Min mamma brukade säga att Povel skulle varit en världsartist, om han varit engelsman eller amerikan. Då hade han kunnat tämja en hel värld med sin språkglädje och sin musikalitet. Men kanske var trots allt det svenska språkets relativa ordfattigdom en förutsättning för Povel Ramels språkexperiment? I den ordrika engelskan kunde han snärjts, nu hade han friheten att själv snärja språket. Den svenska adjektivfattigdomen har varit ett incitament för Tranströmers bildskapande, kanske kan vi finna något liknande i Ramels förhållande till det svenska språket?
Annars tror jag att just ordet ”förhållande” kan fånga upp en god del av Povel Ramels konstnärliga och artistiska särprägel. Han var en utpräglat intertextuell artist. Hans närmast materialistiska språksyn avtecknar sig i förhållande till svenska språket. Hans musik fick sin klang av den tidiga jazzen. Han utmanade den svenska vislyrikens storheter med stilkänsliga pastischer där han förankrade klassikerna i sin egen tid. Han tetades med storheter som Alice Tegnér i sina visor om alla djur som inte platsade i hennes universum (som Acke Asgam och Tvigge Tvestjärt), och Taube fick sitt i den kärleksfulla parodin ”Balladen om Eugen Cork”.
Tetades och retades, ty Povel Ramel var aldrig elak. Han lekte med de språkliga och musikaliska uttrycksmedlen, och han kunde vara nog så ironisk i sitt förhållande till förlagorna. Men hans drift med dem var alltid godmodig. Just Taube-pastischen ”Balladen om Eugen Cork” från 1954 ger ett talande exempel på Ramels metod. Den inleder med en noggrann positionsangivelse: en ”gammal irländsk skorv” ligger i hamn i Vera Cruz. Bredvid ligger en svensk båt, vars kapten samvetsgrant namnges. Valet av betydelsefulla detaljer påminner om Taube, men Povel Ramel avviker snabbt från mönstren. Han låter ”Lilla Sjöbusekören” med bland andra Mille Schmidt och Tosse Bark ta strid med sin egen försångare, alltså Ramel själv. Omkvädet ”Pumpa läns” ersätts av ”pumpernickel”, och kören utmanar energiskt Povel Ramels tidsangivelser. När Ramel sjunger om ”alla glada gossar som slogs och tog ett glas” fyller kören på glasen: ”som slogs och tog ännu ett glas”. Anknytningen till Taubes sjömanssånger (inte minst hör jag ”Möte i monsunen” i bakgrunden) hålls vid liv, trots den alltmer kaotiska ordväxlingen mellan försångare och kör. Det är en underbart rolig parodi, och Taube lär själv ha sagt ”den där Ramel är allt en riktig räv, honom måste man se upp med.” Men här finns inte spår av elakhet, parodin slår effektivt men också med äkta tillgivenhet.
Samma sak i Povel Ramels försök att tolka Bellman, Sjöberg och Fred Winter som de skulle låtit om de verkat anno 1961. Winter tolkas i ”Rymdraketvalsen” (jämför med ”Zeppelinarvalsen” m fl). Bellman får dra med oss på en stilren fyllevandring genom det tidiga 1960-talets Stockholm i ”Torstigste bröder”: ”Länd mig din plunt / Jag kommer från Systemet / Tvi pocker strunt / Den knodden äska‘ legitimation / Ingen pardon / Blås Movitz, ack ja / Förr‘n vi alla anar tillhör vi länkarna”. Jämför gärna med Magnus Ugglas fyndiga Bellmanversion av ”Varning på stan” eller Björn Ranelids ljuvligt helnyktra Djurgårdsutflykt i romanen ”Mästaren”. Vad Sjöberg gäller tycker jag för egen del att Povel Ramel i sin milda ironi, den lättsamt fångade triviala tonen och det finessrika lekandet med detaljer från vardagens skiftande sfärer rentav överträffar Birger Sjöbergs Frida-diktning.
De här pastischerna understryker inte blott Povel Ramels verbala virtuositet, de är också genomsyrade av en språkets egen musikalitet likaväl som en musikantskapets suveräna glädje. Povel Ramel var också en jazzpianist och improvisatör av rang, grundligt skolad i den klassiska jazzen. Han började som krogmusiker i de sena tonåren. Genombrottsnumret ”Johanssons boogie woogie vals” var ett direkt resultat av krogerfarenheterna. I bookleten till cd-boxen ”De bästa av Povel Ramels mångsidor” (Universal), som gavs ut i vintras, berättar Ramel om hur han och hans medmusiker i början av 40-talet lekte med oförenliga musikaliska begrepp. En av dessa otänkbara kombinationer var just vals och boogie woogie, men Povel Ramel lyckades förena dem i en låt som också blev en av de första han fick förlagd. Men det senare skedde efter många om och men, något som han lustfyllt berättade om i den gångna vinterns show ”Povel Á la Carte”, som jag själv hade glädjen att se i Malmö i mars.
Den humoristiska touchen är också typisk för Povel Ramels förhållande till jazzen. Det fanns i den tidiga jazzen en humortradition där musikaliska trick och roliga vändningar i texten framfördes med glimten i ögat. Fats Waller var inte enbart en gudabenådad pianist, han var också en exponent för den attityden. På Knäppupp-turnén 1957 framförde Brita Borg ”Fat Mammy Brown” i den andan, och 1946 gav Povel Ramel sitt svar på den moralpanik som jazzen förorsakat något tiotal år tidigare i ”Jazzen anfaller” där han drev med talet om jazzen som en fara för den allmänna moralen.
Men mästerverket i genren är givetvis ”The Gräsänkling blues” från 1951. Den är bland den bästa blues som spelats in på svenska, och stycket har gett upphov till flera bevingade ord och vändningar som ”Mölle by the Sea”, ”nu skulle här jumpas for joy”, ”jag ska köpa nya fiskar, ty de gamla har tatt slut” eller utrycket ”scandal beauties”. De svengelska vändningarna kan verka nattståndna, men Povel Ramel gav tidlös kvalitet åt uttryck som i språkligt mindre känsliga händer lätt kunnat bli löjliga.
Ett annat egensinnigt bidrag till jazzens humortradition gav Ramel 1971 på inspelningarna från Djurgårdsbrunn, där Povel Ramel blott namngavs som medlem i Sven Olssons trio, i ”Min högra hand”. Där iscensätter Povel Ramel en prestigestrid mellan sin högerhand, som står för fantasi och rörlighet, och den trista vänsterhanden. Det är den inspelningen som Povel Ramel avbryter efter några takter med konstaterandet att det pågår ”spermafoningalning”.
Som en bekräftelse på Povel Ramels djupa förankring i jazzen kom 1991 hans hyllning till jazzens tidiga historia ”I‘ve Got An Invitation to a Jumpy Session Party”, där han kompades av ledande svenska jazzmusiker, som Arne Domnérus, Lars Erstrand och Rune Gustafsson.
Även om de flesta av oss kan citera vändningar från Povel Ramels texter var det i samspelet mellan text och musik han utvecklade sin storhet. Musiken var aldrig bara ett medel för att lyfta fram en rolig text. Allra tydligast blev kanske den närmast organiska sammansmältningen av text och musik i de försvenskningar Povel Ramel gjorde från tidigt sjuttiotal och framåt av välkända jazzlåtar och slagdängor där han arbetade med ljudlikheten mellan originaltext och sin egen version. Så skapade han de mest fantastiska fyrverkerier av språklig upptäckar- och sabotageglädje. ”C‘st magnifique” blev ”Se man ger fikon”, ”Blue Moon” blev ”Melon, jag såg dig äta melon”, för att ta blott några exempel. Ibland hölls parallellen vid liv genom hela stycket, ibland nöjde sig Ramel med att signalera den för att sedan hänge sig åt den vildsintaste urartning av urspungsmelodin och -texten. Till nykomlingarna i vinterns show hörde också en med ramelska mått sällsamt elak tolkning av Stephen Fosters ”Camptown Races”, som Povel Ramel presenterade som en av de mest irriterande sånger han visste. Men han lekte även med ljudeffekterna i ironiska versioner av svenskspråkiga original. Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna dessa blommor” blev ”Får jag lämna dessa plommon / Jag mår inte riktigt bra”, och moraliteten ”Du kan ingenting ta med dig när du går” blev ”Du får ingenting ta med dig när du går / farbror Jan, kleptoman”.
Även Povel Ramels mest kända nummer vilade på det intima samspelet mellan text och musik. I den långa sången om ”Karl Nilsson” underströks de långdragna uppräkningarna av en trist positivhalarmelodi som fångade upp stämningarna på ett utsökt komiskt sätt. I ”Nya Skrytvalsen” (Den här melodin är den bästa jag gjort / Den är jävligt, jävligt bra) bröts textens anspråk mot ett framförande som var en kökkenmödding av disharmonier och lättköpt klämkäckhet. ”Naturbarn” (”tycka turist trist”) är trots alla sina musikaliska överdrifter en effektiv calypso. Harry Belafonte lär, enligt en uppgift som refereras på ”De bästa av Povel Ramels mångsidor”, sagt att ”Naturbarn” är en av de bästa calypsosånger han hört. I ett slagnummer som ”Varför är där ingen is till punschen?” ekade framförandet av gammal brunnsmusik, vilket förstärkte effekten när den oscarianska nationalromantiken bröts mot den sociala tragik (alkoholism, kolera, lungsiktiga barn, en tiggande mor) som till slut ger svaret på sångens fråga.
Povel Ramel har berättat att sången kom till när han arbetade med en revy baserad på Emil Norlanders revynummer, men blivit hjärtligt trött på de punschstinna idyllstämningarna.
Även i presentationen av sin musik var Povel Ramel en förnyare. På 50-talet drog han igång de stora tältturnéerna med Knäppuppgänget. Jag minns också hur mina föräldrar på 60-talet besökte tältet varje gång det angjorde cirkusplatsen på Spetsamossen i Växjö, ofta med en nyinköpt ep-skiva med sig hem. ”Ester” och ”Rock-Fnykis” med Martin Ljung, ”Karl Nilsson” och de dåliga vitsarna i ”Har du hört den förut”: så formades min bild av Povel Ramel och Knäppupp. Bland det roligaste i ”Har du hört den förut” var när Povel i slutet skrek ”Putte efter pappa”, sedan han tidigare berättat om den lille pojken som sade sig heta ”Puttefnask”. När jag läste Stefan Wermelins omslagstext till de ramelska mångsidorna förstod jag att jag inte var den enda som inte förstod vad Povel Ramel menade, men som tyckte det var lika roligt ändå. Och Wermelin är tio år äldre än jag. Så oskuldsfulla var vi på den tiden, tro det eller ej.
Till de banbrytande insatserna hörde också Povel Ramels radio- och tv-serier liksom filmerna, främst den på sin tid utskällda Ratata, en av de roligaste filmer som gjorts i Sverige. Povel Ramel använde de nya medierna på ett starkt formmedvetet sätt.
Men främst var han en språkvirtuos. Om han varit skriftpoet på 60-talet hade han kallats språkmaterialist eller konkretist. Hans sätt att arbeta med språket var av den arten, men samtidigt trotsade han bestämningarna. Poet? Ja, men också musiker och revykung. Nationalklenod? Han var större än så.
Vi kan också se hans sång ”Den lille tecknaren” från 1965, de två första verserna framfördes för övrigt av Mikael Ramel i ”Povel Á la Carte”, som en ironisk blinkning åt högtravande analyser eller försök att ge en alltför prestigeladdad bestämning av Povel Ramels egenart. I sången berättar han om den lille tecknarbegåvningen som ritar vovvar, kottar, blommor och prinsessan Gull innan han tröttnade på allt och ritade ”en gubbe som var full”. Framgångarna fortsätter, och sångens jag går genom tecknarskola fram till sin första vernissage: ”Jag målar öden, jag målar döden / Jag fångar stämningar i ångest, synd och skam / Men när jag spyr på symboliken ger jag fasen i publiken / och så målar jag prinsessor och små lamm.”
Så minns vi också Povel Ramel, som den ojämförlige språkkonstnären och underhållaren, som den finurlige musikern och artisten som alltid förenade klass och kvalitet med humor och en obändig vanvördighet.
