I jul har den amerikanska storfilmen En geishas memoarer premiär i Sverige. Den är gjord efter Arthur Goldens roman ”Memoirs of a Geisha” (1997, på svenska ”En geishas memoarer”, 1998) som har sålts i fyra miljoner exemplar på 32 språk. På ett tidigt stadium sa Stephen Spielberg, som är en av producenterna, att det var en medryckande historia som tog läsaren med in i en fullständigt okänd värld, något han omedelbart föreställt sig som film. Att det har tagit så lång tid till premiären, som ägde rum den 10 december i USA och Japan, beror på mera väsentliga faktorer än vanligt filmbråk om rättigheter, finansiering och kontrakt. Redan boken väckte upprördhet. Det började med den unge okände Goldens sätt att använda sitt bakgrundsmaterial. Geishavärlden är notorisk för sin diskretion och sekretess men genom att han var släkt till personer i New York Times ledning lyckades han få träffa den tidigare geishan Mineko Iwasaki för att samla material. Golden överförde så mycket av Mineko Iwasakis förtroenden till
sin roman att hon till slut stämde honom samt skrev sin egen version.

Iwasakis geishakolleger blev ytterst upprörda. ”En geishas memoarer” är en pretentiös historia med en uppsjö av oriktiga detaljer. Mest arga blev de över beskrivningen av mizuage, den ceremoni då en ung geisha förlorar sin mödom, i detta fall till högstbjudande:

”Till sist gick doktor Krabba med på att betala 11500 yen för min mizuage. Det var den största summa som hittills betalats för en mizuage i Gion [Kyotos geishakvarter] och förmodligen i alla geishadistrikt i Japan. Man måste betänka att en timme av en geishas tid då kostade ungefär 4 yen, och att en extravagant kimono kanske såldes för ungefär 500 yen... det var mycket mer än en arbetare kunde tjäna på ett år.”

Denna amerikanska version av geishavärlden var inte lätt att överföra till japanska. Fyra översättare vägrade ta sig an boken. De, liksom de flesta japaner, var inte insatta i den slutna geishavärldens förhållanden. De fasade också inför att finna rätt språkbruk.

Goldens geisha talar amerikanska, vilket speciellt i detta fall är långt från japanska. Till och med i vanligt språkbruk har män och kvinnor, unga och gamla mycket olika sätt att tala och tala till varandra.
I Hollywood byggde produktionsteamet upp geishornas Kyoto, som nästan inte längre finns i Japan. De tre ledande kinesiska storstjärnorna Gong Li, Michelle Yeoh och Zhang Ziyi valdes ut att spela ledande geishor. De fick sex veckors duvning, inklusive träning i att tala engelska med japansk accent. Sedan satte inspelningarna igång. Resultatet bedömdes efter den amerikanska premiären den 10 december av The New York Times som ”ett generande skådespel”, ”kulturkrock” och ”såpopera” och geishornas dans som ”återbruk av Madonnas Drowned World-turné”.

Men vilka är då geishorna? Ända sedan utlänningar tilläts komma fritt till Japan efter dess mer än 200 års självvalda isolering har västerländska män fascinerats av japanskor, som de ofta kallat geishor. Ett berömt exempel är fransmannen Pierre Loti som nyfiket hyrde sig en flicka för att pröva på samliv med henne. Det resulterade i berättelsen ”Madame Chrysanthème” (1887), som Puccini sedermera förvandlade till ”Madame Butterfly”: ”Kära nån! Jag känner henne redan! Långt innan jag satte foten på japansk mark hade jag mött henne, på varje solfjäder, varje tekopp - hennes löjliga uppenbarelse, hennes plufsiga lilla ansikte, hennes små ögon, bara springor med stickande blick ovanför de vidder av omöjligt skärt och vitt som utgör hennes kinder...”

Det som gör en geisha är i allmänhet ingenting som attraherar västerländska män. Sådant som är tilldragande för japanska konnässörer uppfattas inte ens av de flesta oinsatta. Geishorna har iki, en särskild ”stilkänsla” som tidvis blivit högsta mode, som när de började bära herr-rockar över sina kimonos. Där vi kanske ser en överdrivet formell, stel varelse ser kännaren sparsmakade tecken på egensinne som de finner hänförande eller rentav exalterande. Det gäller inte bara att visa nacken, en av kroppens mest
erotiska delar, utan att kanske avslöja en aning för mycket av underkimonons vita eller en hårstrimma som tillåtits lösgöra sig från den annars perfekta frisyren. Utbildningen till geisha är livslång. Nuförtiden börjar den först i tonåren för de få som vill ägna sig åt denna exklusiva karriär. Ända fram till på 1930-talet, som i filmen, såldes dock fattiga familjers flickor till uppköpare.

De som hamnade i geishahusen blev först under många år passopp, som filmens Sayuri. Med hjälp av sin personlighet och sina färdigheter blev de i fjortonårsåldern fullfjädrade geishor. I Japan rankas människor i många sammanhang, så också i geishavärlden. De mest framgångsrika nådde den högsta klassen för geisha, taiyu i Kyoto, oiran i Tokyo. De väckte uppmärksamhet när de rörde sig ute i praktfulla kimonos med ett följe av yngre vanliga geishor och uppasserskor.

Den amerikanska antropologen Liza Dalby gjorde fältarbete i 18 månader genom att utbilda sig till geisha, vilket resulterade i boken ”Geisha” (1983). Hennes beskrivning av hur komplicerat det var enbart att komma i kontakt med någon som ville lyssna på hennes önskan att studera geisha genom att bli en av dem, är belysande. Hon talar i sin bok om ”att börja ana komplexiteten i den moderna geishavärlden”.

De första geishorna, som dök upp någon gång på 1600-talet, var män och uppträdde som underhållare på fester. Först i mitten på 1700-talet sågs kvinnor ibland i samma roll. I början av 1800-talet var de flesta geishor kvinnor. Men i de särskilda nöjesområden med portar som låstes om natten där de levde fanns det en uppsjö av olika sorters nöjen och artister, tehus, restauranger, bordeller och geishahus.

1779 hade geishor börjat registreras som en speciell grupp och underkastades regler som alla andra i det strängt uppdelade samhället under Tokugawa-shogunatet. Efter andra världskriget bildades geishornas fackförbund. Yrket höll på att dö ut i sin tidigare form och på grund av de nya arbetslagarna kunde inga flickor under 18 år längre bli geisha. Kraven på konstnärligt kunnande hotade undergrävas i en tid då samhällets grundvalar rasat som en föjd av kriget. Den militära kapitulationen innebar också att värderingar som ansetts vara själva essensen av det japanska desavouerades genom den amerikanska ockupationen. Ännu på 70-talet slogs geishafacket för sina medlemmars renommé med slagorden: ”Respektera geishans arbete! Ge geishan en plats i solen! Så länge Fujisan [berget Fuji] och tatami [stråmattor] finns, kommer också geishor att finnas!”

Men även i Japan är gränsen mellan prostitution och karaktärsyrket geisha inte alltid tydlig. Litteraturpristagaren Yasunari Kawabata skrev gärna om geishor, också av den sort som i dag kallas onsen-geisha, till exempel i romanen ”Snölandet” (på svenska 1957). De har föga utbildning. De är också friare i sitt förhållande till de manliga gästerna när de beställs till middagen eller rummet av en gäst vid en onsen, en turistort med heta bad. Tillsammans med Hiroe Gunnarsson intervjuade jag en rad olika slags geishor och barvärdinnor i boken ”Den gömda solen. En bok om Japan och japanska kvinnor” (1978). Den unga onsen-geishan Mitsuru (Tre tranor) skojade ganska typiskt för sitt yrke när min interlokutör frågade om hon var oskuld. ”Hittills i år!” skrattade Mitsuru.

Utbildade geishor är stolta över sitt yrkesval. De lägger ner stora summor på att vidareutbilda sig på sådant en geisha förväntas kunna, framför allt traditionell dans, att spela shamisen, ett slags luta, och nagauta, en form av traditionell sång. De kan bli högt respekterade lärare inom sin konst. Två sådana geishor har fått Japans högsta kulturella utmärkelse, titeln Ningen kokuho (Levande kulturskatt). Att lära sig en ny dans kan kosta tiotusentals kronor och ta flera år. Kuriko, geisha i Niigata, kostade på sig det eftersom längtan efter att dansa var orsak till att hon blev geisha. När jag intervjuade henne var hon ensamstående mamma med två barn. Hon hade upprättat en okiya, ett geishahus. Det innebar helt enkelt att hon var företagare med ett stall geishor. Hon var effektiv yrkeskvinna och tog själv en till två timmars uppdrag på allt från stora banketter till enskilda fester. Hennes glädjeämnen var när någon beställde hennes dans. Hennes stora sorg var att nutidens gäster sällan uppskattade hennes konst. Hennes uppgift beskrev hon som skicklighet i ”att ge gästen en trevlig stund”.

Geishor ser sig i dag som självständiga, självförsörjande kvinnor. En elegant kvinna och före detta geisha jag mötte i Tokyo ägde nu en liten restaurang av det diskreta slag som ledande politiker frekventerar. Geishor var länge politikers första val som ledsagarinnor i officiella sammanhang till skillnad från hustrun, som ansågs ha sitt därhemma. Geishor är respekterade också i sådana sammanhang eftersom de vet att föra sig och diskretion är en hederssak för dem. Men 1989 tvingades premiärminister Sosuke Uno avgå på grund av sin geisha. Inte därför att han höll henne, utan därför att hon avslöjade att han var snål med underhållet.

Trots det ligger det också ett stråk av melankoli över geishavärlden. Den kallades för ukiyo, ”den flytande världen”, med ett uttryck från buddismen om tillvarons obeständighet men skrevs också med ett annat tecken som utläses ”Den sorgfyllda världen”. Det uttrycket har numera bytts mot det krassare mizushobai, ”vattenbusiness”. Båda betecknar en värld utanför den vanliga, kort sagt hör alla de sorters människor dit som en konventionell medeljapan helst inte vill få in i sin familj. Det finns ingen moralisk upprördhet över ett fritt sexliv i sig. Det är manligt att ha många kvinnohistorier, och idag är ett av de stora diskussionämnena i Japan skolflickors illusionslösa affärer med medelålders män för att skaffa fickpengar. Men detta att befinna sig utanför det allmänt accepterade i samhället, att vara utesluten ur gemenskapen uppfattas som sorgligt. 1700-talsförfattaren Saikaku uttryckte det i en dikt om en tidigare taiyu som blivit tiggare:

Så grym denna förgängliga värld
Så få dess trösteämnen.
Och snart ska mitt osörjda liv

Försvinna med daggen.

Det är avsaknaden av dessa många lager av betydelser som gör en film som ”En geishas memoarer” otillräcklig.

Det är dessutom problematiskt att huvudrollerna spelas av kinesiska skådespelerskor. I Kina skrivs ordet geisha med tecken som betyder prostituerad. Många kineser upprörs över att deras stjärnor ses i sådana roller. Det väcker också obehagliga associationer till krigets japanska illdåd, i detta sammanhang tvångsrekrytering av asiatiska kvinnor till japanska militärbordeller under kriget som ianfu, ”trösterskor”, eller, som de numera mera adekvat kallas, ”sexslavar”.

Ur japansk synpunkt är det å andra sidan omöjigt att föreställa sig att en kvinna av annan nationalitet kan uttrycka den kvintessens av japansk kultur som geishan anses vara.

För en västerländsk betraktare, amerikan eller europé, är förmodligen sådana distinktioner ointresssanta eftersom de i allmänhet är okända. Filmens skapare, bland dem Stephen Spielberg, har i sann anda av politisk korrekthet försvarat sig genom att kalla rollbesättningen ”cross-cultural casting” och tala om de ”bäst kvalificerade skådespelarna, oberoende av etnisk härkomst”.

Detta avstånd till Asien, dess människor och dess kultur och känslor lever kvar sedan Pierre Lotis tid i olika sammanhang. Det förstärks av böcker och filmer som ”En geishas memoarer”. Kyotos geishor har rätt när de oroar sig för att världen nu ska tro att de lever som i en amerikansk film.