Den 17 september 2001 var det fyrtio år sedan Dag Hammarskjöld omkom vid ett flyghaveri i Nordrhodesia. Minnesdagen överskuggades givetvis helt av vad som inträffat i New York och Washington en vecka tidigare, men troligen skulle den inte ha väckt mycken uppmärksamhet ändå. Att FN haft en svensk generalsekreterare som omkom under märkliga omständigheter är ingenting som engagerar Sverige i dag.

Radions söndagsprogram ”God morgon världen” presenterade dock en kommentar från Hans Villius. Han erinrade om riksdagshusbranden i Berlin 1933 och processen i Leningrad mot Sergej Kirov 1934 som Hitler respektive Stalin inte, som man först trodde, var ansvariga för. Av detta borde vi dra slutsatsen att Hammarskjöld inte, som man först trodde, utsattes för ett attentat av upprorsmän i gruvregionen Katanga eller vita sympatisörer i Rhodesia. Sedan han sålunda varnat för ståndpunkter som inte bygger på bevis eller starka indicier förklarade docenten att haveriet, nog, berodde på att piloten hade läst fel på höjdmätaren – förväxlat den stora visaren med den lilla. Historieforskning med luft under vingarna, får man medge.

Haveriet i sig självt är märkligt nog. Hammarskjöld och hans medarbetare kom flygande vid midnatt med en DC-sexa från Transair med svensk besättning från Kongos huvudstad Léopoldville för att förhandla med ”utbrytarpresidenten” Tshombe om ett eldupphör mellan FN:s blå baskrar och Tshombes svarta gendarmer och vita legionärer. När kapten Hallonquist efter sex timmars flygning passerat över Ndola i Nordrhodesia, alldeles intill gränsen till Katanga, och gick in i landningsvarvet bröts radiokontakten och några minuter senare flög planet in i terrängen ca femton kilometer före flygplatsen.

Märkligare än själva haveriet är dock hur det utreddes, och hur man sedan handskats med utredningarnas resultat. Att FN:s generalsekreterare omkommit var en internationell katastrof, men tre stater hade särskilda intressen att bevaka. För Nordrhodesia (nuvarande Zambia) och dess kolonialmakt Storbritannien gällde det att inte bli förknippad med något våldsdåd i samband med haveriet. För Sverige, som levererat både generalsekreterare, flygplan och besättning gällde det – ja vad? Att inte göra bort sig, sannolikt.

FN och Dag Hammarskjöld hade få vänner i Nordrhodesia, som uppfattade FN:s aktion i Katanga som ett hot mot de vita i Afrika. Förhandlingarna med Tshombe planerades av säkerhetsskäl äga rum på flygplatsen, inte inne i staden. För att hejda ryktena om ett attentat mot generalsekreteraren tillsatte den rhodesiska kolonialadministrationen snabbt en haverikommission. Redan innan den börjat arbeta förklarade dess ordförande offentligt att haveriet berodde på ett fel från besättningen.

Efter några veckor tillsatte också FN en undersökningskommission i vilken justitierådet Sandström ingick som svensk representant. Båda kommissionerna kom fram till att haveriet inte kunde ha förorsakats av väderförhållanden, att inga tekniska fel hade påvisats och inga tecken på beskjutning eller sabotage. Den rhodesiska kommissionen drog slutsatsen att haveriet alltså måste ha förorsakats av besättningen. FN-kommissionen lämnade frågan öppen: haveriet kunde också ha påverkats utifrån. Sexton vittnen uppgav att de sett eller hört andra flygplan vid tiden för DC-sexans inflygning till Ndola; ett par av dem trodde sig ha sett beskjutning mot planet med raketer eller liknande. Men vittnena, i synnerhet de svarta, ansågs opålitliga. Den svenske poliskommissarien Otto Danielsson som var svensk observatör vid undersökningarna kritiserade i en skrivelse hem till sin chef sättet att behandla de svarta vittnena som han ansåg kontraproduktivt. Skrivelsen föranledde ingen annan svensk åtgärd än att den hemligstämplades.

Den svenske observatören Bo Virving, teknisk chef för Transair, ansåg sig med hjälp av vittnesmålen kunna rekonstruera hur ett eller två plan låg i väntläge när DC-sexan kom in över Ndola och sedan angrep den med raketer. Virvings rekonstruktion togs inte upp på allvar. Transair var ju åtminstone i rhodesiernas ögon part i målet.

Dag Hammarskjölds brorson Knut begärde i ett brev till Sverker Åström på UD att man skulle undersöka vilka flygplan som startat och landat under den aktuella tiden vid alla flygplatser inom en radie av 100 svenska mil från Ndola. Begäran vidarebefordrades inte till haveriutredarna. Frågan om främmande flyg ingripit mot DC-sexan lämnades obesvarad.

Den andra stora frågan gällde varför flygplatsledningen underlät att ingripa när DC-sexan inte kom tillbaka för att landa? Den engelske flygplatschefen och den sydafrikanske trafikledaren dröjde över en timme innan de sände ut en första nödsignal – sedan gick de hem och lade sig i stället för att sätta igång efterforskningar. Klockan halv tre väcktes flygplatschefen Williams av två poliser som rapporterade om en explosion vid midnatt. Men Williams gick tillbaka till sin säng och kom inte till flygplatsen förrän vid niotiden nästa dag. Chefen för luftfartsverket överstelöjtnanten Barber, placerad i huvudstaden Salisbury, underrättades under natten om att DC-sexan försvunnit men ansåg inte heller han att några omedelbara åtgärder var nödvändiga. Barber utsågs två dagar senare till ordförande för den rhodesiska haverikommissionen!

När man ut på eftermiddagen vidtog den självklara åtgärden att börja flygspana utefter inflygningslinjen hittades planet genast. När räddningsmanskapet kom fram till planet sexton timmar efter haveriet fanns bara en person vid liv, säkerhetsmannen Harold Julien. Innan han dog ett par dagar senare kunde han viska att generalsekreteraren sagt ”go back” när planet var på väg in för att landa. Betydde det att Hammarskjöld ville att landningen på Ndola skulle avbrytas, och i så fall varför?

Flygplatschefen förklarade sitt beteende med en hänvisning till den högste brittiske representanten i Nordrhodesia, ”High Commissioner” lord Alport, som fått en telegrafisk order från London att på flygplatsen ta emot FN-chefen och president Tshombe och förbereda deras förhandling. När DC-sexan passerat över Ndolas flygplats men inte kom tillbaka för att landa fällde lord Alport yttrandet ”Generalsekreteraren har nog flugit vidare”. Varför han fällde detta yttrande har aldrig klarlagts. En ”High Commissioner” förhör man tydligen inte, hur uppseendeväckande uppgifter han än lämnar.

Ett par dagar efter haveriet sände Alport ett telegram till sin chef i Foreign Office där han beskriver hur DC-sexan passerade över flygplatsen men sedan försvann. ”Det verkade som om planet under ett tag hade radioförbindelse med en annan station”, skriver Alport. Vilken station – något plan i luften? Varför lämnade inte Alport, eller brittiska UD, den uppgiften till haveriutredarna? Det är svårt att undvika intrycket att Alport kände till någon plan som skulle hindra eller uppskjuta Hammarskjölds förhandling med Tshombe. Av Alports memoarer framgår att han har sympatier för separatisterna i Katanga, likaså att förbindelserna mellan Katanga och Rhodesia över den öppna gränsen är täta. Hammarskjölds initiativ att själv ge sig ut för att möta Tshombe associerar han till James Bond...

Den nordrhodesiska haverikommissionen har, föga överraskande, inget negativt att säga om Alport och de rhodesiska myndigheterna. FN-kommissionen är kritisk mot de försenade räddningsinsatserna men går inte närmare in på Alports egendomligheter. För de båda närmast berörda, kolonialregimen i Salisbury och kolonialmakten i London, är båda kommissionernas slutrapporter godtagbara: inga allvarliga fläckar på någondera.

Hur reagerar regeringen i Stockholm? Sverige har haft observatörer på plats, därtill har regeringen tillsatt en särskild ämbetsmannagrupp under justitiekanslern Sten Rudholm och, förmodligen viktigare, med Axel Edelstam från UD som sekreterare, för att granska de egentliga utredningarnas arbete. Gruppen har kritik att framföra i detaljer. Det var olämpligt att göra chefen för den rhodesiska luftfartsmyndigheten till utredare av sina egna åtgärder. Det kunde ha varit till hjälp med kriminalteknisk expertis i utredningsarbetet, en inlindad kritik mot både sättet att hantera vittnesförhören och oviljan/oförmågan att professionellt undersöka eventuella kriminella spår på tvärs över de nationella gränserna. Bo Irving och Transair får ingen hjälp med att undersöka tesen om ett planlagt ingripande mot DC-sexan, gruppen markerar tvärtom sitt avståndstagande. I sin sammanfattning gör gruppen det häpnadsväckande påståendet att kommissionernas (även den rhodesiska) arbete ”kännetecknats av objektivitet, strävan efter fullständighet och noggrannhet”.

Den svenska utrikesledningen förstod inte utredningarnas karaktär av partsagerande. Ingen ettrig Sjöström eller Silbersky med kunskaper i internationell rättsteknik sändes ner utan Sverige företräddes av engelska och rhodesiska advokater. Så nu satt Sverige där med Svarte Petter. Den omkomne generalsekreteraren var svensk. Hans död hade (eventuellt) förorsakats av en svensk besättning. De mest egendomliga omständigheterna kring haveriet skulle aldrig bli undersökta. Men vårt förhållande till utrikes makt förblev gott.

Rykten om attentat fortsatte ännu några år att dyka upp: självmordskandidat ombord på DC-sexan, CIA, Sydafrika, etc. Men inte förrän efter 30 år uppstod något som på allvar kunde hota mossans fridfulla växt över fallet Hammarskjöld. En belgisk flygare vid namn Beukels hade 1967 påstått att han av misstag fått DC-sexan att störta vid Ndola vid ett försök att dirigera om generalsekreterarens resa. Han hade fått hjälp från kontrolltornet med att lokalisera planet och hade gett order per radio till kaptenen att vända. Den svenske diplomaten Bengt Rösiö, som tjänstgjort i Kongo kring 1961 fick UD:s uppdrag att undersöka de närmare omständigheterna. Han avfärdar uppgifterna och råder UD att inte kontakta de belgiska myndigheterna angående Beukels. Inte heller polisen blir besvärad. Rösiö gör heller inget försök att knyta an till den teori han själv förmedlat i ett brev till Knut Hammarskjöld i maj 1962: ”Man kan alltså på intet sätt utesluta att SE-BDY tvingades ner genom överraskande manövrer (ej innefattande beskjutning) av ett i Katanga eller Rhodesia från ett litet fält opererande privat plan.”

Men Rösiö är diplomat, inte detektiv. Fast mest av allt är han författare. När han lämnat sin rapport om Beukels till UD skriver han en bok om hela historien (”Ndola. En bok om Dag Hammarskjölds död, om FN, Afrika – och ett svek”, 1997). Den är välskriven och underhållande och har tydligen hos många (inklusive docenten Villius) vridit uppfattningen av vad som hände vid Ndola ytterligare ett halvt varv. Det som haveriutredarna höll för endera sannolikt eller som ett möjligt alternativ uppfattas nu som ett faktum: haveriet orsakades av besättningen.

Men ingenting har ändrats som berättigar Rösiö eller någon annan att lägga skulden för haveriet på de svenska flygarna. Den främmande flygaktiviteten kring Hammarskjölds plan är lika ouppklarad. Lord Alports fixering vid att generalsekreteraren inte skall landa där Tshombe väntar på honom är lika obegriplig. Rösiö bara tröttnar på olösta frågor och besvärliga indicier och går över till att spekulera, inte om utan hur piloten vållade haveriet. I verkligheten är gåtan lika olöst: attentat eller olyckshändelse? Eller en tragisk men oavsedd effekt av ett störande ingripande?

I en nyligen utgiven skrift skriver Bengt Rösiö: ”Det är egentligen egendomligt att en för Sverige så traumatisk händelse som Hammarskjölds död aldrig gjorts till föremål för en utredning med de personella och andra resurser som ställdes till förfogande ifråga om Wallenberg, Palme och Estonia. Nu är det för sent.” Jag instämmer till fullo, utom när det gäller den sista meningen. Jag tror snarare det är för tidigt. Så länge de som var aktivt engagerade i processen ännu är i sin krafts dagar blir det svårt att få till stånd en objektiv bedömning. Men när nu regering och riksdag, forskare och publicister var så valhänta inför fyrtioårsminnet – sikta på femtioårsminnet!