Foto: DARRYL DYCK
Ibland händer det att jag letar fram anteckningsboken bara för att påminna mig själv. Fast egentligen är det onödigt eftersom jag ändå minns varje detalj, med sällsam skärpa dessutom.
En blågrå rygg bröt plötsligt havsytan och strax därefter följde ett våldsamt fräsande när en minst tio meter hög ångpelare steg mot skyn, som en gejser. Nej, tyst är det knappast när världens största lungor andas ut. Framför mig simmade en gigant, väldig som en jumbojet och med ett hjärta större än en bil. Bjässen vägde bortåt 200 ton – bara tungan är tyngre än en fullvuxen elefant – och blodådrorna sägs vara så stora att man skulle kunna simma i dem. Det var en blåval, det största djur som någonsin funnits.
Närkontakt med en val, i synnerhet någon av de riktigt stora, rymmer en erfarenhet och upplevelse som går utöver det mesta. Att jämföra med andra djur låter sig inte riktigt göras, de räcker liksom inte till. Brölande gnuer och zebror, lejon och vargar, eller för den delen ekorrar och grävlingar tillhör, för att nu bara ta några exempel, gripbara kategorier. Valarna däremot är på ett märkligt sätt betydligt större än sina namn – ett påstående som inte är zoologisk, utan antyder en kvalitativ dimension bortom det mätbara.
Fast även i strikt vetenskaplig mening finns något ogripbart hos de stora valarna. De må vara väldiga, ändå är kunskapen om dem i många fall liten. Ta bara den numera sällsynta grönlandsvalen. Fram tills nyligen var man övertygad om att de inte blir äldre än 60 år. Men när några amerikanska forskare började undersöka saken framträdde en annan bild. Studien föranleddes av att inuitfolket iñupiat, vilka lever i nordvästra Alaska och har tillstånd att jaga grönlandsval, fann harpunspetsar tillverkade av valrossbetar djupt inbäddade i späcket på dödade valar.
Eftersom iñupiat redan på 1870-talet övergick till järnharpuner väcktes frågan om den verkliga åldern på grönlandsvalarna. När skeletten undersöktes visade det sig att de flesta var betydligt mer än sekelgamla, en individ var till och med 211 år. Svaret var häpnadsväckande inte minst som det antyder att det fortfarande, längst upp i de högarktiska vattnen, kan simma omkring väldiga varelser som lärde känna området långt innan britterna satte igång sitt sökande efter Nordvästpassagen – och Alaska ännu löd under ryske tsaren.
Valarnas ogripbarhet, transcendens, är ett viktigt skäl till att de med återkommande regelbundenhet bryter ytan av invanda förställningar och ger sig till känna i världslitteraturen. Från Bibeln och ”Tusen och en natt” till dagens omhuldade tv- och bioserier om Flipper och Willy simmar de. Och det är uppenbart att valarnas uppträdande i dessa kultursammanhang har stark symbolisk mening. Deras storlek är på samma gång ofattbar och skrämmande, och att valarna svårligen kan förstås utanför sitt element, havet, förstärker förnimmelsen av något gränslöst. För havet är fortfarande, all forskning till trots, det stora okända.
Valarna utgör dessutom en viktig aspekt av det moderna samhällets utveckling. Det hänsynslösa masslaktandet av de väldiga havsdäggdjuren hör till vår civilisations skuggsida. Och dess förhärdande praktik för tanken till 1800- och 1900-talens mörkaste kapitel: slaveriet och undergången i skyttegravarna.
En av de mest suggestiva litterära gestaltningar som gjorts i ämnet torde vara Herman Melvilles ”Moby Dick; or, the Whale”. Melvilles bok, vilken jag strax skall återkomma till, väcker många frågor, men den som tydligast etsar sig fast är också den vilken löper som en underström i de flesta framställningar: vem är valen?
I sin utomordentligt intressanta och välskrivna bok Leviathan: or, the Whale (Fourth Estate, 454 s) tar författaren Philip Hoare tag i valfrågan med hjälp av djupdyk ner i såväl valarnas kulturhistoria som ekologi. Boken är uppbyggd av essäer och reportage om valbiologi och valfångsthistoria vilka bildar ett slags pendang till Melvilles ”Moby Dick”. Sålunda blir Hoares ”Leviathan” en forskningsfärd både till valliv och – inte minst – ond bråd valdöd, samt till romanen ”Moby Dick” och vad det var som låg bakom Melvilles mäktiga roman.
När ”Moby Dick” utkom 1851 var den långt ifrån någon kioskvältare. Samtiden var besviken, eller snarare förbryllad. Kritikerna och läsarna var nämligen oeniga om vad det var för slags bok som Herman Melville skrivit; var det en psykologisk undersökning eller utbroderad naturvetenskaplig avhandling? Var det kanske en överlastad äventyrsberättelse i marinmiljö eller en filosofisk betraktelse med kulturkritisk udd?
Ramberättelsen – vilken även filmatiserats, bland annat 1956 med Gregory Peck i huvudrollen – handlar om unge Ishmael som mönstrar på en valfångarskuta vars kapten är besatt av den vita val, kaskelotten Moby Dick som tidigare bitit av hans ena ben. Jakten efter Moby Dick ute på världshaven pågår i det oändliga, och den stora valen är perforerad av harpuner, somliga av omätlig ålder, utan att det bekommer honom. Vid sidan om själva dramat har Melville även späckat romanen med långa utläggningar om det mesta från valbiologi och valfångeri till valarnas plats i vår föreställningsvärld.
Mottagandet av ”Moby Dick” blev alltså kyligt och Melville tvingades uppge sina författardrömmar för att istället slå sig fram som tulltjänsteman. Han glömdes snart bort och nådde upprättelse först i vår tid.
Titeln på Philip Hoares bok, ”Leviathan”, är vald med omsorg och det är uppenbart att författarens syfte är lyfta fram den dubbeltydighet som även finns i Melvilles ”Moby Dick”. Leviathan är visserligen det mytiska havsodjuret i Gamla Testamentet vilket förkroppsligar ondskan och bestraffas av Gud – ofta omnämns stora valar i litteraturen just så; som odjuret Leviathan. Men i berättelsen förskjuts perspektivet och odjuret skiftar gestalt. Som Philip Hoare påpekar kännetecknas i synnerhet den nordamerikanska moderniseringsprocessen av en gemensam fiende: vildmarken. Bufflar och indianer och valar utslaktades. Valfångsten utvecklades till ett krig; det hackades och skars och kokades besinningslöst, blodet sprutade och, skriver Melville i ”Moby Dick”: ”Hela skeppet var som Leviathan själv”. Men om odjuret är valfångstindustrin, vem är då valen?
Philip Hoare när ett personligt intresse och engagemang för stora valar. Det mest givande med hans bok är emellertid inte berättelserna från valskådning utanför Azorerna, utan när han öser ur historiska källor och, inte minst, när han försöker pussla ihop alla de bitar som Melville utgick ifrån i författandet av ”Moby Dick”. Att det rör sig om rätt många pusselbitar är nu inte lika överraskande som hur väl Hoare får dem att sitta ihop.
Det var Nederländerna som på allvar inledde storskalig valjakt i Arktis. Storbritannien och USA följde senare efter, och gick då in verksamheten med samma frenesi, beslutsamhet och effektivitet som man uppvisade i slavhandeln. Och resultatet lät inte vänta på sig; redan vid mitten av 1700-talet var London världens bäst upplysta stad tack vare de femtusen gatlyktor som brann med valolja. Stad efter stad lystes upp – och valslakten förvandlades alltmer till lönsam jätteindustri. Men alla valar kom man inte åt; blåvalar och sillvalar var alldeles för snabba och stora för att dräpas av kastspjut från utsatta småbåtar.
Valfångeriet var ett livsfarligt yrke och den blodiga hanteringen krävde även stora tributer bland valjägarna. Rädslan för valar som försvarade sig var ett ofta återkommande motiv i berättelser och marinmålningar från 1700- och 1800-talen. För det mesta var den rasande valen en kaskelott som attackerade båten underifrån och fick fångstmännen att flyga i luften som pyttesmå myror.
En omtalad händelse i början på 1800-talet var valfångaren Essex från Nantucket som under en fångstfärd i Stilla havet rammades av ursinniga kaskelotter och sjönk. Besättningen gick i livbåtarna alltmedan valarna simmade runt dem. Men det som skrämde de snart uthungrade och törstiga valjägarna mest var inte valarna, utan de kannibaler som de trodde levde på de öar vilka siktades vid horisonten och som man för allt i världen inte ville komma nära. Något som dock fick den paradoxala konsekvensen att de förlista tvingades äta upp varandra.
Nu var det inte bara Herman Melville som inspirerades av denna händelse, även Edgar Allan Poe utgick ifrån den i sin roman ”The narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket”. Som av ett märkligt sammanträffande påpekar Philip Hoare att den olycklige matros som åts upp av kamraterna i Poes roman hette Richard Parker – precis som den skeppsgosse vilken i verkligheten förtärdes av en skeppsbruten besättning på en skuta mellan Southampton och Australien. Den minnessten som restes i Southampton bär för övrigt den makabra texten: ”Though he slay me yet will I trust in him.”
Vid sidan om Essex öde, publicerades 1839 en berättelse av upptäcktsresenären Jeremiah Reynolds som möjligen kan ha uppsnappat historien under någon av sina resor. ”Mocha Dick: or, the White Whale of the Pacific” porträtterade en helvit jättekaskelott – ”he was as white as wool” – som gjorde livet osäkert för valfångare runt om på södra halvklotet. Enligt Reynolds skulle den väldige Mocha Dick var minst 30 valfångares baneman, ha krossat ett antal fångstskutor et cetera. Att denna historia var avgörande för Melville är uppenbart, i synnerhet som det verkligen tycks ha funnits en stor kaskelott som attackerat amerikanska, brittiska och ryska valfångare från Falklandsöarna till Japanska sjön – fram tills en svensk valfångare dräpte den i augusti 1859.
Att Melville i unga år själv tagit hyra på en valfångarskuta och varit med om åtskilliga äventyr till havs är ett välkänt faktum. Philip Hoare visar dock att det fanns ytterligare tre personer som inspirerade Melville på ett avgörande vis. För det första var det vännen Nathaniel Hawthorne, den amerikanske författaren, som åtminstone indirekt bidrog till att ”Moby Dick” tillfördes en moralisk dimension och psykologisk fördjupning.
För det andra var det naturforskaren Thomas Beale. Hans ”The Natural History of the Sperm Whale” från 1839 var det grundläggande verket om kaskelottens biologi, och den boken var ett ymnighetshorn för Melville. Den tredje källan utgjordes av valfångaren och arktisforskaren William Scoresby som i sin klassiska tvåbandsskildring ”An Account of the Arctic Regions with a History and Description of the Northern Whale-Fishery” från 1820 bland annat beskrev valar som simmade omkring med stenåldersharpuner i sig.
Melvilles ”Moby Dick” kan läsas som en allegori över girighet och blodlust. Philip Hoare driver dock temat en bit till när han ger sig i kast med det mörka 1900-talet. Sällan eller aldrig har Leviathan framträtt så tydligt som då, tycks han mena.
Den nya eran inleddes 1868 med norrmannen Svend Foyns många fiffiga uppfinningar som ytterligare effektiviserade jakten – och som används än idag. Främst var det valkanonen som laddas med granatförsedda harpuner, avsedda att bristera inne i djurens kroppar och förorsaka chockblödningar. Med dem blev det möjligt att ge sig på de riktigt stora och snabba valarna. I hundratusentals slaktades blå- och sillvalarna och den besinningslösa jakten drev dem snart till utrotningens brant. Först när de blivit kommersiellt ointressanta att jaga trädde skyddsåtgärder i kraft. Svend Foyn å sin sida blev nationalhjälte och Norges rikaste man.
För Philip Hoare är den industrialiserade valjakten ett uttryck för en förhärdad civilisation. Och även om han inte säger det rent ut, antyds såväl i ”Leviathan” som i ”Moby Dick” ett svar på den inledande frågan: vem är valen? Vi är valen.
