne att dyrka kallas Tor och Oden i stället för originalets Jupiter och Merkurius. Samtidigt är den erotiska brudmystiken och den salvelsefulla retoriken ofta nertonad i förhållande till det latinska originalet, medan däremot jungfrurnas fysiska mod och viljestyrka blir kraftigt framhävd, så att man lätt uppfattar dem som fromma sköldmör eller valkyrior. Också berättarstilen blir i tidiga översättningar påverkad av ättesagorna. När det i början av Margareta-legenden heter att Beatissima Margareta var dotter till en hednisk och avgudadyrkande patriarcha, förändras detta i en tidig isländsk version på så vis, att adjektiven försvinner, latinska begrepp byts ut mot fornnordiska, och syntaxen omgestaltas till följande typiska introduktion i sagastil: ”Theodosius hette en man. Han var högt ansedd i denna världen, hedning och blotade till avgudar. Han hade en dotter som hette Margareta.” Och när Margareta längre fram i samma legendversion, efter sin omvändelse till kristendomen, håller en känslosvallande predikan för sina plågoandar, kortas hennes tal ner till en enda kärnfull och trotsig replik: ”Tig, ty du kan inte vända min håg från kärleken till Gud, och honom skall jag tjäna så länge jag lever.”

I en del senare versioner av jungfrulegenderna byggs å andra sidan originalets scener ut så att de blir mer dramatiska och våldsamma och därmed kommer att likna de teatrala höjdpunkterna i klassiska ättesagor. I Agata-legendens slutscen mellan Sankt Agata och hennes hedniske plågoande, Quintianus, heter det exempelvis att den senare blev så upprörd av Agatas trotsiga tal, att ”all färg vek bort från hans ansikte, och hans kropp sjönk i hop så han knappt kunde sitta upprätt och inte svara ett ord.” Längre fram vredgas han så över henne att ”blodet sånär sprack ut genom huden”. Dessa kroppsliga reaktioner har ingen som helst motsvarighet i det latinska originalet. Däremot kommer man osökt att tänka på den berömda scen i ”Njals saga” där hövdingen Flose blir så upprörd av den karska brorsdottern Hildegunns trotsiga tal och hämndlystna agerande, att ”hans ansikte i ena ögonblicket var rött som blod, i det nästa blekt som gräs, i nästa svart som Hel”.

Tydligt är alltså att jungfrulegenderna under sin omplantering på Island har tagit färg av den isländska sagalitteraturen, men de har också utan tvivel haft inflytande på denna litteratur. Speciellt gäller detta en del senmedeltida mytsagor och riddarsagor, där stolta jungfrur av ädel familj uppträder som krigiska och vältaliga hjältinnor, omöjliga att besegra så länge de lyckas bevara sin mödom.

Kjersti Bruvolls avhandling gör det möjligt att se hur nya litterära hybrider uppstår när främmande genrer och idéer ympas på den fornisländska sagatraditionens mäktiga träd. Tyvärr har hon ännu inte själv till fullo utnyttjat dessa möjligheter, eftersom hon varit starkt upptagen med de rent filologiska handskriftsproblemen. Men hon visade under disputationen i Trondheim den 22 juni att hon har alla förutsättningar att gå vidare och inte bara utreda de enskilda texternas sammansättning utan också deras inplacering i ett större litteraturhistoriskt och socialt perspektiv.

Lars Lönnroth är professor em i litteratur-vetenskap vid Göteborgs universitet.