Strax efter klockan halv fem, torsdagen den 14 juni 2012, togs den olympiska facklan över gränsen mellan Skottland och England. I den nordengelska gränsstaden Berwick-upon-Tweed möttes facklan och dess bärare av den animerande säckpipsmusiken från Berwick Pipe Band innan det före detta löparesset och kommunalrådet Margaret Shaw tog facklan över Royal Tweed Bridge och nedför Northumberland Road. Vid halv sex-tiden lämnade facklan Berwick på sin 1 340 km och 70 dagar långa resa i riktning mot London och invigningen av Olympiska spelen den 27 juli.
Att utses som värd för den olympiska facklan – om än bara för en timme – är en ära. För stadens styrande i Berwick-upon-Tweed var det ett välkommet tillfälle att också påminna om stadens status som cittaslow – en “långsam“ stad. Utöver Berwick, som är en av Storbritanniens fem cittaslow-städer, hedrades även den skotska staden Perth med ett olympiskt besök den 12 juni. Och den 4 juli bärs den brinnande facklan genom handelsstaden Aylsham i Norfolk – ännu en cittaslow.
Benämningen cittaslow – som vi för enkelhetens skull översätter med “långsam“ men som i själva verket rymmer mer än så – myntades först år 1999 och är en parallell filosofi och uppföljande företeelse till den drygt tio år äldre och numera allmänt bekanta slow food-rörelsen. Likt denna sprids även cittaslow över hela världen och “långsamma“ städer finns i dag i nästan varje europeiskt land och dessutom i USA, Kanada, Australien, Kina, Sydafrika, Sydkorea och Nya Zeeland. I Italien, som är upphovslandet till både slow food och cittaslow, är ett 70-tal städer medlemmar. I Sverige finns hittills en medlem: Falköping.
Till att börja med var cittaslow en avknoppning av slow food-rörelsen, som är en växande rörelse på gräsrotsnivå och som tog sin början i italienska Barolo i provinsen Cuneo år 1986. Upphovsmakaren till slow food – som var en protest mot ”fast food”, mot “fartens slaveri“ och ett hektiskt liv – var den italienske författaren Carlo Petrini. I sitt första manifest beklagar han samtidens hetsiga tempo med följden att vi slutat tala och umgås med varandra, att vi inte längre tar oss tid till en tankens stillhet och att vi förlorat förmågan att njuta (av maten). Detta, skriver Petrini, har lett till en “själens hunger“.
Den ständigt snabba uppskruvade tillvaron hotar vår miljö och förstör våra landskap, skriver han vidare och i ett upprop manar han oss till mer tid vid matbordet och föreslår att vi upptäcker de regionalt och lokalt producerade födoämnena och kokkonsten. Men, understryker Petrini, det är inte de sömniga och slöa som han vill nå ut till utan till människor som önskar leva efter sin egen rytm och som söker en individuellt betingad balans mellan det fartfyllda och det långsamma. En välmotiverad brådska och förmåga till högt tempo kan vara lika väsentligt som ett långamt tempo, där det känns befogat. Sin officiella början fick slow food i Paris 1989 med representanter för tolv länder närvarande. I dag har slow food över en miljon medlemmar i fler än 100 länder.
Med slow food som förebild låg idén om ”slow cities” nära till hands. Åter kom initiativet från Italien då borgmästaren i Greve in Chianti, Paolo Saturnini, tillsammans med Carlo Petrini och de likasinnade borgmästarna i Orvieto, Positano och Bra möttes i Orvieto i oktober 1999. Syftet med mötet var att grunda ett nätverk av städer med en uttalad strävan efter hög livskvalitet. Enligt Saturnini höll städerna på att förlora sin egenart och sin själ. “Städer blir alltmer enformiga, de förlorar sina identiteter, sina själar.“ De håller på att förvandlas till “everywhere communities“. Det man ville motverka var den urspårade globaliseringens excesser: likriktning, omänsklighet och medelmåttighet.
I den charta som cittaslow offentliggjorde under mötet 1999 bestämdes bland annat att nätverkets namn cittaslow inte fick översättas och att logon skulle föreställa en orangefärgad snigel som inte bara bär på sitt eget hus utan detta i sin tur kröns av en krans av såväl gamla hus som moderna byggnader, likt en stads horisont.
I stadgarna förpliktar sig städerna att bevara de kvaliteter och karakteristika som historiskt och kulturellt utmärker staden – dess spiritus loci. Till målsättningarna hör också att den fysiska miljön och infrastrukturen ska anpassas till människors behov, vilket bland annat innebär en trafikkultur med långsammare tempo och förbud mot buller. Det kulturella utbudet ska vara stimulerande och tillgängligt för alla. Närheten till den omgivande regionen ska underhållas och den lokala och regionala produktionen stimuleras. Den nya teknologin ska användas för att göra städerna mer människotillvända. En annan målsättning är gästfrihet och tolerans. Likaså ska invånarna vara medvetna om att de bor i en cittaslow och vad detta innebär.
Begreppen som används i cittaslow-sammanhang är av avgörande betydelse. De får inte bli missförstådda. Exempelvis betyder det engelska ordet “slow“ även trög och litet dum. Det är viktigt att framhålla att de långsamma städerna inte är långsamma i gängse mening. Avsikten är i stället att såväl städerna som människorna som befolkar dem ska ha rätt att agera efter ett eget tempo, “tempo giusto“ – det riktiga tempot. På tyska heter detta “Eigenzeit“ – alltså, den egna tiden.
Det skriver en av den långsamma filosofins uttolkare författaren Carl Honoré i sin världsbestseller “Slow: lev livet långsamt“ (2004). I boken berättar Honoré bland annat om ett möte med slow food-grundaren Petrini som framhåller att om man alltid är långsam är man dum. Vad vi kämpar för, säger han, är rätten att bestämma över vårt eget tempo.
De målsättningar som formuleras i cittaslow-chartan skulle på svenska kunna sammanfattas i ordet hållbarhet. Trots sin popularitet i alla möjliga sammanhang är dock begreppet torftigt. Det tyska “Nachhaltighet“ i betydelsen varaktighet är bara en aning bättre. Med många synonymer är det engelska “sustainability“ ännu några nyanser bredare då det även inbegriper att inte ge upp, att utvecklas och att överleva. Men inget enda av dessa begrepp är så livsbejakande som det italienska “buon vivere“ (att leva väl) som vi hittar i chartans preambel.
I sin bok har Honoré sammanfattat det som den “långsamma“ filosofin vänder sig emot då den tar avstånd från ett oupphörligt och överallt förekommande uppskruvat tempo. Han skriver att det snabba också implicerar en livsfilosofi som ständigt är upptagen, aggressiv, påskyndande, stressad, ytlig, otålig och kvantitativ i stället för kvalitativ. Följden är att allt fler människor dukar under av stress och omänskligt tempo med utbrändhet som resultat.
Honoré frågar vad vi kan göra för att kontrollera vår instinkt att accelerera. En lösning är att inte fylla sin kalender. En annan är att lära sig att uppskatta långsamheten där den känns riktig. Ett nytt alternativ erbjuder cittaslow: de som lever i en sådan stad har så att säga papper på att de inte behöver jäkta.
Till skillnad från slow food som är en folkrörelse är cittaslow en organisation med officiell status och ett internationellt huvudkontor beläget i Orvieto. Medlemmar utgörs av städer vilka oftast representeras av en borgmästare eller annan politisk representant. De samlas varje år till ett möte i Orvieto. Dessutom finns en internationell koordinerande kommitté med 22 medlemmar där de nationella cittaslow-nätverken är representerade. Jämte en internationell president som har en internationell styrelse till sitt förfogande finns en rådgivande vetenskaplig kommitté.
Ett viktigt organ är en certifikationsbyrå som utses kortvarigt för att bedöma om en ansökande stad är lämplig som medlem liksom en garantibyrå som ska se till att cittalow-stadgarna efterlevs. Vart femte år får varje medlemsstad besök av garantibyrån som då har till uppgift att följa upp vilka förbättringar som kommit till stånd.
Ett grundläggande kriterium för en presumtiv medlemsstad är ett invånartal som bara i enstaka undantagsfall får överskrida 50 000. I sin ansökan måste de kandiderande städerna ge en presentation av sin stad och motivera varför staden ansöker om medlemskap. Likaså måste de ange vilka projekt och planer som föreligger för att uppfylla målsättningarna i en cittaslow. Reglerna för en fullvärdig cittaslow-medlem är ganska detaljerade och uppgår till sammanlagt 55. En stad som söker medlemskap måste uppfylla hälften av dem redan vid ansökningstillfället för att komma i fråga. I dag är cirka 400 städer officiella medlemmar. De generellt formulerade kriterierna har dock en såväl nationell som lokal lydelse eftersom nationella och lokala förutsättningar ofta uppvisar avsevärda skillnader.
En fråga som infinner sig är om fenomenet cittaslow kan tänkas ha ett förfallodatum. Skeptikerna framhåller att en långsamhetens filosofi inte är en ny företeelse. Inte minst i Storbritannien har den traditionsbundna garden- och villages-kulturen alltid haft en särställning i samhällsutvecklingen. Under industrialiseringen rönte bland annat den brittiska garden city-rörelsen med Ebenezer Howard som en förgrundsfigur stor popularitet omkring förra sekelskiftet. Howard ansåg en stad med högst 30000 invånare och många parker och grönområden vara idealet. I London materialiserades hans idéer bland annat i Hampstead garden suburb som blev en modell såväl i Europa som i USA. Och likt cittaslow idag vände man sig emot en “fulhetens invasion“.
Men behovet av långsamhet fanns än tidigare. I en konstutställning i tyska bilstaden Wolfsburg i vintras “Die Kunst der Entschleunigung“ (Konsten att trappa ned) erinrades om Goethes maning att hitta en balans mellan behovet att agera och behovet att tänka och känna. Att det finns en konflikt mellan ande och teknik visade Goethe då han myntade begreppet “veloziferish“ som är en sammansmältning av det latinska ordet “velocitas“ som betyder brådska och “luziferisch“, diabolisk.
Ska man läsa tidens tecken har cittaslow kommit för att stanna. Frågan är om långsamhet är ett privilegium som många inte har råd att ta till sig. Vad gör en ensamstående förälder som behöver utföra två jobb och alltid har bråttom? Och vad gör större städer med fler än 50000 invånare? Hur kan de ta del av cittaslow?
Det är frågor som kommer att hamna i brännpunkten då allt fler av livets områden nu annekterar en långsamhetens filosofi. Vid ett flertal tillfällen har jag råkat hamna i en cittaslow. Och visst stämmer det att dessa städer är mer inbjudande. Än utgör de en liten skara i brådskans vilda ström och är värda all uppmärksamhet.
