Den unge Lars Levi Laestadius person präglades av en otålig verksamhetslust. Energin sökte sitt utlopp i attacker mot brister och missförhållanden i omgivningen. Med sällspord frenesi grep Karesuandos nyinstallerade präst tag i undervisningsarbetet och förvandlade med sina ansträngningar församlingens nomadiserande samebefolkning till ett föredöme i bokliga kristendomskunskaper. Med samma iver och med väl avvägda grunder skapade han en ortografi för pitesamiska och gick sedermera vidare med att i wieselgrensk anda ta upp kampen mot brännvinsdraken. Parallellt med allt detta fortsatte han med sina botaniska studier som utmynnade i avhandlingen ”Loca Paralella Plantarum”, där udden var riktad mot den samtida botanikens farsot - det kritiklösa artmakeriet.
Laestadius pitesamiska skriftspråk blev ett slag i luften och hans drömmar om ett torrlagt Lappland såg ut att grusas, allt eftersom brännvinet ännu en tid fortsatte sitt ohämmade flöde genom församlingsbornas strupar. Men innan den unge Laestadius hunnit
ta itu med allt detta, hade han haft ytterligare en vision: han ville förvandla Lapplands vidsträckta myrar och moras till produktiva ängar och sädesfält. Laestadius kom att hysa ett livslångt intresse för jordbruksfrågor. I debutverket ”Om uppodlingar i Lappmarken” sammanflyter den vetenskapligt skolade författarens jordbruksintresse med hembygdskärlek och socialt patos.

I 1800-talets början började den svenska befolkningsexplosionen anta drag av en allt överskuggande social fråga. För att svara mot tillväxten som pågått sedan stora nordiska kriget hade den svenska bonden försökt tilltvinga sig allt större livsmedelskvantiteter ur sin jord. Produktionsökningen uppnåddes genom nyodling, skiftesreformer och rationalisering av jordbruksmetoder samt med hjälp av en större variation av grödor. Befolkningsökningen var snabbast hos agrarbefolkningen, där marginaliserade nykomlingar höll på att bilda ett jordlöst, undersysselsatt och för missväxter särskilt utsatt landsbygdsproletariat. Agrarunderklassen hade mer än fördubblats under 60-årsperioden efter 1750 och proletariseringen tog ordentlig fart efter folkökningen under 1820-talet. Utmaningen med att mätta alla nya munnar sysselsatte patriotiska debattörer och satte jordbrukspolitiken i centrum. Med sitt bidrag förde Laestadius in ett provinsialistiskt perspektiv i agrardebatten. Den friska fläkten från Peljekajses sluttningar tycktes dock aldrig ha nått riktigt in i Stockholms cigarrökstyngda salonger.
1822 fick den 22-årige studenten Lars Levi Laestadius av Hushållssällskapet i uppdrag att kartlägga uppodlingens möjligheter i Lappland. Uppdragsgivaren hade knappast kunnat hitta en mera kompetent person till att utföra arbetet, som utmynnade i Laestadius debutbok. Den unge studentens bekantskap med lantbruket i Lappland var gediget. Som son av en utfattig nybyggare hade ynglingen som barn delat de knappa levnadsvillkoren med invånarna i Lapplands obygd. Sina första levnadsår tillbringade Lars Levi i Arjeplog, där modern Magdalena Laestadius, ute på av
andra övergivna myrar med lie, skära och ibland med sin bara näve, skrapade ihop en mager avkastning som räckte till underhållet av ett fåtal djur. När författaren var åtta år gammal, flyttade familjen Laestadius till Kvikkjokks prästgård, där Lars Levis styvbroder Carl Erik Laestadius tjänstgjorde som komminister. Den teoretiskt begåvade komministern var en framsynt man i jordbruksfrågor. Som delaktig i driften på prästgården insöp unge Laestadius ett fördomsfritt och progressivt förhållningssätt till lantbruket, något som bjärt avvek från böndernas och nybyggarnas konservatism.
Och det var just förlegade åsikter och benhård konservatism som först skulle brytas ned, innan man med förenade krafter kunde betvinga den isande köldröken som mången sensommar ruvade över Lapplands fattiga åkerlappar. Härvid var pennan ett lika viktigt redskap som spaden. Det framgår att den unge studenten hade bekantat sig med William Aitons forskning om myrodlingar i Skottland samt med Fr Fryxells studier om nyodlingsmöjligheterna i Torne och Kemi lappmarker. Laestadius tycks också ha hämtat tankegods ur G B Staël von Holsteins ”Anmärkningar om Pite Lappmark och förslag till uppodling (1809)”. Författaren hade redan hunnit göra sig ett namn som kännare av Lapplands flora. Samtiden betraktade naturalhistoria som en hjälpvetenskap åt den praktiska ekonomin. Laestadius sätt att tillämpa botaniken i sina jordbrukspolitiska studier följer denna linje. I övrigt säger han sig under Uppsalatiden även ha blivit ”sadelfast” i den ekonomiska vetenskapen, något som även debutverket bekräftar.

Laestadius avvisar de fördomar som sedan urminnes tider format allmänhetens uppfattning om Lappland. Författaren förlitar sig bara på kunskap, som inhämtats på empirisk väg. För att göra det lappländska jordbrukets förutsättningar åskådliga och hanterliga utgår han från de växtgeografiska, meteorologiska och geologiska undersökningar som professor Wahlenberg, herr Hisinger och magister Forsander, var och en på sitt håll, hade utfört. Särskilt viktiga är Hisingers och Wahlenbergs observationer om växtzoner på olika höjder i Sveriges fjällregioner. Genom att para Hisingers och Wahlenbergs mätresultat med egna iakttagelser fixerar Laestadius koordinatpunkter för åkerbrukets yttergränser i Lappland. Den unge studentens imponerande kunskaper i botanik kommer här väl till pass. Med ledning av olika växtarters förekomst utpekar han för odling mer eller mindre tjänliga lokaler. Laestadius genom självsyn inhämtade kunskaper om Lapplands flora är omfattande och detaljrika. Somrarna 1819-21 hade han täckt nästan hela den svenska fjällregionen med sina botaniska exkursioner. 1822 års sommarexkursion, som Laestadius företog i sällskap av professor Wahlenberg, sträckte sig till Skånes sydspets. Även denna resa renderade för utredningen behövligt jämförelsematerial.
Notiser om lyckad kornodling på 600 meters höjd i Lule Lappmark eller om den bördiga jordmånen vid Kvikkjokks älvbankar, som en sommar återgav utsädet 48-faldigt, övertygar författaren om åkerbrukets ljusa framtid i Lappland. I Sorsele fanns redan bönder som kunde hösta in 30 tunnor korn. Potatis och grönsaker är också för lappmarksbon tacksamma nyttoväxter, även om entusiasmen härvid lämnade mycket att önska; böndernas potatisodlingar var så otillräckliga att även utsädet kunde gå åt under den långa vintern. Men förutsättningar fanns: hösten 1822 hade prostinnan Sundelin i Arjeplog skördat 60 tunnor potatis och ur grönsakslandet på Kvikkjokks prästgård trollade styvbrodern Carl Erik Laestadius fram vitkålhuvuden som uppnådde fem marks (2,1 kg) vikt.

Förutom lokalbefolkningens skepticism mot lantbrukets möjligheter i Lappland, är det ogynnsamma mikroklimat, obefintlig infrastruktur och kapitalbrist som står i vägen för framväxten av välmående jordbruksbygder i landets nordligaste delar. Frosten kan jagas iväg genom dikning, sammanhängande bebyggelse kan skapas genom förnuftig planering och administration av uppodlingen och även det nödvändiga kapitalet fanns redan - den
underutnyttjade arbetskapaciteten hos unga, jordlösa män och kvinnor. Av dessa ingredienser skisserar Laestadius upp ett program för nybyggarverksamheten, ett i detalj väl genomtänkt och självgående uppodlingsmaskineri under lokal administration. Kalkylerna byggde på statliga insatser och återbetalning genom ett dagsverkesystem som skulle generera nya nybyggen tills det oavbrutna grasserandet i de lappländska myrarna lagt all odlingsbar jord under plogen. ”En eftervärld skulle prisa den regerings visa åtgärder, som förvandlat ödemarker till bebodda städer och tillika i själfva anläggningen nedlagt en borgen för fortfarande uppodlingar så länge något uppodlingsbart ställe vore öfrigt.” Härigenom, menar författaren, skulle även Lapplands gruvnäring, som hindrades av den infrastrukturella efterblivenheten, hjälpas på traven. I framtiden var det dock inte omgivande nyodlingar som kom att möjliggöra Malmfältens stora framtid, utan järnvägsnätet, vars utlöpare under Laestadius levnadstid ännu inte nått
Lapplandsgränsen.
Laestadius bok fick överlag ett välvilligt mottagande, men de progressiva idéerna ledde aldrig till några åtgärder från statsmakternas sida. Ett omfattande nyodlingsprogram igångsattes av Norrbottens landshövding Karl Johan Bergström under det nästkommande århundradets första decennium. Då hade nödåret 1902-1903 banat väg för nytänkande.

Strax efter publiceringen av Laestadius agrarpolitiska bok fick författaren själv gripa tag i spaden och dynggrepen när han blev kyrkoherde i Karesuando. Konfrontationen med de hårda villkoren tog snart udden av hans optimistiska framtidstro. Laestadius hade noterat att tallzonen höll på att retirera söderut och efter några år i Karesuando var han övertygad om att klimatet var på väg mot att försämras. År 1831 konstaterar han att hans åkerbruksförsök har slagit fel ”emedan trakten här är för fjellartad”. Tre år senare har mörksynen slutgiltigt befäst sitt grepp och Laestadius är redo att dra samma slutsats som det lämmeltåg av lappmarksbor och tornedalingar som under de svåraste missväxtåren strävade mot Ishavskustens outtömliga skafferi. I sin korrespondens konstaterar Karesuandoprästen att åkerbruksplanerna ”torkat in” helt och hållet. Mot sin förmodan hade Laestadius hamnat på fel sida av den reella odlingsgränsen. Den fysiokratiska synen sitter dock kvar och han framhåller att lantbruket är grunden till välmågan upp ”till Muonionniska på Torne Elf, 40 mil från bottniska hafsbugten och med cirka 1 000 fots upphöjning öfver hafvet...”. Men det nordligaste Lappland, där jordbruket en gång gått för sig, borde lämnas åt samer och deras renar, de enda två- och fyrfotavarelser, som ”kunna uthärda i det längsta, till och med där sommaren icke räcker mer än en månad”.

Helt ologiskt synes det därför att Laestadius med sitt sinne för realiteter år 1846 går och förvärvar Sveriges nordligaste nybygge, Kummavuopio. Kanske bedömde han lokalen som exceptionellt gynnsam. Den nye ägaren bedrev dock aldrig någon odlingsverksamhet på stället. Tre år senare
flyttade Laestadius till Pajala. Den nya församlingen var ingen obygd som Karesuando, och prästgårdens jordbruk var därefter, vilket kan ha verkat stimulerande på den trägna bonden som bodde innanför prästkåpan. Sommaren 1857 uppsökte den finländske lantmätaren Aurén Laestadius vid Pajala prästgård, där han fann denne sysselsatt med dikesrensning. För honom berättade Laestadius att han ägnade all den tid som blev över efter ämbetsutövningen åt arbete på åkrar, ängar och i skogen. Prästkallet lär dock ha tagit nästan all mobiliserbar energi i anspråk, särskilt som prostens hälsa illavarslande börjat vackla.
Laestadius ursprungliga föresatser som jordbrukare blev ofullbordade och hans ungdomsvisioner om bebodda agrarbygder i Lappmarks ödemarker besannades aldrig. De dådkraftiga händer som Laestadius vikt uppgiften åt, högg i stället tag i arbete vid kuststädernas sågverk, Malmfältens gruvor, Ishavets fiskelägen och Minnesotas ändlösa sädesfält. Likväl undergick nordligaste Sverige - och även nordligaste
Finland och Norge - en drastisk förändring. Denna omvandling fick sin början vid foten av Laestadius predikstol och var en följd av den förkunnelse som denne Lapplands språkrör påbörjade efter sitt religiösa genombrott, som ägde rum under ett möte med enkla läsare på en visitationsresa i Åsele, nyårsdagen 1844. Men olikt uppodlingsfrågan, var denna religiösa, inomkyrkliga reformrörelse ingenting Laestadius själv planerat eller haft visioner om.

(under strecket 15/9 2005)