För 200 år sedan, den 1 juli 1804, föddes Aurore Dupin, senare känd under pseudonymen George Sand. Mest omtalad både av sin samtid och av eftervärlden torde hon ha blivit för sitt skandalomsusade liv, fyllt av uppslitande kärlekshistorier med olika berömdheter. Liksom många andra skrivande kvinnor blev hon offer för en mytifiering, där personen och privatlivet kom att skymma verket. Karikatyrtecknarnas bilder av Sand, där hon ses i långbyxor och med cigarr i munnen, har haft stor genomslagskraft. Hennes litterära verk har däremot inte alltid rönt den uppmärksamhet det förtjänar utan ofta hamnat i skuggan av legendbildningen kring henne.
Även i dag får namnet George Sand de flesta att tänka på hennes kärleksrelation till Chopin och parets vistelse på Mallorca, där regndroppspreludiet anses ha tillkommit. Få torde känna till särskilt många av titlarna på de verk hon skrivit. Under 1880-talet var hon dock vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike, och hon studeras alltjämt i de
franska skolorna. Hon var uppskattad och beundrad också utomlands, av Elisabeth Barrett Browning i England, Walt Whitman i USA, Dostojevskij och Turgenjev i Ryssland och Ellen Key i Sverige. Men den yngre generationens franska författare såsom Baudelaire och Zola satte henne inte särskilt högt, mest på grund av den romantiska idealism som präglade hennes verk. Även senare tiders författare har ibland uttalat sig kritiskt, till exempel Simone de Beauvoir och Francoise Sagan.

Sands liv täckte större delen av ett sekel, från 1804 fram till hennes död 1876. Hon fick uppleva två revolutioner, 1830 och 1848, då hon var med på barrikaderna och hurrade. Men vid Pariskommunen 1870 skrämdes hon av våldsamheterna. Litterärt omspänner hennes levnad både romantiken och realismen. När hon föddes förberedde Chateaubriand utgivningen av René. Vid tiden för hennes död utkom Zola med naturalismens första stora roman ”L” Assommoir”. För den som vill förstå det franska 1800-talets historia är Sands omfattande produktion
betydelsefull, då många av tidens stora händelser reflekteras i hennes verk. Själv påverkade hon också sin samtid. Framförallt blev hon en föregångare för den moderna kvinnan. Just det moderna hos George Sand lyfts fram i en nyutkommen studie George Sand, une femme d”aujourd”hui (Fayard, 105 s) av Jean Chalon, som tidigare ägnat Sand biografin ”Chère George Sand” (1991). Chalon ser henne som föregångare både till vårt århundrades pacifister och miljöaktivister.

Sand hann skriva drygt sjuttio romaner samt självbiografiska verk, noveller, pjäser, pamfletter och tidningsartiklar. Dessutom finns hennes rika korrespondens, en av de mest betydande i den franska litteraturen. Sand brevväxlade med flera av tidens konstnärer, musiker och författare som Delacroix, Liszt, Sainte Beuve, Victor Hugo och Balzac och kan därmed sägas vara 1800-talets Madame de Sévigné. Flaubert var en trogen brevpartner under åren 1863 till 1876. Korrespondensen har utgivits i 25 volymer med utförliga kommentarer av Georges Lubin,
som ägnat sitt liv åt detta arbete. Den första volymen utkom 1964 och den sista 1991. Till denna enorma korrespondens ska ett register utkomma i slutet av innevarande år. Det omfattar 2075 namn till ungefär 20 000 brev.

Breven ger en levande bild av George Sand som person, av hennes smak och idéer. Det gör också den i två delar utgivna självbiografin ”L” Histoire de ma vie”, 1854 och 1855, ett verk som kan jämställas med andra berömda självbiografier såsom Rousseaus ”Confessions” och Chateaubriands ”Mémoires d”outre tombe”. Sand hade både kungliga och proletära anor. Fadern, som hade varit officer i Napoleons armé, kom från en släkt vars rötter gick tillbaka till August II av Polen. Morfadern hade varit fågelhandlare på kajerna i Paris. Den lilla Aurore växte upp på farmoderns slott Nohant, i Berry, cirka 30 mil söder om Paris. Fadern omkom i en ridolycka när dottern var fyra år. Hennes barndom kom sedan att präglas av de svåra slitningarna mellan farmodern, bildad och kultiverad, och modern, impulsiv och oskolad. Farmodern övertalade modern att flytta tillbaka till Paris mot ett årligt underhåll. Aurore kände sig sviken av modern, samtidigt som hon hos farmodern åtnjöt en förhållandevis stor frihet. Hon tilläts leva som den pojkflicka hon var med ridning och vilda lekar utomhus. Hennes egentliga utbildning omfattade endast några års studier vid en klosterskola i Paris, dit hon skickades vid elva års ålder. I övrigt var hon autodidakt. Farmodern dog när Aurore var sjutton år, och ett år senare gifte hon sig med baron Casimir Dudevant. Det visade sig snart att makarna hade högst olika smak och intressen. Två barn föddes dock i äktenskapet, en son och en dotter.

Tjugosju år gammal fattade den unga baronessan det för samtiden uppseendeväckande, närmast skandalösa beslutet att lämna sin make för att under halva delen av året leva i Paris och själv försörja sig och sina barn. Det var då som George Sand föddes och blev ett levande bevis på kvinnokraft. Men det var inte lätt för en kvinna att slå igenom
och bli oberoende. Att välja en manlig pseudonym var nödvändigt och ett krav från svärmodern för att inte släktnamnet skulle dras i vanära. Att klä sig i kostym var likaså nödvändigt för att hon som kvinna fritt skulle kunna röra sig utomhus, gå på teatern och på kaféer utan förkläde. Dessutom var det ekonomiskt och praktiskt.
Skrivandet framstår som den viktigaste passionen i Sands liv. Pennan gav henne oberoende och möjlighet att förtjäna sitt uppehälle. Hon skrev regelbundet, oftast på kvällar och nätter. Hennes pensum ansågs ligga i snitt på 25 sidor per dag. Alfred de Musset, poeten, dandyn och salongslejonet, som hade en intensiv och smärtsam kärlekshistoria med Sand under 1830-talet, klagade när han jämförde sig med henne. Han hade åstadkommit tio rader efter att ha arbetat en hel dag och druckit en flaska vin. Hon hade skrivit nästan en halv roman och konsumerat en liter mjölk! Författarskapet gav Sand existensberättigande och var också en tillflykt när familje- och kärleksproblemen blev för påträngande. Sand var en engagerad författare som kämpade för fred och jämlikhet. I en tid då kvinnorna hade svårt att göra sin röst hörd förespråkade hon i sina romaner kvinnans rättigheter och ivrade för att flickor skulle få utbildning. Hon gick till hårt angrepp mot äktenskapet som institution, opponerade sig mot kvinnans underordning ekonomiskt och socialt samt hävdade hennes rätt till ett kärleksliv.

Till en början medverkade George Sand i ett satiriskt blad ”Le Figaro”, som så småningom utvecklades till dagens franska tidning med samma namn. År 1832 utkom hennes första egna roman ”Indiana”. Den är en analys av dåtidens äktenskap och en vidräkning med de lagar som bestämmer kvinnans roll i familjen och samhället. ”Samhällen, institutioner, skam år er, dödligt hat”, lyder det kraftfulla anatemat som får en svensk läsare att tänka på Strindbergs uppgörelser med samhällets makthavare och institutioner. Huvudpersonen Indiana rasar över mannens makt över kvinnan med formuleringar som uttrycker en skarp kritik av Napoelons Code civil, vilken antagits samma år som George Sand föddes. ”Jag vet alltför väl att ni är herre och jag är slav”, säger Indiana. ”Detta lands lagar har gjort er till min herre. Ni äger den starkes rätt, och samhället bekräftar densamma”, fortsätter hon. ”Ni kan ålägga mig tystnad, men icke hindra mig att tänka.” Balzac karakteriserade ”Indiana” som ”en krigsförklaring mot de rådande äktenskapslagarna”. Sainte Beuve hyllade romanen och framhöll att ingen man skulle ha vågat skriva en sådan bok. En modern läsare kan finna den alltför överlastad och romantisk i stilen. Men när den kom ut stod den för något nytt, och framförallt gav den de kvinnliga läsarna möjlighet att identifiera sig med självständigt handlande kvinnor.

Romanen ”Valentine” kom även den ut 1832. I skildringen av en ung, olycklig kvinnas tillvaro fördöms konvenansäktenskapet, samtidigt som det förs en diskussion om möjligheten av kärlek mellan personer från skilda sociala klasser. Med ”Lélia” 1833 befäste Sand sin framgång som författare. Romanen blev en skandalsuccé, och 1 000 exemplar såldes på mindre än tio dagar. Ämnet, kvinnlig sexualitet och frigiditet, var minst sagt vågat i en tid, när kvinnor inte ansågs ha några sexuella behov. Sand har här lämnat den allvetande författarrollen och låter skeendet ses i den desillusionerade Lélias perspektiv. Till formen är det ett slags lyriskt epos med insprängda filosofiska monologer och dialoger, en revoltens hymn riktad mot både samhället och Gud. Den kvinnliga bildningsromanen och konstnärsskildringen ”Consuélo” (1842), en parallell till Goethes ”Wilhelm Meister”, anses som Sands bästa roman. Musiken är här ett viktigt tema, och romanen skildrar en kringresande sångerskas tillvaro i Europa.

Sands åsikter i fråga om sexualmoral och äktenskap möttes av intensiv kritik från konservativa och katolska kretsar. Hon dömdes också hårt av samtiden för sina kärleksaffärer, även om hon inte hade fler relationer än till exempel Balzac och Sainte Beuve. Själv ansåg hon att detta att följa konventioner var något för människor ”utan själ och utan dygd”. I vad mån Sand kan etiketteras som feminist har diskuterats. Hon har aldrig krävt eller önskat politisk likställdhet mellan man och kvinna, och hon ansåg att politiska ämbeten var oförenliga med kvinnans plikter som mor. Hon kämpade inte heller för kvinnlig rösträtt. Men hon var feminist, när hon propagerade för rätten till skilsmässa, och när hon menade att grunden för ett sant äktenskap var ömsesidig kärlek mellan makarna. Feminist var hon också när hon utmanade den manliga auktoriteten och framhöll den bristande logiken i att männen tilläts ha historier utanför äktenskapet men inte kvinnorna. Sands syn på kvinnan och på äktenskapet har många likheter med Ellen Keys kärlekslära, och Key uppskattade Sands författarskap.

Trots Sands engagemang för kvinnan menade hon att folkets problem var viktigare än kvinnornas. I grunden demokrat, republikan och socialist ivrade hon för sociala reformer och klassutjämning. Under
revolutionen 1848 spelade hon en aktiv roll och stod nära regeringskretsen. En kort tid ansvarade hon för regeringens ”Bulletin de la République”. Hon trodde på författarens uppfostrande roll och hade ambitionen att bli läst av folket. Därför var hon mån om att hennes böcker skulle ges ut i billighetsutgåvor. I sina folklivsskildringar beskrev hon folkets misär och framhöll det rättmätiga i deras krav på förbättringar. Hon tog alltid de svagas parti och ansåg att det var hos folket som man fann den naturliga godheten. Därför lät hon i sina berättelser arbetarens förträfflighet få utgöra kontrast till de mäktigas och rikas själviskhet. Bland de på sin tid mycket lästa folklivsskildringarna märks ”Mauprat”, som utkom redan 1837, och de pastorala idyllerna ”La petite Fadette” och ”François le Champi” från 1840-talet. Dessa verk omarbetades också till dramer och spelades både i Paris och på den dockteater hon tillsammans med sin son skapade i Nohant. Berättelsen om Fadette framfördes till och med i bearbetad form under titeln ”Syrsan” i Stockholm på 1850-talet. Hennes folkbildarambitioner fick henne också att skriva för barn, till exempel samlingen ”Contes d”une Grand-Mère”, som tillkom främst med tanke på de egna barnbarnen.

George Sand skrev för sin samtid, övertygad om att hon skulle vara glömd om femtio år. Så blev det inte. Victor Hugo fick istället rätt, när han vid hennes död uttalade orden: Jag begråter en död, jag hälsar en odödlig.