Det finns förbluffande många likheter mellan de senaste dagarnas dramatiska utveckling i Kirgizistan och den så kallade tulpanrevolutionen för fem år sen. I själva verket visar händelserna att inget väsentligt har förändrats i politiken sedan 2005. Det var då som landets förste president Askar Akajev såg sig tvingad att fly, mindre på grund av den lilla skara som samlats för att storma hans administrationsbyggnad än det faktum att inga poliser ställde upp till hans beskydd. De kriminella som då och i viss mån även nu utnyttjat vakuumet till att plundra butiker och åstadkomma allmän förstörelse har haft egen vinning för ögonen. De företrädde inte Kurmanbek Bakijev när han 2005 snabbt intog platsen efter Akajev som han en gång samarbetat med. Och de företräder inte Roza Otunbajeva som den gången hjälpte Bakijev till makten men nu har förklarat honom avsatt.
Avgörande för att Bakijev lyckades återställa ordningen för fem år sedan var att en före detta polis vid namn Felix Kulov blev fritagen ur fängelset där han avtjänade ett tioårigt straff för korruption. Kulov hade hunnit vara bland annat inrikes- och säkerhetsminister innan han gick i opposition mot Akajev. Det var med hjälp av Kulovs auktoritet som man efter tulpanrevolutionen fick landets poliser att återgå till att hålla ordning i landet. Bakijev valde att göra Kulov till landets tillfällige säkerhetschef och därefter till premiärminister helt enkelt därför att han behövde honom. Efter mindre än ett år röstades han dock bort av parlamentet.
Nu har också den nya självutnämnda regeringens ledare Otunbajeva tagit hjälp av en uniformerad man som befriats ur fängelset. Den här gången handlar det om en general, Ismail Isakov, som i januari dömdes till åtta års fängelse för ett mindre korruptionsbrott. Han tjänade Bakijev som försvarsminister men gick i opposition för halvannat år sen. Nu har han åter blivit chef för försvaret och förväntas liksom förra gången Kulov bli den främste garanten för att lag och ordning återupprättas.
Där tar emellertid likheterna slut. Bakijev har valt att inte fly ur landet hals över huvud som Akajev gjorde. När detta skrivs befinner han sig hemma i den södra delen av landet och vägrar att ge upp. Hans förhoppningar om att kunna återvända till presidentposten är orealistiska. Han har länge varit föraktad för sitt och sina bröders maktmissbruk och korruption. Att många människor miste livet när de försökte klamra sig kvar den senaste veckan har gjort honom ännu mer impopulär. Men så länge han inte ger upp bidrar han till att destabilisera landet.
Inte heller om Bakijev skriver under sin avskedsansökan kan man emellertid ta för givet att lugnet återställs. Oppositionen var enig om att avsätta Akajev och nu om att avsätta Bakijev, men det är inte säkert att den kan enas om en alternativ politik. För att vinna tid och lugna opinionen har Roza Otunbajevas regering upphävt den förra regeringens höjning av el- och värmetaxor och lovat att också riva upp beslut om privatisering av företag som kretsen kring Bakijev lagt beslag på. Men oron har fått börskurserna för utländska företag med investeringar i Kirgizistan att rasa. Utan hjälp utifrån kommer en ny kirgizistansk regering oavsett hur den ser ut att få svårt att skapa en ekonomisk utveckling som ger den fortsatt förtroende hos väljarna.
I efterhand, i de anteckningar jag har från en intervju kort innan Akajev störtades 2005, framstår Bakijev nästan som profetisk. Framtiden beror i hög grad på parlamentet, menade han. Om det blir hederligt blir också näste president och regering hederliga. Om rösterna till parlamentet köps blir presidenten och regeringen i stället köpta som de deputerade.
Ett exempel på en deputerad som fick sitt mandat förnyat vid de följande parlamentsvalen var polisöversten och ordföranden i religionsutskottet, Alisher Sabirov. Hemma i Osj drev han en restaurang medan inkomsterna av skrotförsäljningen till Kina hade investerats i huvudstaden Bisjkek. När jag träffade honom hade en domstol just underkänt kandidaturerna för hans medtävlare i valkretsen. Jag undrade om det inte kändes besvärande att vara ensam kandidat i sin valkrets? Det kändes bara bra, försäkrade Sabirov.
Eftersom Sabirov inte var den ende parlamentsledamoten i sitt slag blev Bakijev själv den korrumperade president som han förutspått. Häri ligger ett av de grundläggande problemen i kirgizistansk politik: det finns inga starka politiker eller partier. Tills det uppstått en kultur där de seriösa politikerna lyckas bilda bestående nätverk gör de sig beroende av inflytelserika maffiabossar med en polerad fasad och deras vänskap kan bara köpas med pengar.
Både Bakijev och Omurbek Tekebajev, som är en av dem som nu står vid Otunbajevas sida, tog självmant upp problemet när jag intervjuade dem strax före tulpanrevolutionen 2005. Bakijev talade om att partiernas betydelse successivt minskat i Kirgizistan och att landet har åtminstone fem till tio år kvar innan starka partier börjar etablerar sig.
Tekebajev talade om en pågående ”klanisering” som innebar att politikerna när de förlorat hoppet om att snabbt kunna nå ut till väljarna genom en partiorganisation i stället litade till sin släkt i vid bemärkelse. Tekebajev hade själv syskon och andra släktingar i sin kampanjstab. Kirgizistan är nämligen den enda stat i Centralasien där stammen eller tejpen fortfarande är en betydelsefull struktur i samhället. Kirgizerna håller reda på sina stamträd och litar på att även mycket avlägsna släktingar som de aldrig har träffat ska vara solidariska med dem.
Ett annat förhållande som är betydelsefullt inte bara för Kirgizistan utan för hela Centralasien är att utgångsläget var ett helt annat än i exempelvis de baltiska staterna när Sovjetunionen upplöstes. Estland, Lettland och Litauen återgick då till att bli samma suveräna stater som de varit redan före den sovjetiska annekteringen. Den nationella identiteten var en sammanhållande faktor. Gamla samhällsinstitutioner återupprättades och behövde inte uppfinnas på nytt. Det fanns en utrikespolitisk erfarenhet att bygga vidare på. Därmed kunde de politiska organen ägna mycket av sin energi åt de för befolkningen så viktiga plånboksfrågorna.
Däremot hade det före Sovjetunionens upplösning för drygt 18 år sen aldrig funnits en stat med namnet Kirgizistan eller samma territorium. Detsamma gäller för övriga stater i Centralasien. Under ett par tusen år fram till den ryska annekteringen bestod Centralasien av nu bortglömda kungariken som på ett naturligt sätt vuxit upp runt vattensystemen på den annars ofta uttorkade kontinenten. Berg och öknar utgjorde de naturliga gränserna. Att resa eller bedriva handel inom en stat var någorlunda enkelt.
Den ryska kolonialmakten sågs dock med oblida ögon och även för den nya Sovjetunionens härskare blev de antiryska stämningarna besvärande. För att blidka befolkningarna ritade Sovjetmakten om den politiska kartan så att en stor del av de etniska kirgizerna skulle samlas i en republik, uzbekerna i en annan, tadzjikerna i en tredje, och så vidare. Helt gick det inte att separera befolkningarna som av tradition bodde jämsides med varandra i många områden. Att de nya gränserna saknade historiska traditioner och inte avspeglade den ekonomiska verkligheten brydde man sig inte om. Det handlade ju inte om suveräna stater, bara territorier med olika språk i skolans läroplaner. Att färdas mellan dem för att hälsa på släkten eller sälja lokala produkter på kolchozmarknaderna gick för sig liksom förr.
Det var först när de centralasiatiska staterna blev suveräna – vilket aldrig fanns med i planerna när den politiska kartan gjordes upp – som olägenheterna blev uppenbara. Vid södra Kirgizistans gränser upprättade grannlandet Uzbekistan tullmurar och reserestriktioner för att avskärma sig från omvärldens ekonomiska reformer. Dessutom delades den norra och södra halvan av det nya landet mitt itu av en väldig bergskedja där den lägsta passagen låg på 3 500 meters höjd. Vintertid kunde man bara färdas landvägen mellan Kirgizistans två största städer genom en tidsödande resa via grannlandet Uzbekistan – om man nu alls klarade av det med tanke på tull- och andra gränsrestriktioner. Idag finns en tunnel på 2 500 meters höjd men främst söder om den hotar fortfarande laviner och längs hela vägen ser man både person- och lastbilar som blivit stående därför att de inte orkat med stigningarna. För att bli en sammanhållen nation behöver Kirgizistan ännu mängder av dynamit att spränga tunnlar med.
Till parallellerna mellan 2005 och 2010 kan läggas att Ryssland i båda fallen höll parallella kontakter med både den ännu sittande presidenten och den som kom att ersätta honom. Ryssland såg vartåt det barkade och såg till att man hade en god relation till den person som stod i tur att ta över. En självklar fråga är om Ryssland också aktivt hjälpte till att påskynda maktskiftet. När det gällde Akajev visade Ryssland honom respekt och tog väl hand om honom. Bakijev kände sig i sin tur mest hemmastad med Ryssland och behövde knappast övertalas att fördjupa samarbetet.
Nu har Omurbek Tekebajev sagt att Ryssland hade ett finger med vid avsättandet av Bakijev. Och Putin var helt riktigt snabbt ute med att offentligt kommentera Bakijevs brister. Men också Tekebajev, som bör ses som en stark kandidat om han ställer upp i nästa presidentval, är en spelare och man bör värdera hans uttalanden därefter. Tekebajevs utsago om att USA:s tillgång till landets stora internationella flygplats Manas som bas för flygningar till Afghanistan kan komma att upphöra är inte sensationellt. Samma budskap har upprepats med jämna mellanrum ända sedan det första avtalet med USA i slutet av 2001. Basen är framförallt en nagel i ögat för Kina eftersom amerikanska plan teoretiskt kan nå kinesiska kärnvapeninstallationer härifrån. Därför har det från första början sagts att basen är temporär och bara motiverad så länge kriget i Afghanistan kräver det. Samtidigt har basen kommit att reta många inom oppositionen eftersom mycket av inkomsterna har hamnat i först Akajevs och därefter Bakijevs fickor.
Ideologiskt kan åtminstone några av de ledande personerna runt Otunbajeva uppfattas som stående något till vänster om ”centristerna” Akajev och Bakijev. Omurbek Tekebajevs popularitet grundlades redan under Sovjetunionens sista år då han som universitetslärare inledde en kampanj mot att skolbarn och studenter enligt sovjetisk tradition skulle tvingas att arbeta gratis på bomullsfälten
Oavsett vem som styr kommer Kirgizistans utrikespolitiska orientering i framtiden att i mycket handla om vem i omvärlden som är villig att bidra till landets försörjning. I dag utgörs några tiotal procent av Kirgizistans BNP av de inkomster som gästarbetarna skickar hem från i första hand Ryssland. EU antog för ett par år sen en speciell Centralasienpolicy, men det är i huvudsak upp till de enskilda medlemsstaterna att avgöra hur stora ekonomiska insatser de vill göra.
