De flesta är antagligen överens om att den franska litteraturens stora tradition är den kritiska och rationalistiska, den för vilken Voltaire står som galjonsfigur. Det är denna linje som i dag mynnat ut i en ”professorernas litteratur”, hyperintellektuella och ofta abstrusa utläggningar, som icke minst Sartres efterföljare ägnat sig åt, med negativa följder för bokintresset bland den stora allmänheten. Men Frankrikes litteratur är tillräckligt rik för att hålla sig med många grenar i sitt stora träd. En kraftig sådan gren är den romantiska, den som börjar med trubadurerna i Provence och bland sina företrädare kan räkna Rousseau. Chateaubriand och på senare tider en Alain Fournler, en Michel Tournier. När man i dag söker en motpol till ''professorernas litteratur” är det dock oftast J. M. G. Le Clézios namn som blir nämnt. Det är inte bara hans böcker som förskaffat honom en plats i den romantiska oppositionens led. Själva mannen är en apart figur med sin familjebakgrund i de forna franska besittningarna bortom haven, sitt utseende av blond filmhjälte, sin avvärjande attityd till intervjuer och nyhetsmedia och sitt diskreta privatliv nere i det soliga Nice, långt borta från de parisiska litterära kotterierna och cocktailmottagningarna.
Le Clézio har sedan debuten för snart två decennier sedan med den prisbelönade boken ”Le procès-verbal” (Rapport om Adam) hunnit skriva ytterligare nitton böcker, av vilka många översatts till svenska. Ofta handlar de om unga människors uppbrott från rutintillvaron och sökandet efter en förlorad oskuld i förbund med naturen. Från sin franska hemmiljö sökte han sig tidigt till friare och av civilisationen mera orörda trakter, dels till öknens människor, dels till en primitiv indianstam i Colombia. Hos den sistnämnda tillbringade han en lång tid, såsom han berättar i boken ”Hai”, fylld av beundran för dessa med naturen helt integrerade människor, som inte ens behöver språket för att kommunicera.
1981 gav Le Clézio ut sin dittills ambitiösaste bok Désert (Öken), som bygger på två tidsmässigt olika plan. Det är dels fråga om de s. k. ”blåmännen”, en ökenstam i Västsahara, som fått sitt namn av sina blå huvuddukar och av vilken spillror fortfarande lever i dagens Marocko, men vars livsform och frihet brutalt krossades genom den franska ”pacifiseringen” av landet på 1910-talet. Vi får följa de blås sista stora vandring genom öknen på flykt undan torkan och de kristnas soldater. Den sker under ledning av en helig och av ålder bruten shejk, som får uppleva den bittra besvikelsen att trosförvanterna i det rikare kustbältet stänger sina stadsportar för flyktingarna och att hans med flintlåsgevär utrustade krigsryttare mejas ned av effektiv fransk maskingevärseld. Det är ett storslaget och tragiskt äreminne Le Clézio rest över en undergångsdömd och beundransvärd civilisation.
Bokens andra plan förflyttar oss till det koloniala Marockos sista tider kort efter det andra världskriget. Centralperson är beduinflickan Lalla, som lever i ett slumområde någonstans vid Medelhavskusten, men ännu bevarar både den unga människans omedelbara livskontakt och sin stams stolthet och traditioner. Hon hamnar så småningom som ”gästarbetare” i Marseille, där hon lär känna de nordafrikanska emigranternas djupt förnedrande situation och överhuvud det moraliska förfall och den naturskövling som industricivilisationen har i sitt släptåg. Den stolta och rena beduinflickans vandring genom detta träsk har den osannolika sagans eller helgonlegendens skimmer över sig, men just där ligger, förefaller det mig, dess mening. Le Clézio vill med denna legend återupprätta de föraktade, återskänka dem deras självkänsla och värdighet. Hans berättelse är både gripande och pedagogiskt nyttig i främlingsavoghetens och självbelåtenhetens Europa.
Boken ”Öken” kom i höstas ut i en utmärkt svensk översättning av Ulla Bruncrona på Gebers förlag och förtjänar att läsas både av dem som intresserar sig för Le Clézios speciella budskap och för Marocko. Artur Lundkvist anmlälde boken redan 1981 på denna plats i vår tidning och hade då en rad invändningar att göra mot författarens naturdyrkan, som han kallar ”en gratishandling eller ett oförpliktande svärmeri”. ”Som tids- och samhällskritik räcker det inte till, det är en förenkling som verkar ganska hjälplös”, menar han. Detta må stå för Artur Lundkvists del, eftersom man med skäl kan fråga om vi av varje författare bör kräva en rationell analys av samhället och praktiska förslag för lösning av svårigheterna. Le Clézio sammankopplas ibland med dagens ”gröna” protestanter. Det förefaller rimligt att vi av rörelsens politiska företrädare kräver medverkan i det praktiska beslutsfattandet, men lika rimligt att en konstnär får begränsa sig till att ge röst åt en ny sensibilitet, en ny värdeskala. Hur denna värdeskala skall tillämpas i praktiken, vilka konsekvenser den får på samhällsplanet är frågor som andra må lösa i den mån den nya sensibiliteten blir tillräckligt allmän för att kräva hänsyn. Le Clézio är i varje fall en av dem som mest övertygande tolkat missnöjet med den moderna materialistiska exploateringsmentaliteten, med den växande obalansen mellan människans värld och den levande naturen. Det uppgående i omgivningen, den försjunkenhet i de konkreta tingen som han så emfatiskt ställer upp som livsmål, i stället för jakten på materiella fördelar, har en uppenbart mystisk dimension, besläktad med den lycka religionens mystiker finner genom kontemplation av det transcendenta.
Att Le Clézio inte, såsom Artur Lundkvist tror, befinner sig i en litterär återvändsgränd visar han denna vår med en ny och ännu mera bländande bok än ”Öken”. Den heter ”Le chercheur d'or” (Skattsökaren) (Gallimard) och skildrar också den med nostalgiskt patos ett förlorat paradis, där nöd och smärta förvisso finns i överflöd, men där livet ännu har kvar sin fulla Vikt och mening. Också här har författaren infört en kontrastskildring av det moderna helvetet i' form av ett kort avsnitt om det första världskriget.
Le Clézio påstås ibland vara av engelskt ursprung. I själva verket tycks förhållandet vara att hans farfar levde på den engelska besittningen. Mauritius i indiska oceanen, en ö som ända till 1810 hette Ile de France och vars befolkning fortfarande till stor del talar en fransk dialekt. ”Le chercheur d'or” är dedicerad till farfadern och återuppväcker tydligen i mycket den värld som var hans. Berättelsen börjar i slutet av 1800-talet med den åttaårige Alexis liv i det gamla familjehuset på Mauritius västkust. Runt huset sträcker sig sockerrörsodlingarna, där förslavade kulier arbetar i solgasset, inåt land höjer sig kedjan av vulkantoppar och från havet hörs bränningarnas eviga dån mot korallreven. Trots det opassande i en sådan vänskap får Alexis ströva omkring med den jämnårige sonsonen till familjens svarta kock, som lär honom havsstrandens och bergsklyftornas alla hemligheter, medan hans drömska pappa lär honom stjärnkonstellationerna och berättar om den fabulösa skatt som en sjörövare på 1700-talet gömt på grannön Rodrigues.
Pappan gör bankrutt och dör, familjen förjagas från hemfarmen till en hydda på öns regniga östsida och där växer Alexis dröm att finna sjörövarskatten för att med dess hjälp återupprätta familjen. Han går ombord på den gamla segelskonaren Zeta, som fraktar gods mellan öarna och som inkarnerar hela hans oförlösta fjärranhåg och havslängtan. Så småningom kommer han till Rodrigues och finner dalen som motsvarar piratens efterlämnade karta. Där lever han flera år i primitiv ensamhet vid havsstranden, allt mera desperat letande efter skatten. En dag blir han bekant med en gåtfull infödingsflicka, Ouma, som ibland kommer ned från bergen för att harpunera fiskar.
Kärleken mellan de båda mäter sig med den som Chateaubriand skildrar i Atala både ifråga om osannolikhet och högstämdhet och får sitt huvudsakliga innehåll av flickans undflyende skygghet. Hon återkommer i ett senare skede av Alexis liv, men också den gången lämnar hon honom efter en tid av lycka. Le Clézio tycks fasa för kvinnor som gör anspråk på alltför mycket intimitet eller rent av kommer med ägaranspråk på männen. Också beduinflickan Lalla i ”Öken” låter sig bara en kort stjärnströdd natt närmas av en ordlös herdepojke, för att sedan i tidens fullbordan ensam föda sitt barn på havsstranden.
Till slut finner Alexis grottan där skatten varit gömd, men den är tom, möjligen därför att piraten själv på gamla dagar återtagit sitt byte. Besviken låter han värva sig som soldat i den engelska armén under det inbrytande världskriget och skickas till de leriga skyttegravarna i Flandern. Han överlever dock infernot och återkommer till Mauritius, där modern dör, systern blir nunna och Ouma lämnar honom. Till slut inser han att hans livs guldjakt varit ett jagande efter vind.
Det är uppgörelsen med denna erfarenhet som är det nya i Clézios bok, insikten att fastän sökandet varit förgäves har själva strävan varit sin egen belöning. Andra har före Le Clézio deklarerat att ”längtan heter min arvedel”, men få har så övertygande förmått levandegöra skattsökarens mödosamma men bräddfulla lycka.
Om Alexis sökt sin skatt på nordpolen hade berättelsen om hans resulltatlösa ansträngning blivit en lovsång till snö, is och polstjärnan. Nu är det i stället den södra hemisfärens stjärnor och Mauritius med dess tropiska natur, dess koloniala samhällsförhållanden, dess cykloner, årstider och havshorisont som träder fram i utomordentlig åskådlighet. Le Clézios speciella mystticism, hans strävan efter ett kontemplativt uppgående i naturen, gör honom i själva verket till en oöverträffbar reporter från denna exotiska plats, som läsaren när han lägger boken ifrån sig tycker sig ha upplevt med alla fyra sinnen plus minnesdimensionens förhöjande effekt.
Är detta romantik och esteticism? Karakteristiken låter sig knappast avvisas. Å andra sidan har en romantisk underström alltid åtföljt den västerländska rationalismens breda fåra och gjort sig synlig varje gång förnuftet varit oförmöget att ensamt leta sig fram genom den obanade terrängen.
