I sin ungdom tog Haldór Laxness avstånd från de isländska sagorna. Med tiden blev han mer positiv till traditionen, men tycks aldrig ha insett att det som gör sagorna till stor litteratur även lade grunden till hans egen storhet.

Av Lars Lönnroth


När Halldór Laxness fick Nobelpriset 1955 hette det i hyllningstal och otaliga tidningsartiklar att han var en representant för den gamla isländska sagakonsten från 1200-talet - en episk berättarbegåvning i släkt med Snorre Sturlasson. Liknande omdömen har upprepats slentrianmässigt i litteraturhistoriska handböcker världen över. I år när hundraårsminnet av Laxness födelse firas kan det vara på tiden att ifrågasätta denna syn på hans diktning. I själva verket är det rimligare att se detta märkliga författarskap som ett livslångt uppror mot den isländska sagatraditionen.
Denna tradition, som sedan medeltiden format Islands kultur och merparten av dess författare, uppfattades av den unge Laxness närmast som en tvångströja. Tidigt bröt han upp från sin isländska bondemiljö och reste ut i Europa, där han på 20-talet etablerade sig som kosmopolit och modernist. Han bodde omväxlande i Tyskland, Frankrike och Italien och kastade sig begärligt över de idéströmningar som frodades i Europas intellektuella kretsar omedelbart efter första världskriget. Han ville vara absolut samtida och ansåg sig inte ha något att lära av sitt lands klassiska berättarkonst.

För en tid konverterade han till katolicismen och levde i ett kloster som benediktinermunk i Luxemburg men lämnade snart klostret för nya ideologier och resor. Hans genombrottsbok, "Den store vävaren från Kashmir" (1927), är en utvecklingsroman som formmässigt påverkats av surrealismen och expressionismen. Till stor del utspelar den sig i huvudpersonen Stein Ellidis inre och handlar om hans väg från vanekristendom till mystisk religiositet och därifrån vidare till kommunism, nietzscheansk övermänniskofilosofi, fascism och nihilism. Denna idémässiga inriktning i kombination med stilexperimenten gör att "Den store vävaren från Kashmir" skiljer sig radikalt från Snorre Sturlassons och andra isländska sagaskrivares handlingsorienterade och ordknappa berättarkonst.
I ett brev 1923 till sin vän Einar Ólafur Sveinsson, känd sagaforskare och nationalist, avvisar den unge Laxness eftertryckligt Snorre och andra sagaskrivare som förebilder:
"De där gamla isländska gubbarna" - skriver han - "lägger största vikten just vid det som nutida författare lägger minsta vikten vid - nämligen att dra upp konturer. De är helt upptagna av att samla några dödtråkiga fakta, som inte angår någon. Beskrivningar på företeelsernas inre är så sällsynta hos dem, att de gör samma intryck på en, om man stöter på dem, som en oas på en person som färdas i en öken. Språket hos denne Snorre är förmodligen inte så dumt i sin art och god isländska.
[---] Men, som sagt, det rör sig på helt andra områden än vårt språk, och mannen tänker med en helt annorlunda inrättad hjärna än en modern människa och intresserar sig för helt andra händelser och ting än vi (så till exempel är han mycket intresserad av om någon kung ger en man en kappa eller ring)."

Kritiken gäller alltså både sagornas form och deras innehåll. Laxness tar avstånd från det han uppfattar som sagornas faktainriktade realism och objektiva berättande men också från deras ointresse för själsanalys och ensidiga inriktning på yttre begivenheter. Visserligen ändrade han i viss mån sin inställning under 30-talet då han övergivit katolicismen och själsanalysen för marxismen och börjat skriva socialistiska tendensromaner som "Salka Valka" (1931-32) och "Fria män" (1934-35) om klassmotsättningar på den isländska landsbygden. Men hans kritik mot sagatraditionen blev nu i viss mån ännu starkare, eftersom han från sin nyvunna marxistiska ståndpunkt ansåg att sagorna hade legitimerat bondehövdingars våld och förtryck mot sina underlydande och därmed fasthållit det fattiga folket i ett falskt medvetande om verkligheten.
Fattigbonden Bjartur i Sommarhus, huvudpersonen i "Fria män", framställs som en typisk bärare av sådant falskt medvetande. Bjartur tror sig vara en fri, självständig och hjältemodig odalbonde och skald i släkt med Grette den starke och andra sagagestalter. I själva verket är Bjartur en förslavad proletär som aldrig förmår att resa sig ur förtrycket just därför att han vägrar erkänna sin grundläggande ofrihet. Hans konstfullt skaldade rimkväden är tomma på innehåll, och hans naiva tro på sagornas underbara värld leder till katastrof för honom själv.

En mer positiv syn på sagatraditionen får Laxness först under 1940-talet, då han skriver sin stora historiska roman "Islandsklockan" (1943-46) som utspelar sig på 1600-talet och handlar om Danmarks koloniala förtryck av Island. Vi möter här bland annat den lärde handskriftssamlaren Árni Magnússon - porträtterad under namnet Arnas Arnæus - och hans strävan för att rädda de isländska fornsagorna till eftervärlden, ett projekt som endast kan föras i hamn genom att den lärde offrar den kvinna han älskar. Ungefär samtidigt som denna roman skrevs gav Laxness själv ut några av de klassiska sagorna på nytt och skrev essäer om deras livssyn och stilkonst, som han numera tycktes uppskatta betydligt mer än han gjorde i yngre dagar. Men fortfarande hade han reservationer inför det han uppfattade som hjältesagornas hårda fatalism och obarmhärtiga livssyn. De människor i "Islandsklockan" som älskar sagatraditionen - såsom Arnas Arnæus och den knipsluge småskojaren Jón Hreggvidsson - är knappast heller framställda som några moraliska föredömen.
Med sagaparafrasen "Gerpla" (1952) riktade Laxness ett verkligt dråpslag mot det han uppfattade som den isländska sagans världsbild. Titeln är bildad i analogi med sagatitlar som "Njála" eller "Egla" och betyder "kämpasaga", vilket snart visar sig vara djupt ironiskt, eftersom boken inte innehåller några hjältar, däremot åtskilliga figurer som felaktigt tror sig vara hjältar. Handlingen utspelar sig på vikingatiden, men även om boken delvis följer sagastilen på liknande sätt som "Röde Orm" - ett verk som nog verkat inspirerande på Laxness - så bör inte texten uppfattas som pastisch utan snarare som travesti och hädisk drift med sagaidealen.

Berättelsen har till största delen hämtats från en klassisk islänningasaga, Fostbrödrasagan, som handlar om de båda fosterbröderna Thorgeir Hávarsson och Tormod Kolbrunarskald, två av den norske vikingakungen Olof den heliges anhängare under striden för Norges kristnande. En del av romanstoffet har också lånats från Snorre Sturlassons berättelse om Olaf den helige i de norska kungasagorna. Men där Fostbrödrasagan och Snorre framställer helgonkungens kämpar som förebilder för eftervärlden gör Laxness det rakt motsatta: i hans version framstår de antingen som förblindade dårar eller som slaktartyper av värsta sort. Vikingatiden, denna i fornsagorna men även i "Röde Orm" och otaliga Hollywoodfilmer glamoriserade epok, blir i Laxness framställning en tid av brutalt övervåld mot allt som är mänskligt.

Det är fascinerande att iaktta hur Laxness lyckas genomföra denna omvärdering på konstnärligt hög nivå trots att han i stort sett följer sagornas "objektiva" framställningssätt och yttre händelseförlopp, ibland rentav med bevarande av Fostbrödrasagans ursprungliga formuleringar. Att han valt Fostbrödrasagan som förlaga är för övrigt knappast någon slump, eftersom denna saga redan i fornisländsk version (som aldrig översatts till svenska) framstår som osedvanligt naiv och delvis pekoralistisk i sin beundran för de båda fosterbrödernas hjältedåd. Laxness har ibland övertagit hela repliker eller scener ur sagan men skruvat till dem en smula med ironins hjälp så att de framstår som ännu löjligare och/eller brutalare än i ursprungsversionen. Till hans återkommande grepp hör till exempel att framhålla att de vapen som kämparna använder är så slöa, att de måste banka motståndarna till köttfärs innan de äntligen avlider. "Gerpla" uppehåller sig också gärna vid motbjudande detaljer som att hjärnsubstans och tarmar rinner ut under striden. Ofta blir berättarstilen extra arkaiserande och högtidligt saga-aktig när vikingarnas fegaste våldshandlingar kommer på tal - som i följande meningar:

Det fanns en gammal sed hos nordiska män i härnad att samla alla spädbarn som de funno på ett ställe, linda av dem lindorna och kasta dem på spjutuddarna. [---] Nordmän tyckte att det var en dålig härfärd, då de inte lyckades ta död på tre dussin vapenlösa för varje vapenför man som de dräpte; och så har man tyckt att varje ärlig härflock sedan borde hålla sig vid detta tal, om de satte något värde på frejd och hjältedåd, då de hemsökte andra länder med ofred.

Den ironiska kontrasten mellan form och innehåll blir här förödande för den som inbillat sig att "nordmannaseder" var något ädelt. På motsvarande sätt ges en lika "sagamässig" och skenbart "objektiv" beskrivning av kung Olaf den helige så att läsaren förstår att denne av Snorre och i skaldedikter lovprisade vikingafurste i själva verket är en sadistisk tyrann som opportunistiskt använder sig av den kristna läran för att krossa sina fiender. Bilden av de båda fosterbröderna Thorgeir och Thormod är också avheroiserande fast långt mindre entydig. Slagskämpen Thorgeir framställs som en råbarkad men i grunden välmenande klantskalle, en Don Quijote-figur vilsen i hjältedrömmar, som bland annat får honom att sova sittande i full rustning för att inte framstå som veklig. Skalden Thormod är en mer komplicerad figur, sliten mellan å ena sidan kärleken, å andra sidan troheten mot kungen, fosterbrodern och de destruktiva hjälteidealen. Hans kluvenhet symboliseras på typiskt sagavis av en övernaturlig syn: Thormod får se hur bergväggen öppnar sig, och därinne sitter en trollkvinna och en valkyria som kastar hans "livsägg" mellan sig, medan de kväder en vers om hans öde. Valkyrian vill ge honom hustru och barn och ett lyckligt liv, men trollkvinnan vill ge honom "de döttrar som mest likna Hel, de heta Natt, Tomhet och Tystnad." Synen avslutas med att trollkvinnan behåller Thormods livsägg och bär det in i berget.

Båda fosterbröderna får ett tragiskt och samtidigt ironiskt slut. Thorgeir blir under sömnen halshuggen av en feg småskojare som inte hämmas av några hjälteideal och därför klarar sig också mot de största kämpar. Thormod överger sin älskade hustru och barn för att stupa på slagfältet vid Stiklestad till försvar för kung Olaf, men först sedan han slutligen insett att denne kung inte var värd hans trohet. Sålunda uppfylls trollkvinnans spådom när Thormod såg henne försvinna in i berget med hans livsägg.
"Gerpla" är som "Röde Orm" en kvick och underhållande berättelse med många dråpliga episoder, men den är knappast som den svenska förlagsreklamen påstår "en härlig, mustisk vikingaskröna" utan en hårt slående satir och samtidigt en mänsklig tragedi. Paradoxalt nog beror dess konstnärliga storhet till stor del på de mytiska inslag som Laxness lånat från sagalitteraturen, till exempel scenen med valkyrian och trollkvinnan som kastar Thormods livsägg mellan sig. Sådana mytiska inslag med sagakaraktär - drömmar och visioner som bryter den skenbara realismen - finns det gott om också i andra verk av Halldór Laxness, både före och efter "Gerpla". De fungerar som ett lysande centrum i några av hans underbaraste romaner, till exempel "Världens ljus", berättelsen om den fattige poeten Óláfur Kárason, eller "Det återvunna paradiset", historien om bonden Steinar som skänker danske kungen sin häst och därefter söker finna paradiset bland amerikanska mormoner i staten Utah.

Egendomligt nog tycks Laxness aldrig ha förstått att det just är sådana mytiska inslag som gör de isländska sagorna till stor litteratur, inte deras förmenta "objektivitet" och "realism" eller deras hedniska, stundtals brutala hämndetik och hjälteideal. I själva verket är ju de bästa sagorna som "Njáls saga" fulla av kristen etik, drömmar och visioner, ungefär som Laxness egna romaner. Och säkerligen har han själv som diktare hämtat mycket därifrån.
Att han själv haft svårt att inse detta beror förmodligen mest på den bild som länge spritts av nationalistiska och konservativa sagavurmare med "germansk" inriktning, framför allt i Hitlers Tyskland men också i Norden. Kanske är det i grunden mot dessa sagavurmare som Laxness kämpar, när han tror sig polemisera mot sagornas världsbild.

Lars Lönnroth är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.