Zarah Leander står åter i rampljuset. Lagom till 100-årsminnet av hennes födelse sätter Folkoperan upp ”Zarah” och ett Zarah Leander-museum öppnar på Vikbolandet. Journalisten Jutta Jacobi ger samtidigt ut en populärt hållen Leanderbiografi och genusprofessorn Tiina Rosenberg anlägger i ett pågående arbete ett queerteoretiskt perspektiv på den svenska divan.

Det är ett slags återupprättelse vi bevittnar, en nyvunnen fascination inför en kvinna som för bara 20 år sedan dömdes ut av en enstämmig opinion. Då, i slutet av 80-talet, fick hon bära nazismens pariastämpel i sin panna. Bedömningen av hennes tid i Tredje riket har emellertid varierat högst påtagligt under efterkrigstiden. I ett större sammanhang återspeglar växlingarna i värderingen av Leander de konjunkturer som den svenska bearbetningen av nationalsocialismen har genomgått sedan andra världskriget. I domsluten över henne kan man avläsa efterkrigsårens seismologiska förkastningar i minneslandskapet.

Zarah Leander (1907–1981) inledde sin karriär som revyartist i slutet av 20-talet. Mycket snart sökte hon lyckan i Tyskland och Österrike, där hennes djupa altröst och säregna scenlyster förskaffade henne ett gott renommé. Med talrika filmer, skivinspelningar och framträdanden blev hon en av de mest populära artisterna i Nazityskland. När hon återvände till Sverige 1943 var hon inte välkommen på svenska scener. Hon tillbragte de följande åren på gården Lönö i Östergötland innan hon 1949 kunde göra comeback. Under 50- och 60-talen fortsatte hon sin bana i Norden och på kontinenten, och ännu i 70-årsåldern gjorde hon bejublade framträdanden. Åren i Tredje riket kastade emellertid en skugga över hela hennes karriär.

Hennes återkomst på de svenska scenerna sommaren 1949 framkallade vissa reaktioner, men någon egentlig debatt uppstod aldrig. Redan här utkristalliserades dock de båda biografiska huvudberättelserna om Leander och nazismen. Den första kretsade kring Leander som den naiva divan. Hon var en opolitisk människa, varken intresserad av eller kunnig om politik, en blåögd primadonna som bara ville behaga och förnöja. Mot denna stod berättelsen om die Leander, en tvivelaktig kvinna i underhållningsbranschen som gärna umgicks med Tredje rikets högdjur och utan moraliska betänkligheter spelade in nazistiska propagandafilmer. Att hon nu tilläts uppträda igen tydde enligt somliga på att Sverige ville glömma och förlåta. ”Hitlertiden skall utraderas ur allmän­hetens minne, det är tydligt”, skrev Erwin Leiser i en kritisk kommentar. De biografiska traderingarna om den opolitiska divan respektive den omoraliska divan avlöste varandra under 1900-talets andra hälft.

I två självbiografiska böcker gjorde sig Zarah Leander till vältalig uttolkare av berättelsen om den naiva divan. Vid en första anblick formade de sig till kavalkader av scenframträdanden, resor och uppsluppna möten. Att hon återkommande bedyrade sin politiska oskuld och ideligen bemötte beskyllningar om samröre med nazismen gör att böckerna också får karaktär av apologier. Hon framställde sig själv som offer, en godtrogen kvinna som alltsedan 1940-talet oskyldigt dömts i pressens folkdomstol. I ”Vill ni se en diva?” (1958) medgav hon att hon hade varit illa underrättad om händelseutvecklingen i Tyskland, men att hon hade sökt sig dit för att tjäna pengar. Retoriskt frågade hon: ”Fråga de norrländska skogsindustricheferna varför de sålde sitt trä till Tredje Riket, fråga gruvföretagarna varför de sålde sin malm dit – inte var det för att de sympatiserade med nazismen. Eller var det?”

Berättelsen om den opolitiska divan fördes vidare i recensionerna. Leander framträdde som en sann primadonna assoluta. Hennes karriär i Tyskland under 30-talet och hennes umgänge med ledande nazister var en del av hennes biografi, det medgavs, men inget som borde ligga henne till last. Hon var en artist av rang och hennes liv utspelade sig enbart utanför politikens domäner, därom var recensenterna ense. Man hävdade rentav att hennes ivriga försvar var en överloppsgärning, överflödigt och omotiverat i en tid när detta helt saknade betydelse. I Dagens Nyheter tonade till exempel Jan Olof Olsson ned hennes samröre med naziregimen och menade att det inte kunde ha varit av allvarligare art.

Berättelsen om den naiva divan återupprepades i memoarboken ”Zarah” (1972). På sätt och vis gick hon nu ett steg längre och inskärpte än starkare sin oskuld. Med emfas hävdade hon att hon alltid hade varit en opolitisk människa, ja, hon fann nu utnämningen till ”politisk idiot” träffande och riktig. Hon var indignerad över alla dem som aldrig lämnade henne i fred och som riktade obestyrkta anklagelser mot henne. ”Jag vet många, många människor ute i Europa och t.o.m. här hemma i Sverige som var nazister av entusiasm eller opportunism, men som bytt ‘tro‘ och åsikter och anses oförvitliga”, skrev hon. ”Jag kunde inte byta politisk färg för jag har aldrig ägt någon!”

Leanders memoarer mottogs med stora recensioner i dags- och kvällspress; om man tidigare hade varit välvillig var man nu entusiastisk. Alla var överens om att Zarah Leander var en av våra stora primadonnor. Hennes bana i det nazistiska Tyskland hörde tveklöst till hennes biografi, men recensenterna var ense om att hon oförskyllt hade fått lida för detta. ”Man tror henne reservationslöst”, erkände Sixten Ahrenberg i Aftonbladet efter att ha läst hennes apologi och flera andra föll honom i talet. Somliga, som Gunnar Unger i Svenska Dagbladet, gick ännu ett steg: ”Egentligen är det horribelt att ett sådant försvar över huvud taget skall behövas efter alla dessa år – hela förtalskampanjen mot Zarah var så på en gång enfaldigt lumpet och gement att man trodde att den sedan förstummats.”

Ett nytt inslag i berättelsen om den opolitiska svenskan var hur orättfärdigt hon hade behandlades när hon återvänt till Sverige under kriget. ”40-talets kampanj mot henne var, tycker jag, skamlig och mest föranledd av avundsjuka”, skrev Uno Myggan Ericson som mest såg Hitler och Göring som parenteser i en målmedveten karriär. Efter andra världskriget hade hon drabbats av den svenska avunden. ”Numera är väl de flesta villiga att betrakta henne som politisk idiot”, skrev Vilhelm Ekberg i en karakteristisk artikel. Hon hade sökt sig till Tyskland för att göra karriär och tjäna pengar, hon hade gjort storartad karriär och tjänat massor med pengar. ”Det är lönlöst”, menade han, ”att räkna med någon politisk insikt hos en sådan primadonna – hon träffas på andra lokaler.”

Berättelsen om den opolitiska Leander var den allt dominerande och när hon avled 1981 tycktes den få ett slags officiell välsignelse. Hennes år i Nazityskland sågs som en pikant men harmlös episod, och i den mån hon varit troskyldig hade hon sannerligen fått plikta under de frostiga åren efter kriget. Så traderades berättelsen om den opolitiska divan.

I slutet av 80-talet flammande emellertid en eldfängd debatt upp, där berättelsen om Zarah Leander som den komprometterade divan bröt igenom med full kraft. Under hösten 1987 hade intresset för Leander aktualiserats genom två musikaler. En av dem, ”Stjärnfall” med Arja Saijonmaa i rollen som divan, uppehöll sig vid hennes nazistiska samröre, och det var denna uppsättning som blev den direkta upprinnelsen till dispyten. Ingrid Segerstedt Wiberg, välkänd liberal antinazist, utlöste debatten med ett angrepp under rubriken ”Nazisternas diva får nu beundran”. I trängre mening handlade hennes kritik av Saijonmaas uppskattning av den stora divan, men hela hennes framställning vilade på en biografisk förståelse av Leander som en nazistisk medlöpare.

Mycket snart fick hon eldunderstöd. I en strid ström av inlägg gick namnkunniga kulturskribenter och opinionsbildare till storms mot föreställningen om Zarah Lean­der som en oskyldig primadonna. Uno Myggan Ericson, som femton år tidigare avfärdat anklagelserna mot Leander som ett utslag av svensk avundsjuka, hade uppenbarligen omprövat sin värdering och var nu avsevärt mer kritisk. Flera skribenter gick ännu längre och framställde henne som en regimens villiga tjänarinna, som genom sitt engagemang på de tyska scenerna hade varit ett led i tyskarnas krigsansträngningar. Leanders självstilisering gav man inte mycket för – ”den som ville veta visste”, som Anders Ehnmark uttryckte det. Även om det fanns inlägg som ville nyansera, dominerande utan tvivel anklagelseakterna. Leander hade profiterat på andras olycka och utan sinne för rätt och fel sålt sig till koryféernas propaganda. Den opolitiska divan hade fått ge vika för den omoraliska divan.

Berättelsen om den komprometterade primadonnan fogas väl in i en mer djupgående omvärdering av Sveriges förhållande till Nazityskland. Samma år som Leandermusikalerna gick upp, 1987, hade till exempel Ingmar Bergman givit ut ”Laterna Magica”. Memoarvolymen väckte uppmärksamhet, bland annat eftersom Bergman öppet medgav att han hade fascinerats av nazismen i sin ungdom. Något år senare utlöste en bok om familjen Wallenbergs förbindelse med Nazityskland en offentlig ordväxling. Här fanns ett frö till 1990-talets självrannsakan.

I Leanderdebatten fanns det de som ville se ett större mönster. Svenska intellektuella hade hållit sig undan en grundlig uppgörelse med andra världskrigets mentalitet, menade exempelvis Svenska Dagbladets Ingmar Björkstén i en artikel. Enligt honom hade varken konsten eller vetenskapen förmått ta itu med problemet. Han såg den flata, devota hyllningen av die Leander i de aktuella musikalerna som djupt symtomatiskt: ”Att detta sker i Sverige förvånar inte. Tvärtom: det bekräftar den funktion Zarah Leander tilldelats i sitt hemland av sina ‘glömska‘ landsmän: genom att överslätande och förlåtande bortse från att hon faktiskt tjänade sina tyska intressenter lika nitiskt fram till ödesåret 1942–1943 som någonsin den svenska utrikes- och handelspolitiken gjorde det förlåter det svenska samvetet sig självt.”

Björksténs plädering för en svensk självrannsakan föregrep Maria-Pia Boëthius stridsskrift ”Heder och samvete” från 1991. Det ligger nära till hands att se kontroverserna om Leander som ett slags preludium till kontroverserna om Sverige och andra världskriget under det tidiga 1990-talet. Genombrottet för denna moraliska tolkning av kriget brukar förläggas till detta skede (se min understreckare 6/2 2005) och ses i ljuset av kalla krigets slut. Det går inte att förneka att murens fall omgestaltade den ideologiska geografin och banade väg för en ny minneskultur. Samtidigt finns det andra sammanhang under 1980-talets andra hälft som bör betonas. I sin artikel åberopade Björkstén uttryckligen den västtyska historikerstriden som förebild. Den intensiva kraftmätningen i Västtyskland 1986–1988 refererades relativt utförligt i Sverige och kan mycket väl ha givit impulser till svensk självprövning. Även andra nationella uppgörelser, som diskussionerna om Waldheim, Vichy och Heidegger, gav eko i Sverige.

I dag är tongångarna andra. Anders Nilsson, som komponerat musiken till operan ”Zarah” (recenserad på sidan 10), underströk nyligen i en intervju i denna tidning dubbelheten hos Leander. Samma inställning – ömsom med apologetisk tendens, ömsom med kritisk – kan spåras i en rad andra artiklar från detta jubileumsår. Om Zarah Leanders eftermäle alltjämt återspeglar större konjunkturväxlingar har förhållandet till krigsårens historia förändrats en bit in på det nya århundradet. 90-talets hårda, ofta oförsonliga polemik hade ­ibland drag av sensation, men var ett led i en nödvändig historisk omorientering som bidrog till att rikta uppmärksamheten mot den ofullgångna svenska uppgörelsen med nazismen. Nu är det dags för nyanser, ambivalenser, paradoxer – kort sagt, för en större historisk sensibilitet.