När man lyssnar på den svenska politiska diskussionen om den växande klimatkrisen, kan man få intrycket att problemen skulle vara lösta om bara USA ville ratificera Kyotoprotokollet.

I den bild som gäller är det George W Bushs fel att USA tagit avstånd från avtalet; dessutom har han fått Australien att hoppa av. Och USA:s krav att Kina och Indien redan nu måste göra något för att begränsa sina utsläpp av växthusgaser beskrivs som djupt orättfärdigt. USA framstår här som en isolationistisk nation där kapitalismens mörkaste sidor tagit över, ensamt ansvarig för att världen är på väg mot ett av växthusgaser kokande Harmagedon.

Men hur ligger det till med den saken, egentligen?

Bush själv bär ett tungt ansvar för bilden. Hans politik på klimatområdet har hittills inte avvikit från den hållning som utmärker administrationens utrikes- och säkerhetspolitik. Den arrogans bedömare menar lett USA ut i Irakkriget kännetecknar även klimatpolitiken. Och det är svårt att ta Bushs nyvaknade intresse för klimatfrågan som något annat än en framtvingad inrikespolitisk reträtt.

Men detta är långt ifrån den grundläggande förklaringen till USA:s position. Al Gore visste när han 1997 undertecknade Kyotoprotokollet att varken senatens demokrater eller republikaner skulle godkänna avtalet. Ändå tog han chansen att skapa internationellt tryck på sitt hemland för att om möjligt påverka opinionsläget, vilket var ett personligt politiskt risktagande på högsta nivå.

President Clinton valde något år senare att lägga protokollet åt sidan med hänvisning till att det saknade inrikespolitiskt stöd. Det är först nu som Al Gores chansning ser ut att kunna gå hem. Men att avtalet led av allvarliga problem – som inte bara berör USA, utan samtliga avtalsparter – var både Clinton och Gore helt säkert medvetna om.

Det var därför ingen överraskning att Australien hoppade av Kyoto strax efter att Bush våren 2001 dödförklarat protokollet; han gav då den australiska regeringen den förevändning man väntat på. Att avtalet inte skulle förmå Kina och Indien att reducera sina utsläpp av växthusgaser stod klart redan i upptakten till Kyotoförhandlingarna. Men idag tycks åtminstone Kina vara bekymrat över att man gjort så lite för att begränsa de egna utsläppen. Och det är här de verkliga problemen med avtalet skymtar fram.

Kyotoprotokollet är helt enkelt ett uselt avtal som aldrig borde ha sjösatts. Men det är inte protokollets ambitioner som är problematiska, även om mer långtgående utsläppsminskningar än vad som stipuleras för ­perioden 2008–2012 hade varit önskvärt. Problemet är att avtalet inte får världens länder att ändra beteende. De politiska initiativ och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser som gjorts sedan 1997, har tillkommit trots protokollet; avtalet i sig har knappast stimulerat till några reella åtgärder.

Varför är då klimatkrisen en så svår nöt att knäcka?

Klimatkrisen är ett exempel på vad som kallats allmänningens tragedi: ett överutnyttjande av gemensamma resurser som till slut leder till att dessa ödeläggs; vilket är speciellt allvarligt när det gäller atmosfären. Den grundläggande orsaken till problemet är att en gemensamt ägd resurs inte är någons resurs: vem har till exempel äganderätten till en stabil växhusgaskoncentration i atmosfären? Vem är det som ska värna den mot överutnyttjande?

Ett sätt att hantera denna typ av problem är att upprätta internationella avtal som reglerar hur den gemensamma resursen ska exploateras, och får avtalsparterna att samtidigt verka för det egna intresset och det gemensamma intresset. Om detta har Scott Barrett, professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins University, skrivit en på samma gång lättillgänglig och djupsinnig bok: Environment and Statecraft: The Strategy of Environmental Treaty-Making (Oxford University Press, 456 s).

Boken är resultatet av 20 års forskning på området. Barrett utvecklar här en teori för internationella miljöavtal som tvingar läsaren att tänka om och betrakta välbekanta problem med nya ögon, och det måste vara bland det viktigaste en teori kan åstadkomma. Hans ansats är spelteoretisk, och teorin han formulerar bygger på analys av över 300 internationella miljöavtal.

Utgångspunkten för Barrett är att nationer är suveräna och handlar med det egna landets bästa för ögonen. Hur ser då, enligt Barett, enskilda länder på klimatkrisen?

Barrett menar att klimatkrisens ekonomisk-politiska kärna är vad man i spelteorin kallar för ett ”fångarnas dilemma”; det vill säga vad som förefaller vara ett rationellt agerande för ett enskilt land leder till en situation som både för landet självt och för övriga berörda länder visar sig vara den sämsta tänkbara.

För den enskilda nationen vore det givetvis bättre om alla andra länder minskade sina utsläpp av växthusgaser; då slipper man den ekonomiska börda som en minskning av de egna utsläppen medför samtidigt som omvärlden vidtar åtgärder så att den gemensamma resursen stabilt klimat inte hotas.

Eftersom ett enskilt land inte (påtagligt) kan påverka den totala mängden växthusgaser i atmosfären, och därmed inte heller omfattningen av klimatförändringen, ligger det de facto inte i landets intresse att ensidigt minska sina utsläpp: det skulle bara betyda att landet både får ta kostnaden för att minska utsläppen och kostnaden av klimatförändringens konsekvenser. Sammantaget leder detta till ett läge där världens länder försöker åka snålskjuts på varandras arbete med att få ner utsläppen av växthusgaser.

En livsfarlig låsning uppstår där ingen gör tillräckligt för att stoppa klimatförändringen. För att bryta detta dödläget krävs en mekanism – till exempel ett avtal – som upprätthåller ett effektivt samarbete om att reducera utsläppen av växthusgaser.

Ser man på hur de faktiska utsläppen av växthusgaser utvecklats sedan 1990 är det lätt att bli nedstämd. Globalt sett har de ökat. Även utsläppen från flertalet länder som ställt sig bakom Kyotoprotokollet har ökat, vilket kan tas som en indikation på att vi befinner oss i ett dödläge.

Vad krävs då av ett avtal, menar Barett, för att lösa ett dilemma som detta?

Eftersom det inte finns en ”världsrege­ring” som kan tvinga något land att ingå och följa ett avtal, måste varje enskild nation se att det ligger i dess eget intresse att sluta ett avtal som innebär minskade utsläpp av växthusgaser.

Finns det inga nationella incitament att frivilligt gå med, finns det heller ingen anledning att ta på sig de börder ett avtal fördelar. Avtalet ska dessutom resultera i en situation som göra att hela kollektivet av avtalsparter får det bättre. Men det räcker inte, enligt Barrett. Avtalet måste även vara självförstärkande i betydelsen att det ligger i parternas egenintresse att efterleva avtalet: det ska både finnas piska och morot i avtalet som gör att ingen vill bryta det. Slutligen måste avtalet vara rättvist: viljan att efterleva avtalet hänger på om det uppfattas som rättvist eller inte. Gäller inte samtliga dessa förutsättningar kommer, menar Barrett, ett avtal inte att förändra avtalsparternas beteende.

Stora delar av boken ägnar Barrett åt analys av de senaste decenniernas två viktigaste internationella miljöavtal: Montreal­protokollet och Kyotoprotokollet. Montrealprotokollet är kanske det mest framgångsrika (miljö)avtal som någonsin upprättats. Det etablerades 1987 och gäller åtgärder för att eliminera kemikalier (freoner) som skadar ozonskiktet. Inget annat miljöavtal kräver så mycket av så många som Montreatprotokollet. Och avtalet har gett resultat. Halten av ozonskadliga ämnen nådde sin högsta nivå 1994, och har sedan dess stadigt minskat. Idag gör man bedömningen att ozonskiktet kommer att ha återhämtat sig fullständigt omkring år 2050.

Montrealprotokollet var en viktig förebild vid utformningen av Kyotoprotokollet. Men det har visat sig vara problematiskt. Trots att det i båda fallen handlar om skadliga utsläpp orsakade av människan, så är skillnaden mellan de miljöproblem som avtalen behandlar stor.

En förklaring till att Montrealprotokollet varit så framgångsrikt är att de naturvetenskapliga prognoserna för vad ett allvarligt skadat ozonskikt leder till är så otvetydiga och konkreta. År 1991 presenterades en vetenskaplig rapport som slog fast att flera miljoner ytterligare fall av hudcancer kunde förväntas bara i USA om inte nedbrytningen av ozonskiktet stoppades. Konsekvenserna av klimatförändringen har jämfört med det förmodligen tett sig mer diffusa för de politiska beslutsfattarna – åtminstone fram till nu. Och det har nog gjort världens ledare ovilliga att ta på sig definitiva kostnader för att minska utsläppen av växthusgaser.

Analysen leder Barrett fram till slutsatsen att det var fel att utgå ifrån Montrealprotokollet när man började tänka på hur Kyotoprotokollet skulle se ut. Dessutom, menar Barrett, misslyckades Kyotoförhandlarna med att konstruera avtalsvillkor (”piskor och morötter”) som gör att det ligger i parternas egenintresse att efterleva avtalet; protokollet ändrar inte på klimatkrisens underliggande ekonomisk-politiska drivkrafter, och kan därför inte heller förväntas förmå världens länder att minska sina utsläpp av växthusgaser.

Barrett betonar att hans teori inte ger några entydiga svar på frågan hur Kyotoprotokollet ska revideras, men menar att ett nytt avtal måste ge parterna motiv både att gå med på av­talets villkor och att efterleva dessa. Därutöver tror han att ett nytt avtal måste omfatta en stor satsning på utveckling och spridning av klimatvänlig teknologi.

I ljuset av Baretts teori är det märkliga inte att ett stort antal länder inte ställt sig bakom Kyotoprotokollet, utan att så pass många faktiskt valt att stödja det. Åtminstone i retoriken, kanske man ska tillägga.

För även Sveriges stöd kan ifrågasättas. I praktiken har vi nämligen valt att distansera oss från protokollet. Och att vi inte lever upp till protokollets andemening står klart.

Under Kyotoprotokollet kan Sverige öka sina utsläpp med fyra procent i förhållande till 1990-års utsläppsnivå. Dessutom har vi möjlighet att uppfylla detta mål genom handel med utsläppsrätter med till exempel Japan och Ryssland.

Men Sverige har istället valt att ensidigt formulera ett nationellt mål om att minska våra utsläpp med fyra procent. Den svenska positionen innebär bland annat att vi inte fullt ut kan delta i internationell handel med utsläppsrätter i enlighet med Kyotoprotokollet. Därmed bidrar inte heller Sverige till att Kyotoprotokollets målsättningar uppfylls på ett så resurssnålt sätt som möjligt. Det sistnämnda strider även mot FN:s Klimatkonvention, som slår fast att konventionens parter ska genomföra klimatpolitiken på ett kostnadseffektivt sätt.

Det här är en svårbegriplig position. Och det är inte omöjligt att den kommer ställa till besvär för de svenska klimatförhandlarna. För vilken trovärdighet har Sverige i de kommande förhandlingarna när vi bevisligen inte brytt oss om att följa andemeningen i det avtal vi förbundit oss att följa?