Vi har alla hört argumenten, mer eller mindre explicit uttryckta: det är nyttigt att läsa skönlitteratur eftersom läsning gör oss till klokare, mer empatiska, ja, rentav bättre människor. Få sysselsättningar är, på gott och ont, lika fanatiskt försvarade som läsningen. Men samtidigt som man hävdar att den föder empati och tolerans går det inte att i hyllningskörerna undvika att höra en biton av förakt för dem som aldrig öppnar en bok. Man kan fundera på om inte denna inställning lett till att läsning för många har blivit till en modern dygd, ett socialt tvång i klass med bantning, sopsortering och minskningen av koldioxidutsläpp.
Och om nu läsningen är så saliggörande som dess förespråkare så gärna gör gällande, hur ska man förklara det faktum att det ofta behövs åratal av indoktrinering i skolan och familjen, massiva, offentligt finansierade läskampanjer och ett ständigt upprepande av läsningens gynnsamma inverkan för att förmå oss att sitta stilla med en bok?
Någon som velat ta fasta på och nyansera de upptrissade anspråken på den skönlitterära läsningen är den i USA verksamma brittiska litteraturforskaren Mikita Brottman, som i sin bok The Solitary Vice: Against Reading (Counterpoint, 233 s) gör upp med en rad utbredda föreställningar om läsningen och dess förädlande, bildande och karaktärsdanande egenskaper. Som redan den provokativa titeln antyder vill hon jämföra läsningen med ett annat ensamt nöje, vars uppbygglighet ibland ifrågasatts: onanin. Genom att jämföra dessa vill hon inte bara chockera pryda läsare (och möjligen locka fler läsare), utan förändra vår inställning till skönlitteraturen.
I likhet med självbefläckelsen, menar hon, är läsningen en privat och intim aktivitet som kretsar kring begär och njutning, men att den kanske främst handlar om en inre upptäcktsfärd som kan leda till fördjupad självkännedom. Likheterna mellan läsning och onani är faktiskt ganska slående. Faktum är nämligen att synen på läsning av skönlitteratur som något uppbyggligt, nyttigt och förädlande är en ytterst modern företeelse, och att läsningen historiskt sett vanligen betraktats som en ganska tvivelaktig sysselsättning, något osunt, till och med skadligt, i synnerhet när den utövats till överdrift.
Men hur kommer det sig att man omvärderat läsningen så radikalt? Egentligen kunde man ju hävda att läsning av skönlitteratur strider mot många av vår tids ideal, då det i grund och botten är en asocial, introvert och fysiskt ohälsosam aktivitet som ofta slukar mycket tid – tid som kunde läggas på betydligt nyttigare saker, som att jobba, konsumera varor, hålla kroppen i trim, umgås med vänner och familj och inte minst odla och expandera sina sociala nätverk.
I sin bok ställer Brottman frågan om inte dagens upphöjning av det skönlitterära läsandet är en lika fördomsfull vidskepelse som den historiska synen på läsandet som något farligt. Är alla läsare verkligen, som kampanjerna vill ge sken av, eftertänksamma, empatiska, sensibla, barnvänliga och samhällsengagerade? I vilken mån handlar alla dessa kampanjer och mantran egentligen om den bildade allmänhetens och kulturarbetarnas självförhärligande?
Ett genomgående tema i Brottmans bok är tanken att böcker visserligen besitter förmågan att förändra ens liv, men att det knappast alltid är i positiv riktning. I själva verket kretsar stora delar av boken kring olika former av excentriska, ja, närmast patologiska läsarbeteenden, inte minst Brottmans egna. Det är uppenbart att mångas förhållande till böcker och läsning är komplext. Varför ger så många gärna sken av att ha läst böcker som de i bästa fall bara bläddrat i eller hört talas om? Varför får så många skuldkänslor när de inte läser ut en bok de påbörjat? Och varifrån kommer behovet att bedöma andras smak och bildning utifrån deras bokhyllor? Vad allt detta mynnar ut i är förstås frågan vad syftet med läsningen ytterst är. Är det att tillfredsställa sin nyfikenhet på mänskligt liv och på språkets möjligheter – eller att desperat försöka tillskansa sig social status genom att utsätta sig själv för vad som av många uppfattas som rigorösa mentala prövningar, desto mer rigorösa som de dessutom är frivilliga?
Brottman drar sig inte för att påpeka saker som att läsningen kan vara en synnerligen förfrämligande aktivitet som leder till besvikelser i mötet med livet utanför litteraturen, som rentav kan beröva vardagen och de mänskliga relationerna sin lyster och lockelse. Genom att göra upp med sin egen uppväxt, och de sätt på vilka läsningen hindrade henne från att lära sig grundläggande sociala färdigheter, varnar hon också för det överdrivna läsandet, det som gör oss världsfrånvända och hindrar oss från att ägna tid åt våra nära och kära. Många är de läsare som vittnat om att läsningen blivit som en drog, ett ständigt uppsökande av alternativa liv, av påhittade världar och fiktiva personer som gör djupare intryck, är mer fängslande eller bättre gestaltade än den egna vardagen. Den stora skillnaden mellan läsning av skönlitteratur och de flesta andra former av eskapistiska beroenden är den status som aktiviteten medför, vilken möjligen fördjupar detta beroende.
Vad gäller just litteraturens status gör Brottman sitt bästa för att rasera alla irrationella tvång som alltjämt omger aktiviteten. Ett led i detta är hennes uppgörelse med klassikerna, där hon bistår med sina högst personliga åsikter om vilka av dessa som är överskattade och tenderar att kräva betydligt mer av sina läsare än de ger. Hon avfärdar oförväget det mesta som skrivits före 1800-talet som ganska försumbar litteratur (även om hon medger att verken är oundgängliga som historiska dokument), och betraktar rentav de flesta klassiker som primitiva förstadier till dagens moderna skönlitteratur, fulla av klumpiga tekniker för karaktärsteckning, tung och förutsägbar stil, osannolika och för moderna läsare fullkomligt vansinniga händelseförlopp, långtråkig utfyllnad och inte minst omotiverad grymhet mot kvinnor och djur. Särskilt Chaucer får sig en rejäl snyting, och ”Canterbury Tales” avfärdas fräckt som ”smaklös och vulgär, full av oförtjänt otrohet och barbariskt, oanständigt kvinnohat, som ett Benny Hill- avsnitt med medeltidstema”.
Syftet med denna utskåpning av vårt litterära arv torde inte endast vara att provocera allsköns självrättfärdiga esteter, utan i första hand att befria läsaren från skuldkänslor för alla böcker hon inte läst. Brottman menar att det inte finns några böcker som man ”borde” läsa, men egentligen inte mäktar med. Det finns helt enkelt ingen anledning att läsa något som inte intresserar en, som inte engagerar, som inte ger något, utan bara tråkar ut och ofta glöms bort så snart man avslutat boken.
En invändning, särskilt för oss som trots allt finner visst nöje i att läsa klassiker, kunde vara att klassikerna behövs för att visa oss litteraturens alla möjligheter – men här är hon helt med på noterna. Hon menar att man ska ge all litteratur en chans, men inte behöva känna minsta gnutta skuldkänslor eller skam om man tröttnar på en bok och lägger den ifrån sig oavslutad. Litteraturen är en privatsak, till för läsarens egen skull, och inte en tävlingsprestation att skryta med på cocktailpartyn och finare middagar.
På denna uppgörelse med den ansedda kulturen följer, kanske aningen förutsägbart, en plädering för populärlitteraturen. Brottman menar att denna ofta rymmer en relevant samhällskritik som många gånger saknas i den ansedda litteraturen, men också att den har ett värde redan i det att den spelar en betydligt större roll i samhället och med sin stora publik åtminstone har potentialen att påverka en stor skara läsare. I en lång utvikning om kändisarnas funktion i det moderna samhället får man dessutom intrycket att hon anser att kännedom om dessa och deras skandalomsusade liv idag är av större nytta än en klassisk bildning som omfattar kunskap om till exempel den antika gudavärlden.
Brottman, som själv undervisar i litteratur vid Maryland Institute College of Art, menar att många av attityderna till läsning, till kanon och till klassikerna bottnar i ren och skär snobbism snarare än ett sunt humanistiskt ideal. För egen del ser hon hellre att hennes studenter har kännedom om klassikerna genom filmatiseringar (om så genom tecknade filmer från Disney) än att de inte känner till dem alls. Vissa böcker appellerar till vissa läsare under vissa omständigheter, och då kan de vara en intellektuell eller emotionell njutning att läsa, oavsett om det rör sig om klassiker eller kioskromantik. Men så fort litteraturen blir ett socialt tvång och ett sätt för folk att göra sig märkvärdiga inför varandra har vi, verkar Brottman mena, förfuskat vad som från början var en vacker idé om individens och konstens frihet till något nästan lika löjeväckande som neurotiskt och destruktivt.
När det gäller det utbredda, men notoriskt svårbevisade argumentet att läsning av skönlitteratur främjar våra empatiska förmågor föreslår hon fräckt att vi kanske hellre skulle läsa kändisbiografier, bekännelseromaner, facklitteratur om verkliga brott eller psykologiska fallstudier, där det ju faktiskt rör sig om riktiga människor med verkliga, oftast tragiska, levnadsöden. En av hennes teser är att det kan finnas texter som säger oss lika mycket eller mer om livet och vad det innebär att vara människa än den kanoniserade eller konsekrerade skönlitteraturen.
Det är egentligen först på bokens sista sidor som Brottman lägger fram de kraftfulla argumenten för att det faktiskt finns en poäng med att läsa skönlitteratur, såväl populärlitteratur som mer ansedda verk. Som hos många andra före henne handlar det om att skönlitteraturen besitter en unik förmåga att få oss att se världen genom andras ögon, att ta del av andras erfarenheter, och i bästa fall föda en förståelse för att andra kan uppfatta världen på radikalt olika, men ofta lika giltiga sätt. Skönlitteraturen kan också skapa ordning ur kaos, strukturera våra liv och skänka dem mening. Som de meningsskapande varelser vi människor är kan vi helt enkelt inte, om vi inte ska drabbas av djup osäkerhet och ångest, undgå att leta efter mening i allt vi gör, och kanske är det särskilt här skönlitteraturen, dessa redan färdigprocessade och strukturerade tankar, kan lindra och trösta. Inte minst kan den tjäna till att både dölja och konfrontera några av livets och existensens mest besvärande omständigheter: att vi alla ska dö, att vi alla ytterst sett är ensamma, och att livet på det stora hela saknar både mening och syfte.
Trots undertiteln blir hennes bok alltså ingen plädering för att vi ska sluta läsa skönlitteratur, som för hennes egen del har inneburit både glädje och sorg. Vad hon vill göra är att nyansera debatten, och påpeka att läsningens betydelse oftast har överdrivits eller diskuterats utifrån fel perspektiv. Det finns enligt henne helt enkelt inget inherent värdigt eller beundransvärt i denna den kanske ensammaste av aktiviteter. Men den är likväl, om inte det hela går överstyr så att man mister förmågan att umgås med varelser av kött och blod, en djup källa till såväl förströelse som fördjupade insikter.
På sätt och vis kan man tycka att det hon gör är en helomvändning från bokens inledning, som om hon i sista stund insåg värdet av den aktivitet hon lagt ned så många timmar av sitt liv på. Men hon vägrar fortfarande att ta till överord och likt vissa hätska folkbildare förespegla att läsningen skulle vara det enda som kan göra oss till civiliserade, fullgoda människor. Det kanske enda giltiga argumentet för att ge sig i kast med att läsa en skönlitterär bok blir för Brottman till sist att vissa av oss helt enkelt inte kan låta bli.
