Att kalla en bok för ”Jag är ett monument” kan förefalla vara ett utslag av grandios självöverskattning från författarens sida, men den amerikanske konsthistorikern Aron Vinegar har ett gott skäl för sitt val av titel på den till omfånget allt annat än monumentala arkitekturteoretiska studie som han nyligen har utgivit.
Redan när man slår upp bokens första sidor finner man förklaringen i form av en teckning, smått barnslig i sitt utförande, som liknar en låda med prickar och en fyrkant ovanför. Man behöver inte så mycket fantasi för att kunna tolka detta som ett hus med en skylt på taket. I Am a Monument lyder dess text, vilket alltså även är titeln på Vinegars arbete (The MIT Press, 234 s). Det är emellertid varken författaren eller någon yngre artist i hans närhet som är teckningens upphov. Illustrationen är hämtad från den numera klassiska boken ”Learning from Las Vegas”, skriven av de tre arkitekterna Robert Venturi, Denise Scott Brown och Steven Izenour. I deras volym, som utkom 1972, är bilden försedd med den förklarande, och möjligen aningen provocerande, texten: Recommendation for a monument.
De streck som strålar ut runt fyrkanten med den upplysande texten antyder att den antagligen är tänkt att vara en neonskylt, något som förefaller rimligt med tanke på det sammanhang i vilket bilden ingår. Las Vegas är ju inte känt som de subtila uttryckens metropol. Här bör ett monument påtala sin monumentalitet otvetydigt och självsäkert. Det tecknade byggnadsverket framträder icke desto mindre som påfallande antimonumentalt. Det gestaltas som en liggande huskropp med fönstergluggar i ordnade rader, helt utan antydan till utsmyckning. Det enda storslagna är formatet på skylten som anger vad det handlar om. Den är större än fasaden på byggnaden. Nu är förstås teckningen genom sitt naivistiska utförande närmast att betrakta som en ironisk kommentar, en motbild till de seriösa skissernas och ritningarnas formella karaktär. Den föreställer inte ett hus, utan symboliserar snarare en idé.
”Learning from Las Vegas” är ett manifest som riktar kritik mot modernismen och dess undanträngande av symboliken i arkitekturen. Det är inte ”det heroiska och originella” som intresserar de tre författarna, i stället riktar de uppmärksamheten mot ”det fula och ordinära”. De knyter an till popkonsten, som vid den här tiden hade slagit igenom på bred front med sina bilder av soppburkar, serietidningsillustrationer och andra vardagliga objekt. Även inom arkitekturen borde man bejaka detta genom att lära sig av vernacular architecture , det som kallats en arkitektur utan arkitekter, det vill säga som tillkommit utan elitära anspråk vad gäller form och funktion.
Åtskilligt har skett i Las Vegas sedan första upplagan av ”Learning from Las Vegas” kom ut, men än mer har synen på arkitekturen och dess formspråk förändrats. Venturi och hans medförfattare var samtiden på spåren i sina fältstudier av den amerikanaska urbanismen i dess mest utpräglade form. Deras verk blev därmed inte bara beskrivande, utan kom också att te sig förebådande. Att Vinegar nu har skrivit en bok ”on Learning from Las Vegas”, som undertiteln till ”I Am a Monument” lyder, är ett bevis på dess betydelse.
Den stora spelstaden i Nevadaöknen var inte något givet objekt för arkitekturstudier när författarna begav sig västerut för att beskåda och reflektera över the urban sprawl , den till synes okontrollerade bebyggelse som spred sig från the strip , genomfartsleden i detta gränslösa nöjesfält. Några monumentala byggnader, enligt gängse uppfattning, fanns knappast att skåda, bara stora hotell och casinon uppförda i en stil som snarast var att betrakta som brist på stil, ohämmad i sin kitschighet och vulgaritet. Att ändra på denna inställning var ett uttalat syfte hos Venturi, Scott Brown och Izenour när de drog upp planerna för att studera Las Vegas, Projektet initierades som ett undervisningstema vid Yales berömda arkitektskola. Året var 1968.
Namnet på den studio som lärare och elever satte samman var just ”Learning from Las Vegas”. Uppdraget definierades som att undersöka den nya stadsform som höll på att växa fram vid den här tiden och vars främsta exempel man alltså fann i Nevadas öken. Att studera denna urbanism, hävdade man, var lika viktigt som det en gång var att utforska antikens eller medeltidens byggnadskonst. Det framgår av förordet till första upplagan att de styrande i Las Vegas inte tycks ha varit fullständigt övertygade om projektets nödvändighet. Besöket inskränkte sig för gruppens del till några dagar, betydligt mer tid avsattes till förberedande studier hemma i biblioteket och efterföljande utvärderingsarbete. Författarna till ”Learning from Las Vegas” hade dock gjort tidigare visiter och de skulle också fortsätta odla sina intressen för denna samtida urbanism, vilket ledde fram till utgivningen av den bok som nu alltså blivit föremål för en egen studie i bokform.
Alldeles okomplicerad var tillkomsten av ”Learning from Las Vegas” inte, framgår det av Vinegars avslutande kapitel, ägnat åt själva publiceringshistoriken. Den bok som sålts i 80 000 exemplar och som har lästs av arkitekturstuderande världen över i decennier är egentligen en annan än den som utkom 1972. Första upplagan var en stor inbunden volym som kostade mer än studenter brukar ha råd med. Det är andra upplagan, utgiven fem år senare, som blev en succé med få motsvarigheter i sin genre. Förändringarna mellan upplagorna, som Vinegar redogör initierat för, är så pass stora att man nästan kan tala om två olika böcker. Formatet bantades ner och resultatet blev en billig paperback, men även innehållet genomgick en rejäl revision som bland annat innebar att en av de tre delarna skars bort och att bildmaterialet reducerades. Texten genomgick inte bara betydande bearbetning, den sattes också på nytt med andra typsnitt och hela layouten gjordes om.
Paret Venturi och Scott Brown hade redan initialt haft invändningar mot bokens utseende. Den var formgiven av en av en framstående grafisk designer, Mutiel Cooper, som utformat hundratals böcker åt The MIT Press, där både ”Learning from Las Vegas” och ”I Am a Monument” publicerats. Cooper skapade dessutom förlagets geniala logo, fortfarande i bruk trots att den snart fyller 50. Den påkostade utgåvan till trots var Venturi och Scott Brown så missnöjda över resultatet – medförfattaren Izenours åsikter är inte belagda – att de krävde att få kontroll över utformningen när det väl var dags för en ny upplaga. Det blev Scott Brown som bestämde hur den skulle komma att se ut och det är också hennes namn ensamt som står under bokens nya förord. Venturi var medundertecknare till det första, däremot inte Izenour som ofta tenderar att glömmas bort när boken omnämns.
Utan tvivel bidrog den genomgripande förändringen, och inte minst det lägre priset, till att göra ”Learning from Las Vegas” mer lockande, men åtskilligt hade därtill hänt under de fem år som gått mellan de bägge utgåvorna. Arkitekturen hade utvecklats från modernism till postmodernism. Den hade hämtat inspiration från populärkulturen och blivit lekfull och kitschig. Postmodernismen var omdiskuterad och attackerad redan från dess publika genombrott vid mitten av 70-talet och det var om arkitekturen som debatten kom att stå hetast, åtminstone i det inledande skedet. Detta hängde samman med modernismens starka ställning som arkitektoniskt mönster, både inom utbildning och i praktisk tillämpning. Postmodernismen ifrågasatte, med betydande inslag av ironi och upprorslust, de för länge sedan stelnade ideal som formats under ”den internationella stilens” högperiod mellan krigen och gjorts till dogm under efterkrigstiden.
Samma år, 1977, som andra utgåvan av ”Learning from Las Vegas” kom i tryck publicerades även den bok som mer än någon annan bidrog till att definiera postmodernismen inom arkitekturen, nämligen Charles Jencks ”The Language of Post-Modern Architecture”, sedan dess utgiven i otaliga upplagor. I den figurerar Venturi på många ställen, både som arkitekt och författare. Han har sedan dess oupplösligt förknippats med postmodernismen, något han emellertid betackat sig för. Han har aldrig velat se lärdomarna från Las Vegas som del i postmodernismens projekt och inte blev han väl gladare av att den studie som han hade publicerat redan 1966, ”Complexity and Contradiction in Architecture”, har tillmätts stor betydelse för det postmodernistiska genombrottet. Den kom för övrigt också ut i ny upplaga 1977, när postmodernismen hade väckt intresse för ett mer mångskiftande formspråk och därmed gjort upp med Mies van der Rohes modernistiska slagord, ”less is more”. Ju mer desto bättre föreföll vara det nya mottot och därmed var det givetvis inte längre så långt till Las Vegas.
Oavsett vad Venturi än själv tycker så hade han visat vägen. Även hans egen arkitektur blev föremål för större intresse och den postmodernistiska strömning som svepte genom inte bara arkitekturen förde honom med sig och gav honom betydande uppdrag och en internationell ryktbarhet också som utövande arkitekt. Han är kanske ändå mest av allt känd som mannen som tog Las Vegas på allvar och tillsammans med sina medförfattare visade på kvaliteter i en miljö som tidigare mest hade väckt förakt hos arkitekter, planerare och estetiskt sinnade i allmänhet.
Det skulle kunna vara av hänsyn till Venturis obehag inför att sammanlänkas med postmodernismen som Vinegar avstår från att ge sig djupare in i diskussionen. Han bekänner sin sympati inför avståndstagandet. Å andra sidan kan det förstås vara för att han intresserar sig mer för det rent bokhistoriska, som får stort utrymme, och det teoretiska, som blir uttolkat med mer hjälp av filosofer än av arkitekturteoretiker. Vinegar går i hermeneutisk närkamp med några av de mest kända företeelserna i ”Learning from Las Vegas” och anstränger sig för att finna nya infallsvinklar. Mycket kan utläsas ur de stora reklamskyltarna, billboards , som Venturi et consortes fascinerades så av. Vinegar kan i sina teoretiska utläggningar sägas följa Venturi och hans medförfattares intentioner eftersom de, enligt Scott Browns förord till andra upplagan, inte hade skrivit en bok om Las Vegas, utan om symboliken i arkitekturen. Därför försågs nyutgåvan med undertiteln ”The Forgotten Symbolism of Architectural Form”.
Som bekant har författarna inte mycket att säga till om när det gäller att avgöra sina böckers öden, det mesta ligger i läsarnas händer. ”Learning from Las Vegas” utredning av den symboliska formlära som dess författare lärt sig så mycket om genom att studera exempel från the urban sprawl längs the strip kommer utan tvivel att finna nya läsare även om postmodernismen blivit aningen postum. Några omvälvande överraskningar bjuder den knappast på idag och inte heller lär någon kunna känna sig alltför provocerad av dess intensiva sysslande med ytans fenomen. Populärkultur och underhållning har segrat i kulturkampen och det enda som möjligen ter sig utmanande är att man skulle kunna dra några positiva lärdomar från en urban miljö där bilismen är en grundförutsättning.
Aron Vinegars kärleksfulla utläggning i ”I Am a Monument” kan antagligen hjälpa till att hålla intresset levande för ”Learning from Las Vegas”, även om den numera främst får betraktas som ett historiskt dokument från förra århundradets estetiska slutdebatt.
