Den 6 januari 1941 höll den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt ett tal till den amerikanska kongressen mitt under brinnande världskrig. I sitt berömda tal formulerade Roosevelt en framtidsvision om en värld styrd av mänskliga rättigheter där alla fria länder skulle samarbeta med varandra för att förverkliga ett civiliserat världssamfund. Roosevelt formulerade fyra grundläggande friheter som han menade skulle gälla överallt i världen och för alla tider nämligen yttrandefrihet, trosfrihet, frihet från nöd och frihet från fruktan. Den kritiska udden var givetvis riktad mot axelmakterna som på ett flagrant sätt hade brutit mot dessa fundamentala rättigheter.

Nästan sju år efter president Roosevelts tal – den 10 december 1948 – antog FN:s generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dokumentet var ett resultat av en internationell kommission med representanter för en rad olika länder. Ordförande var Franklin D Roosevelts änka Eleanor som på ett skickligt sätt hade styrt gruppens arbete att få fram en deklaration med en bred samling av rättighetsartiklar, det vill säga civila, politiska, ekonomiska/sociala och kulturella.


Det banbrytande med FN-förklaringen var ambitionen att ”alla” mänskliga rättigheter skulle gälla för ”alla”. Ingen diskriminering fick göras utifrån ”ras”, hudfärg, kön, språk, religion, nationellt eller socialt ursprung. FN-förklaringen hade vidare som angreppsmål några av mänsklighetens största gissel genom historien, nämligen de sex F:n - förintelse, förtryck, fattigdom, fiende- och främlingskap samt förnedring. Det övergripande budskapet i texten var att alla de flagranta kränkningar av mänsklig värdighet som mänskligheten fått uppleva genom Förintelsen och andra världskriget aldrig skulle få ske igen. Och: att ett totalitärt styre bara kan motverkas om varje enskild människa tillerkänns en egen politisk delaktighet och frihet. Deklarationen antogs av 48 stater. Ingen stat röstade emot men åtta valde att avstå, däribland rassegregeringens Sydafrika och Saudiarabien som inte accepterade religionsfrihetsartikeln.

Sedan FN:s allmänna förklaring bejakades i generalförsamlingen har de mänskliga rättigheterna fått en stegrad politisk betydelse runtom i världen. Viktiga landvinningar under efterkrigstiden har varit medborgarrättsrörelsens framgångar i USA, järnridåns fall och avskaffandet av apartheidsystemet i Sydafrika. Under samma tidsperiod har också världssamfundet fått ett ökat antal rättighetsdokument som har som syfte att komplettera och förstärka FN:s allmänna förklaring. Här kan nämnas Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (1950), Kvinnorättskonventionen (1979) och Barnrättskonventionen (1989) förutom 1966 års två FN-konventioner.


De ovan nämnda texterna tjänstgör i dag som moraliska riktlinjer för ett framväxande globalt samfund, ett samfund som vuxit sig allt starkare genom skilda globaliseringsprocesser. Här ingår bland annat den internationella brottsmålsdomstolen (ICC) samt organisationer som Amnesty, Human Rights Watch och Läkare utan gränser. Det är således ingen överdrift att kalla de mänskliga rättigheterna för ”moralens esperanto” genom rättighetsidéernas globala spridning. Detta trots att rättigheterna långt ifrån är förverkligade i en rad olika länder.

En synlig trend bland författare som skrivit om de mänskliga rättigheterna under senare år är att leta efter motsvarigheter i det förflutna – både i form av idéer och praktiska uttrycksformer. Även om talet om de mänskliga rättigheterna fick en ny dramatisk innebörd genom Förintelsen och andra världskriget är det, enligt flera av dessa författare, inte anakronistiskt att försöka hitta motsvarigheter till begreppet längre bakåt i tiden. En vanlig uppfattning har då varit att begreppet mänskliga rättigheter går att återföra på begreppet naturliga rättigheter såsom det användes under högmedeltiden i Europa. (Att rättigheterna beskrevs som naturliga innebar att de betraktades som objektiva och oberoende av den rådande rättsordningen.)


Historikern Brian Tierney menar till exempel i sin bok ”The idea of natural rights” (1997) att idén om den enskilda människans naturliga rättigheter spreds under 1100-talet och 1200-talet genom rättslärda teologer i Bologna, vilka tolkade och systematiserade den romerska rätten. De naturliga rättigheterna betraktades då som ett slags moralisk makt eller förmåga att kräva vad som rättmätigt ska tillfalla en enskild individ just i kraft av att han eller hon är en människa. Begreppet naturliga rättigheter fick sedan ett politiskt genombrott under upplysningstiden – inte minst genom den engelske filosofen John Lockes idéer om att varje människa har rätt till liv, frihet och egendom. Dessa rättighetsidéer inspirerade sedermera ”the Bill of Rights” i England 1688 och de stora revolutionerna i Amerika och i Frankrike i slutet av 1700-talet.

En författare som delvis ansluter sig till denna typ av historieskrivning men som också utmanar dess eurocentriska perspektiv är den svenske rättsvetaren Ove Bring. I sin nya bok De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen (Atlantis, 720 s) presenterar Bring ett panorama över den filosofi och praktik som, enligt honom, föregått FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Ett budskap i boken är att trots att de mänskliga rättigheternas väg varit kantad av så många svårigheter, som västerlandets kolonialpolitik, krig, totalitära stater och folkmord, finns det ändå hopp om framtiden – inte minst genom att de mänskliga rättigheternas väg ständigt fortsatt framåt med nya moraliska landvinningar. Under det senaste året kan till exempel nämnas Jasminrevolutionen i Nordafrika.


Ove Brings omfattande monografi skiljer sig från flera andra böcker inom genren genom sin geografiska bredd och långa historiska linjer. För honom är inte högmedeltiden och upplysningstiden i Europa de mänskliga rättigheternas vagga. Sökljuset måste i stället leta sig betydligt längre bakåt i historien och även med fokus på icke-europeiska miljöer. En slutsats som Bring drar utifrån sin studie är att både Orienten och Occidenten bidragit med mycket till dagens mänskliga rättighetstänkande.

Det är således svårt och kanske inte heller meningsfullt att försöka besvara frågan vem som har bidragit med mest. Bland alla de talande exempel som Bring presenterar kan nämnas persern Kyros den stores proklamation om religionsfrihet och rättstrygghet som utfärdades 538 f Kr. Denna proklamation har betraktats som den första människorättsliga förklaringen och är inristad på en cylinder av lera vilken numera återfinns i British Museum i London.

En annan viktig föregångsgestalt inom människorätten var den buddhistiske kungen Ashoka (372–231 f Kr). Han verkade som regent i nuvarande Indien och värnade starkt om rätten till religionsfrihet, en toleranspolitik som skulle återkomma långt senare hos den mogulske kejsaren Akbar i 1500-talets Indien. Just tidiga exempel på religiös tolerans lyfter Bring ofta fram som stöd för tanken att de mänskliga rättigheterna har en lång historia. Detta är ingen slump eftersom respekten för religionsfrihet ibland kan ses som ett lackmustest när det gäller respekten för andra rättigheter.


Ett av de mest värdefulla inslagen i Brings bok är hans diskussion av skönlitteraturens roll i tänkandet och engagemanget kring de mänskliga rättigheterna. Litteraturen ger, enligt Bring, syre och märg åt människans etiska problem och uppmuntrar även till identifikation med andra människors väl och ve. Under tider då de individuella mänskliga rättigheterna var satta på undantag av filosofer, politiker och jurister (exempelvis under 1800-talet då kollektivistiska ideologier som nationalismen, marxismen och utilitarismen började göra sig gällande) bidrog författare som Charles Dickens, Jane Austen och Ivan Turgenjev till att öka medvetenheten om människorättsproblemen i sina hemländer.

Är då vägen den bästa metaforen för att beskriva utvecklingen av de mänskliga rättigheterna? Bring förmedlar en bild av en resande – lite löst kallad för ”MR-tänkandet” – som under den långa resan på en och samma väg snappar upp skilda erfarenheter och idéer. Ovanstående sätt att skriva en historia kring de mänskliga rättigheterna har blivit kritiserat under senare tid. Som den amerikanske historikern Samuel Moyn uttrycker det i sin bok The last utopia: Human rights in history (The Belknap Press, 337 s) påminner flera historieskrivningar kring de mänskliga rättigheterna om en traditionell kristen kyrkohistoria.

Liksom kyrkohistorien lyfter fram och lovprisar apostlar och helgon har den moderna människorättskulturen haft sina idoler, vilka inte sällan gjorts till föremål för en okritisk beundran. I stället för att försöka placera dagens mänskliga rättighetsaktivism på en piedestal genom att finna förelöpare genom historien är det, enligt Moyn, betydligt mer rimligt att inse vilket nytt politiskt fenomen som denna aktivism är. Detta innebär inte något förringande av MR-kulturens positiva värden, menar Moyn, utan kan snarare placera dess värden i skarpare relief.


Tidpunkten för de mänskliga rättigheterna breda genombrott vill Moyn inte lokalisera till 1948 (eller tidigare) utan snarare till mitten av 1970-talet. Först då började nämligen olika frivilligorganisationer öppet använda sig av en bredare människorättsretorik, särskilt då Amnesty. President Jimmy Carter lyfte också fram de mänskliga rättigheterna i den amerikanska utrikespolitiken på ett sätt som inte hade gjorts av tidigare presidenter (med undantag av Franklin D Roosevelt).

1975 års Helsingforsavtal och dess ”tredje korg” med mänskliga rättigheter som innehåll utvecklades dessutom till att bli en trojansk häst i Östeuropa genom spridandet av människorättsidéer bakom järnridån. Nationalismen och globala idéströmningar som panarabismen och kommunismen fick också ett allt svagare stöd runt om i världen, ett ideologiskt vakuum som bidrog till att ge de mänskliga rättigheterna en mer framträdande plats inom världspolitiken. Denna tendens har förstärkts under senare tid genom framväxten av ett alltmer globaliserat samhällsliv. De mänskliga rättigheterna har med andra ord blivit den sista kvarvarande utopin för många världsmedborgare, enligt Moyn.


En alternativ metafor till ”Brings väg” som kan förklara oenigheten mellan de ovan nämnda historieskrivningarna är den franske historikern Marc Blochs flod (citerad av Moyn). Denna flod får ständigt nya tillflöden – inte bara från den smältande isen i bergen utan också genom regnet från ovan och bäckar runt omkring. De mänskliga rättigheterna – i form av oförytterliga individuella rättigheter – kan då betraktas som ”en flod” vilken fick sin huvudsakliga utformning under högmedeltiden och upplysningstiden i Europa.

Flodens källflöden, såsom rättsstatsidén och olika föreställningar om demokrati och rättvisa, har däremot haft en betydligt längre historia och ett bredare geografiskt ursprung, något som Bring visar på ett övertygande sätt i sin bok. Att sedan floden runnit med skilda hastigheter genom historien och först fått ordentlig fart under de sista decennierna av 1900-talet, ger Moyn å sin sida starka argument för. Och, att de mänskliga rättighetsidéerna ständigt fylls på av nya oanade källflöden.