Det är mottagning i Kreml, revolutionsdagen den 7 november 1989 i Moskva.
”Hur kan man kräva självständighet för Georgien? Denna republik är helt beroende av Sovjetunionen, ekonomiskt och politiskt, vi hör samman sedan 200 år, den skulle slitas sönder av etniska konflikter om inte Moskva garanterade säkerheten här liksom i övriga delar av södra Kaukasus. Att begära utträde ur Sovjetunionen är farligt och orealistiskt, det måste dessa nationalistiska hetsporrar fås att begripa!”
Den som talar till mig är Sovjetunionens utrikesminister Eduard Sjevardnadze, tidigare det georgiska kommunistpartiets chef. Knappt tre år senare kommer jag att träffa honom i Tbilisi, nu som ledare för den självständiga staten Georgien.
Uttalandet var både en besvärjelse och en profetia. Sovjetimperiets begynnande sönderfall hade visats några månader tidigare i Tbilisi. I april 1989 samlades där en demonstration med väl över 100000 deltagare, en opinionsyttring för självständighet men också mot separatism i de georgiska provinserna, Abchazien och Sydossetien. Sovjetisk militär hade gått till anfall mot fredliga demonstranter, dödat ett tjugotal, sårat långt fler. Den blodiga repressionen befäste opinionen mot det sovjetiska väldet.
De mest klarsynta i den sovjetiska ledningen var redan fulla av onda aningar. Gorbatjovs närmaste rådgivare i utrikesfrågor, Anatolij Tjernjajev skrev vid denna tid i sin dagbok: ”Om Georgien och detta av ryssar så omtyckta kristna folk med vilket vi levat i endräkt över 200 år, kämpat gemensamt mot yttre fiender, högaktat varandra, om det vill lämna Sovjetunionen är det ödesdigert. Detta är inte Baltikum, så annorlunda och speciellt. Då måste vi välja: behålla imperiet, det vill säga ockupation, eller gå mot en konfederation av självständiga stater”.
Tjernjajevs dystra grubblerier avspeglade en romantisk rysk attityd. Georgien var Sovjetunionens och Tsarrysslands Italien. Där flödade solen över rikedomar av tropiska frukter, blomster och vin, där åt man och drack i dionysisk anda och köade inte för magra ransoner utan njöt istället av livets goda när man berikat sig på att sälja sina produkter för hutlösa priser på de privata marknaderna i de nordliga huvudstäderna. Georgier i denna ryska optik var svartmuskiga, bullriga, grälsjuka hetsporrar och svartabörshandlare, men också, medgav man, översvallande i sin gästfrihet, stolta, passionerade och poetiska. Hit vallfärdade ryska poeter, som i Georgien och Kaukasus fann den inspiration som ej bjöds i de grått surmulna St Petersburg och Moskva. Pusjkin och Lermontov skrev lyriskt romantiska skildringar från denna del av det ryska imperiet, Osip Mandelstam talade om ”diktens förlovade land”, Boris Pasternak föll i hänryckning och kände sig pånyttfödd i Georgien, här föddes Majakovskij som ättling till ryska kosacker. Att det var ”vårt land” ville man gärna tro.
Georgiens egen självständiga guldålder låg onekligen långt tillbaka i historien. Detta tidigt kristnade land sträckte sig på 1200-talet över hela södra Kaukasus. Mongolisk invasion ändade storhetstiden och inledde en långvarig era av ottomansk och persisk dominans. Inför nya turkiska angrepp mot slutet av 1700-talet sökte man skydd hos den kristet-ortodoxa stormakten Ryssland, som 1801 raskt annekterade det försvagade landet. Världskrig och revolution ledde hundra år senare till strider mellan mensjeviker och bolsjeviker i Georgien. De förstnämnda fick övertag och utropade landets självständighet den 26 maj 1918 ”under skydd av Tyskland”. Bolsjevikerna gick dock till motangrepp, inkallade Röda armén, som 1921 införlivade Georgien i den förenade Transkaukasiska socialistrepubliken. Denna delades 1936 i sin tur upp i de tre republikerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.
Av dessa uppnådde Georgien under sovjetväldet den högsta levnadsnivån, skapade den mest aktiva egna intelligentian, odlade det egna språket och en relativt självständig hållning till Moskvas dominansanspråk. Blodiga utrensningar och förtryck följde under Stalin och Berija men i Tbilisi demonstrerade man ändå mot Chrusjtjovs angrepp 1956 på dessa båda Georgiens söner. I Abchazien och Sydossetien däremot firade man sina dödsfienders fall.
Abchazien var i Sovjetunionen ett Monaco vid Svarta havets riviera, ett semesterparadis för inte minst den högre officerskåren. Dess huvudstad, Suchumi, är palmernas och bougainvilleans stad. När greker och romare behärskade regionen fick den namnet Dioskuria, en benämning som i nutid gavs till den georgiska flottans största krigsskepp, sänkt av ryska stridskrafter i augusti 2008. Liksom den 2500 år gamla grekiska staden vilar nu detta rostiga vrak på havsbotten. Abchazien har under historiens gång tidvis varit ett självständigt, mäktigt kungarike men kom på 1600-talet under det ottomanska väldet, som omvände invånarna till islam. Först 1864 blev det en rysk militär provins. Hälften av den muslimska befolkningen fördrevs då till det ottomanska riket.
Stalin och Berija tog beslut att territoriet skulle ingå i Georgien. Hit invandrade georgier, armenier och ryssar som kom att bli tre-fyra gånger fler än de nu blott 100000 abchazierna. Detta folk, till stor del muslimer med eget språk och kulturella traditioner, har alltsedan 1800-talet sökt fjärma sig från båda sina kristna grannar Ryssland och Georgien.
Sydossetien inlemmades 1801 i Tsarryssland tillsammans med Georgien men gavs betydande autonomi med sin språkliga och kulturella särart. 1918 lierade man sig med bolsjevikerna och utkämpade blodiga strider med det mensjevikiska Georgien.
När sovjetmaktens grepp lossnade mot slutet av 1980-talet blev hela Sydkaukasus som en tryckkokare utan lock där etniska och religiösa spänningar snabbt ledde till våldsamma konflikter.
I oktober 1990 hade alliansen ”Runda bordet för nationell frihet” under Zviad Gamsachurdia vunnit majoritet i det georgiska parlamentet. Detta tog den 9 april 1991 beslut om självständighet för Georgien. Sydossetien och Abchazien däremot förklarade sig lojala mot Sovjetunionen. Gamsachurdia, nyvald president, sände trupper till Sydossetien för att kväsa separatisterna. Sedan staden Tschinvali bombarderats och blockerats och bortåt 100000 sydosseter flytt till det ryska Nordossetien ingrep sovjetisk militär för att stoppa striderna. Vapenvila, uppdelning av territoriet och utplacering av ryska ”fredsbevarande trupper” kom så småningom till stånd.
Sommaren 1991 besökte jag presidenten Gamsachurdia. Han började med att ge den också närvarande utrikesministern en skarp uppsträckning för att denne ej ordnat tillräcklig tv-täckning av vårt historiska samtal. Sedan förklarade han i ampra ordalag att jag ej borde träffa representanter för oppositionen, de var ”galningar och förrädare”. Sådana fanns det för övrigt gott om i den georgiska huvudstaden. Själv hade han alltid kämpat mot kommunismen och skulle nu leda landet mot en ljus framtid med kapitalism och anslutning till Nato. Separatister skulle kväsas, om nödvändigt med vapenmakt. Storhetsvansinne och paranoia i skön förening bådade inte gott, var min slutsats.
Gamsachurdia avsattes också i december 1991 av en militärjunta som efter hårda strider i huvudstaden tvingade honom att fly till Tjetjenien. Sovjetunionen upphörde existera den 25 december detta år. Någon georgisk stat fanns då knappast eftersom landet behärskades av halvkriminella, paramilitära styrkor. I mars 1992 inkallades Sjevardnadze att leda det nybildade statsrådet.
I Abchazien styrde då Vladislav Ardzinba, nära lierad med reaktionära grupper i Moskva. Sommaren 1992 gick georgiska styrkor till angrepp för att slå ner separatismen. De intog Suchumi med påföljande massaker och plundring. Ardzinba fick stöd av ”Konfederationen av Kaukasus bergsfolk”, en grupp med anor från den ryska revolutionen, som hade stridsvagnar, artilleri och flygunderstöd från den ryska krigsmakten. De georgiska styrkorna fördrevs och abchazierna återtog Suchumi. Ett blodbad följde som ledde till massutvandring av 250000 georgier.
Samtidigt återvände Gamsakhurdia till Georgien med stöd från delar av den georgiska stridsmakten. Inför hotande kaos och inbördeskrig begärde Sjevardnadze hjälp från Ryssland, som raskt kväste revolten. I gengäld fick man militära baser i landet, kontroll av gränserna till Turkiet och Georgiens inträde i organisationen av tidigare sovjetstater, OSS. Landet tycktes nu snarlikt ett ryskt protektorat.
Våren 1994, tre år efter självständigheten, hade Georgien då genomlevt två blodiga etniska konflikter, två inbördeskrig, förlorat kontroll över Sydossetien och Abchazien, fått 250000 frustrerade flyktingar på halsen, dragit på sig ny rysk dominans och förstört sin ekonomi.
Mot alla odds lyckades ändå Sjevardnadze sedan få landet hjälpligt på fötter. Han genomförde val och konstitutionell nyordning, rekryterade utländskt stöd och investeringar, fick gradvis till stånd en ordnad om än korrupt ekonomi. Med amerikanskt bistånd gjorde man sig loss från den ryska omfamningen. Under 90-talet var Ryssland svagt, instabilt och beroende av väst vilket minskade dess kraft och vilja till kontroll.
Tronskiftet Jeltsin-Putin kring sekelskiftet ledde till en hårdare rysk hållning underbyggd av Rysslands växande styrka. ”Rosenrevolutionen” 2003 i Georgien mot den stagnerande Sjevardnadzeregimen avlägsnade den försiktige och i Moskvas intriger välförfarne presidenten. Nu kom till makten unga politiker utan egen kunskap om sovjetisk/ryska brutala vanor och tänkesätt. Den nyvalde presidenten Saakasjvilis ambitioner att med nära anknytning till USA, medlemskap i Nato och utländskt militärt bistånd återvinna Abchazien och Sydossetien skulle ej godtas i Kreml. ”En helt amerikansk produkt” sade utrikesminister Lavrov om den georgiske ledaren.
I Moskva övervägde man nu vad göra med detta besvärliga Georgien så nära den egna oroshärden Nordkaukasus. Maktdemonstration skulle gå hem i opinionen, som var trött på att Ryssland förödmjukades. Militären anmälde intresse – ”vi behöver Abchazien för dominans i Svarta havet”. Främst gällde dock att visa USA och väst att Ryssland ej avsåg tolerera deras säkerhetspolitiska intrång i närområdet. Georgiens (och Ukrainas) Nato-ambitioner måste stoppas innan västalliansen hann lova dem något militärt skydd. Det gällde att statuera ett våldsamt exempel. Den nya staten Kosovo kunde användas som modell för Abchazien och Sydossetien. Augustikriget 2008 var länge planerat och förberett i Moskva, annars hade man ej kunnat genomföra så snabba och massiva operationer till lands och sjöss. Med sitt dåraktiga anfall på Tschinvali den 7 augusti 2008 gav Saakasjvili det gyllene tillfället till Ryssland att utlösa operationen och få total kontroll över utbrytarprovinserna.
Sjevardnadze, nu pensionär, ser ut över Tbilisi. Hans profetia besannades. Det blev kaos, inbördeskrig och separatism. Men också, efter hans avgång, djupa reformer, ekonomisk tillväxt, minskad korruption, utländska investeringar. Kriget och krisen slog hårt men nu kan kanske Georgien, IMF:s och Världsbankens favorit, se en ljusare ekonomisk framtid. Relationen till Ryssland spökar dock även framgent. Saakasjvili vill nu ”ena hela Kaukasus” (även den ryska delen) och leda detta mot västra Europa. De 200 år man levt med Ryssland sägs idag ha varit en lång ”ockupation”. Sjevardnadze hyllar nog istället fortsatt maximen: ”Vi måste balansera, för ett litet land behöver söka vänner både nära och fjärran”.
