Som historiker kommer man inte undan kungarna. Visserligen ansåg jag som ung historiestuderande med sympatierna på vänsterkanterna dem ointressanta och vanligtvis odugliga. De hade inte någon plats i en seriös historieskrivning, deras roll var efemär. Det enda de gjorde var att hålla hov, skapa och vidmakthålla ceremonier och etiketter, i bästa fall. I värsta fall var de förmätna eller halvgalna fältherrar som kastade sina folk ut i brutala, hänsynslösa och alltför ofta utsiktslösa krig. De bekymrade sig enbart om det egna välståndet och var likgiltiga för det folkets umbäranden och arbete som utgjorde grunden för deras egen makt och glansfulla liv. Bland Sveriges kungar framstod ur denna synvinkel speciellt Gustav III som en särskilt narraktig härskare. Han tycktes mig fjantig, självbespeglande, full av manér och högmod och mordet på honom var om inte en välgärning så dock ingenting att sörja över.
Med åren har jag tvingats att retirera från den ståndpunkten. Jag vill därmed inte påstå att kungabiografier tillhör min favoritlektyr och jag tycker fortfarande att många av hjältekungarna var oduglingar som drog elände och lidande över de folk de påstod sig tjäna. Men jag har tvingats att inse att kungarnas roll ofta varit allt annat än efemär. I äldre tid, före demokratins genombrott, hade de en enorm makt och staternas politik var i hög grad deras kungars politik. I den meningen har Geijer rätt när han säger att ”Sveriges historia är dess konungars”, möjligen kunde man tillägga att alla monarkiers historia har varit deras kungars historia.
Detta bekräftas av den flod av kungabiografier som på senare år sköljt över svenska bokläsare. Detta år har det kommit tre verk om Gustav III, som var och en på sitt sätt belyser denne svårtolkade gestalt i vår historia. Det är en nyutgivning av Erik Lönnroths Den stora rollen och Henrika Tandefelts Konsten att härska. Gustav III inför sina undersåtar , båda utgivna på Atlantis förlag. Slutligen är det Göran Anderbergs Frimuraren Gustav III , på Warne förlag. Alla dessa är var och en på sitt sätt imponerande arbeten och stora läsupplevelser.
Kungarna var emellertid inte alltid enväldiga. Det blev de först efter en lång och segsliten kamp med den aristokrati som på en och samma gång utgjorde deras främsta stöd och svåraste motstånd i maktutövningen. Från början var kungen bara primus inter pares (den främste bland likar) och den adel som omgav honom var stark nog att fälla honom om han blev allför självsvåldig. I alla europeiska stater kan man emellertid under senmedeltiden iaktta att adeln förlorar makt i den eviga tvisten med bondeklassen. Och när senmedeltidens bondeuppror sveper fram över Europa har adeln inget annat val än att söka beskydd hos den enda centralmakt som finns, den kungliga. Genom en egendomlig rockad leder detta till ett tyst samförstånd mellan de ofrälse stånden som ger kungamakten den språngbräda som för kungen allt närmare det hett åstundade enväldet. Kungen framstår och framställer sig som de lägre och svagares beskyddare mot fogdars och adliga förtryckares övervåld, jämför legenderna om gråkappan i svensk historieskrivning. Man finner en likartad legendflora runtom i Europa.
Det kungliga enväldet var otvivelaktigt ett framsteg. Det betydde att lagar och regelsystem standardiserades och blev likformiga inom de territorier som behärskades. Det betydde också en förstärkt finansmakt som gjorde det möjligt att driva in skatter effektivt och därmed hålla stående arméer. De stater som inte lyckades bryta adelns makt och motstånd råkade illa ut. De slukades av sina starkare grannar. Ett typexempel är Polen som efter att under ett århundrade ha varit slagfält för andra staters härar slutligen går under genom ett antal delningar mellan Preussen, Österrike och Ryssland.
Den tidigmoderna periodens politiska villkor var obarmhärtiga och det var många av Europas stater som var nära att dela Polens öde. Att det inte blev fler har att göra med de europeiska stormakternas hårdhänta inblandning i alla periodens freduppgörelser. Stormakterna hade sin egen agenda och den handlade om att balansera makten i Europa på ett sådant sätt att den inte inkräktade på deras intressen. Det var en politik full av intriger, hot och mothot, en värld där det var lätt att gripas av yrsel och tappa balansen.
Sveriges 1700-tal är sett mot denna bakgrund en vansklig period. Århundradet inleds med att stormaktsväldet går under och att det kungliga enväldet och därmed staten som helhet försvagas. Efter hand efterträds enväldet av ett styre som inte kan karaktäriseras som något annat än en adelsrepublik. Frihetstiden som den kallas medgav visserligen även de övriga stånden visst inflytande, men den avgörande makten låg trots allt hos adeln. Kungen utövade endast minimalt inflytande och reducerades periodvis till en namnstämpel. Det var ett farligt tillstånd, eftersom också adeln var kluven i olika intressen och partier och därmed riskerades Sverige liksom andra dåligt centraliserade monarkier att slukas av rovgiriga grannar.
Sverige undgick detta öde och en del av förtjänsten för detta faller onekligen på den fåfänge fjanten Gustav III. Gustav III:s fjantighet framstår nämligen vid en närmare bekantskap med hans roll och gärning som en typisk faktoid – ett rykte som spritts till den grad att det i det allmänna medvetandet förstås som obestridliga fakta. Han var måhända fåfäng men han var också en energisk och rikt begåvad person som noga följde med i den europeiska politikens svårbemästrade spel. Han förstod dessutom att villkoren för både hans egen och landets politiska ställning hängde på förmågan att svetsa samman folket till något som liknade en nation och som kunde stå enad mot yttre faror i en farlig värld. Hans statskupp 1772 var, tror jag, nödvändig. Frihetstidens adelsvälde hade uttömt sin skapande energi och folket var alltför okunnigt och betungat av kampen för det dagliga brödet för att skapa sig ett verkligt inflytande över statens affärer.
I svensk historieskrivning intar Gustav III en framskjuten ställning. Många har skrivit om honom och försökt förstå både honom och mordet på honom. Erik Lönnroth, nestorn inom svensk historieforskning, poängterar Gustav III:s drag av hysteri. Han ville spela en stor och magnifik roll. Tidigt såg han kriget som den bästa möjligheten. Det skulle ge möjligheten att erövra rollen som en ny hjältekonung i den beundrade Gustav II Adolfs efterföljd och det lockade honom, enligt Lönnroth, ut i äventyrligheter som kunde ha blivit mycket riskabla. Under lång tid planerade han ett krig mot Danmark, ett land som han helt uppenbart avskydde och föraktade. Problemet var bara att Danmark hade en allians med Ryssland, den fiende som slagit den svenska stormakten i spillror och som rådde över till synes övermäktiga resurser. Gustav III följde den ryska politiken med falkblick för att hitta en blotta i alliansen och flera gånger trodde och hoppades han på ett krig mellan Ryssland och Turkiet. Ett krig med Höga porten skulle binda den ryska krigsmakten och hindra det att blanda sig i ett svenskt överraskningsanfall på Köpenhamn. Blottan infann sig emellertid aldrig och drömmen om ett lätt och lysande krig mot grannen i söder blev aldrig mer än en dröm. Det tyder på att även om Gustav var en hysteriker och fantasimänniska ägde han ändå en realism som satte stopp för de mer befängda infallen.
När jag nu läser dessa tre studier av Gustav III:s kan jag inte annat än uppskatta storheten i Lönnroths arbete. Det är och förblir standardverket om denne märklige konung, men som Peter Englund säger i sitt inträdestal till Svenska Akademien var det som fick Lönnroth att skriva denna sista biografi att han inte utifrån sin rationalistiska historiesyn kunde finna någon rim och reson i gestalten Gustav III. Det var denna utmaning som drev honom att söka sig ut på psykologiska vägar för att förstå kungens handlingar och vittflygande planer.
Det ligger naturligtvis mycket i detta. Inlevelsen i de människor vars liv och gärning man söker skildra är en nödvändig del av all god historieskrivning. I den meningen räcker det inte bara med källkritikens rigorösa falsifieringsmetoder. Och Lönnroth ger en högst trovärdig bild av Gustav som en rollspelande kung som både levde och slutade sitt liv på en maskerad. Likväl är det något som fattas och det blir jag uppmärksam på när jag läser Henrika Tandefelt likaledes imponerande biografiska porträtt. Hon utmejslar Lönnroths tes och för den ett steg vidare. Även Tandefelt ser kungen som en personlighet bestämd av viljan att spela en grandios roll, men till skillnad från Lönnroth ser hon inte detta karaktärsdrag bara som ett utslag av hysteri. Hon ser det som Lönnroth inte helt fångar, att rollen också hade en rationell sida, att den ingick i en härskarteknik som avsåg att komplettera maktspråk och våld.
Gustav strävade efter att leda sitt folk med karisma och alla hans åtgärder ingick i en plan att bli en lysande förebild för folk i slott och koja. Han utnyttjade för detta ändamål alla de klassiska medel som ingår i en sådan storstilad manipulation. Hans kröning var ett storslaget skådespel och sedan fortsatte han med att dela ut nådevedermälen, hedersbetygelser, ordnar och medaljer vid varje tillfälle som kunde motivera sådana ceremonier. Alla händelser stora nog att förtjäna det skulle uppmärksammas av ett beundrande folk. Därmed skulle detta folk bindas till statens naturliga centrum som i Gustavs tankevärld var konungens person. Tandefelts analys är övertygande och hon lägger därmed en viktig aspekt till den bild Lönnroth ger av kungen.
Den bilden understryks även i Göran Anderbergs arbete om ”Frimuraren Gustav III”. Anderberg visar också bortom allt tvivel att frimureriet inte var ett fantasifullt påfund av Gustav utan att han faktiskt fäste vikt vid det och framför allt uppfattade frimuraridealen som ett koncentrat av de kristna dygderna. Därför var han heller inte intresserad av de ockulta strömningar som vid tiden bredde ut sig inom det kontinentala frimureriet. För Gustav var frimureriet bara ännu ett medel att skänka glans åt kungamakten och honom själv. Den ockulta tendensen uppfattade Gustav som en minskning av frimurarnas trovärdighet och därmed också en försvagning av ordens förmåga att skänka glans åt kungamakten.
Otvivelaktigt var Gustav III en skicklig förförare och manipulatör. Det visar alla dessa gedigna studier av hans gärning. Likväl nådde han inte sina mål helt och fullt. Kampen med adeln vars självmedvetande stärkts av frihetstidens maktutvidgning, blev till sist alltför bitter och prestigefylld. Trots att Gustav på många sätt gynnade adeln, den var nödvändig för att ge tronen det sken av grandios storslagenhet som var hans mål, kom han att kollidera med högadelns egen ståndshögfärd och maktambitioner.
Historiens ironi gjorde att denna konfrontation förgiftades intill en dödlig brygd just i det ögonblick då Gustavs bana kröntes av vad som i hans värld av rollspel var den yppersta av roller, nämligen krigshjältens. Med kriget mot Ryssland och Danmark och den halva segern som inte till ringa del var hans eget verk, blev han så mäktig att adeln måste störta honom. Det blev uppenbart genom Anjalaförbundet och det slutade inte där utan fortsatte genom ständiga konspirativa diskussioner inom de ledande adelskretsarna.
Slutet blev som vi vet mordet på Maskeradbalen 1792. När kungen stod på höjden av sin bana släckte kaptenen Jacob Johan Anckarström hans liv med ett skott som inte var omedelbart dödande, men vars komplikationer beseglade hans öde. Anckarström var inte ensam om mordet, bakom honom fanns en sammansvärjning med företrädare ur den svenska adelns främsta släkter, Ribbing, Horn och Pechlin. Det var dock Anckarström ensam som med utstuderad grymhet avrättades. Adelns konspiratörer gick fria, men de lyckades trots allt inte återupprätta den adelsrepublik som varit deras våtaste dröm.
