Att kanske rentav inte ha funnits till alls men att ha beskrivits utförligt i otaliga lärda och vittra skrifter, givit tyngd åt dynastiska anspråk, trollbundit århundradens västerländska eliter och utövat ännu mer långlivat brett och starkt ideologiskt inflytande, det ter sig som ett svindlande ontologiskt svalg, ett öde för gudar, inte för människor. Det finns emellertid en och annan som tagit språnget över svalget. En sådan är kung Artur, eller Artus, som han oftare kallas på franskt och tyskt språkområde. I det alltjämt vanliga engelska förnamnet har en konsonant tillkommit: Arthur.
Tryggt står han i full rustning och med sköld och svärd vid den habsburgske kejsaren Maximilian I:s grav i domkyrkan i Innsbruck, gjuten i brons av den berömde Peter Vischer dä i Nürnberg efter ritningar av ingen mindre än Albrecht Dürer. Det var år 1513, i ett redan mycket sent skede av kung Arturs långa vandring, som gestalten hamnade där. Innsbruckstatyns ridderliga mundering är därför också en produkt av den tidiga renässansens vapen- och klädskick och inte av det århundrade där förebilden hörde hemma, om han nu hörde hemma någonstans alls. Ingen skulle emellertid komma på tanken att kritiskt diskutera rustningens historiska riktighet. Liksom Hamlet med bibehållen trovärdighet kan ställa sina svåra frågor i 2000-talskostymering, är kung Artur – låt oss stanna vid den namnformen – frigjord från den förgängliga tiden och dess nycker.
Ett drygt århundrade tidigare, omkring 1410, samsas han, även här fullt rustad, med Karl den store och sju andra berömda härskare i de färgsprakande fönstren till domssalen i rådhuset i Lüneburg. Ytterligare 250 år tillbaka i tiden, någon gång vid mitten av 1100-talet, finner vi honom till häst, kämpande med ett kattliknande rovdjur, i golvmosaiken i katedralen Santa Maria Annunciata i det syditalienska Otranto. Något tidigare tillkom hans bild i katedralen i Modena. Men redan då är han mycket gammal.
Om vi vänder tidsmaskinen 180 grader figurerar Artur i skrivande stund, år 2011 – nu som ung och inte så litet kaxig arvtagare till kung Uther Pendragon i riket och staden Camelot, där han likt en annan Karl XI bedriver elementär exercis med riddarna kring det runda bordet – i BBC:s tv-serie om trollkarlen Merlin, en ännu mer gåtfull figur, vars visdom och trolldom Artur med tiden skulle ha stor nytta av.
Är det då underligt att man vill veta vem denne Artur eller Artus egentligen var? Det vill den tyske språkhistorikern Jürgen Wolf, och han har till den änden skrivit en stor och ovanligt rikt illustrerad bok med titeln Auf der Suche nach König Artus. Mythos und Wahrheit (Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 143 s).
Det börjar, som så mycket annat hemlighetsfullt och mystiskt, långt ute i väster, i dimmiga bygder. Något årtionde in på 400-talet eKr lämnade de sista romerska garnisonerna Britannien, som snart invaderades av de germanska erövrare som skulle bilda den tidiga medeltidens anglosaxiska riken. De skulle i sin tur angripas av danskarna, som tidvis behärskade stora delar av England, och till slut (1066) duka under för Vilhelm Erövrarens normander. Den mer eller mindre romaniserade keltiska befolkningen, som var övervägande kristen, trängdes under ständiga strider västerut av germanerna.
Om det tidiga 500-talets många bataljer berättar den samtida eller något senare krönikören Gildas, i sin ”klagobok”; han ser utvecklingen i ett starkt pessimistiskt romerskt-keltiskt perspektiv. Det kristnade anglosaxiska Englands store lärde, Beda Venerabilis, skildrar hundrafemtio år senare perioden inom ramen för sitt stora brittiska historieverk. Båda dessa skriver på latin. Ett halvt dussin härskarnamn av blandat latinskt och keltiskt ursprung och av tvivelaktig historisk äkthet förekommer i krönikorna, men ingendera nämner någon Artur bland ledarna och hjältarna i de många krig som utgör centrala ämnen.
Namnet Artur med tillägget dux bellorum, ”krigshövding”, framträder för första gången i den walesiske munken Nennius latinska ”Historia Brittonum” från omkring 820. Här ges en detaljerad skildring av de stora slag som Artur utkämpat mot de anfallande saxarna, och här namnges också de orter där striderna stått. Mest berömt blev ”slaget vid berget Badon”, där Artur med egen hand skall ha nedlagt inte mindre än 960 fiender – en exceptionellt framgångsrik kungajakt även med tidens heroiska mått mätt. Det skulle med tiden bli en flitigt bedriven sysselsättning inte minst bland lokala amatörarkeologer att finna dessa slagfält. Nennius kristne krigshjälte kom att leva vidare och förses med egenskaper, upplevelser och medkämpar dels i den keltiska sång- och sagolitteraturen, som emellertid inte blev föremål för uppteckning förrän flera århundraden efter hjältens entré hos Nennius, dels i den likaledes lokalt förankrade och begränsade latinska litteratur om brittiska helgon som växte fram i klostren. Någon spridning utanför dessa begränsade kretsar tycks inte ha förekommit och i varje fall inte kunna beläggas.
Krigshjälten Artur skulle emellertid visa sig behövas. Mäktiga furstar hade bruk för honom, och han svek dem inte. Den förste som gav honom en någorlunda vederhäftig identitet var kaniken Geoffrey av Monmouth, en lärd prelat, som stod det engelska kungahuset nära. Det var också på kungligt uppdrag som han skrev sin stora brittiska krönika, ”Historia regum Britanniae”, som tycks ha fullbordats omkring år 1140. Enligt de lärdes sed angrep snart andra historiker Geoffrey och betecknade hans verk som fullt av lögner, men krönikan kom att utöva ett mycket starkt inflytande på den medeltida historiesynen.
Genom genidraget att härleda namnet ”Britannien” från Brutus, en sagofigur på flykt från det fallna Troja, ger han det engelska kungahuset, som vederbörligen ympas in på detta stamträd, en historisk legitimitet som det inte endast under 1100-talets dynastiska strider behövde utan även långt senare skulle få nytta av. De överlevande från Troja var ett livsdugligt släkte i den europeiska litteraturen och inte minst i historien och furstegenealogierna. Mest framgångsrik var givetvis Aeneas, Eneidens hjälte, som grundade Rom. Nya trojaner kunde emellertid vid behov påträffas i historiens dunkla gömmor. Den brittiske Brutus var en. Även den franska monarkin skulle ta trojanernas tjänster i anspråk: i Ronsards ”Franciade” från 1572 är det Hektors son Francus, räddad från Troja genom ett mirakel, som får grunda det franska riket. Man sjåpade inte med kronologin när det gällde.
Till figuranterna i Geoffreys krönika hör Utherpendragon (i televisionssammanhang, där korthet är tillrådlig, heter han Uther). Han är kung tillsammans med sin bror Ambrosius och arbetsgivare åt den vise och trollkunnige Merlin, bland vars många insatser nämns uppförandet av Stonehenge, som avsågs bli de britanniska kungarnas gravmonument. Mindre hedersamt var att Merlin med sin trolldom hjälpte Utherpendragon att förföra den sköna Ygerna; som redan var gift. Sedan hennes man stupat i strid med germanerna gifte sig emellertid Utherpendragon med hans änka, och därmed legitimerades Artur, som var parets kärleksfrukt.
Geoffrey beskriver i detalj flera av de attribut som skulle följa Artur genom historien och historierna: den gyllene hjälmen med draken, skölden med jungfru Marias bild, svärdet Excalibur. Även Arturs drottning, Guinevere, framträder hos Geoffrey av Monmouth. Den största uppmärksamheten ägnar Geoffrey åt Arturs fälttåg och erövringar, som omfattar så skilda länder som Norge och Gallien och som till slut leder till det romerska rikets underkuvande. Mellan slagen håller hjälten glansfulla fester – ”efter trojanskt mönster”, heter det – med turneringar men också så intellektuella nöjen som schackpartier. Något lyckligt slut fick nu inte Arturs bana i Geoffreys krönika. Brorsonen Mordred, som lämnats som regent i Britannien, gör uppror, och i det slag som utkämpas efter konungens återkomst faller de flesta av Arturs riddare och han själv såras dödligt. Han förs till den hemlighetsfulla ön Avalon, där han avlider. Händelsen dateras av krönikören till år 542.
Med Geoffreys latinska krönika gjorde Artur sitt inträde i högmedeltidens lärda men även politiska värld. Det låg i de anglo-normandiska kungarnas intresse att krönikan togs på allvar, och med kunglig finansiering företogs mot slutet av 1100-talet arkeologiska utgrävningar. Man fann icke helt oväntat Arturs och Guineveres grav och de bådas ben vid klostret Glastonbury i Somerset. Ett knappt århundrade senare ställdes ett Artursskrin upp i klosterkyrkan. Lokaliseringen till Glastonbury var så mycket mer lämplig som detta kloster också ansågs hysa en ännu äldre grav: traditionen förmälde att Josef från Arimataia, evangeliernas rättsinnige rådsherre, hade lyckats fly till Britannien medförande den heliga Graal, det kärl i vilket Kristi blod hade droppat.
Även Graal skulle få sin plats i den diktning som skapades kring kung Artur. Verkligt breda och samtidigt inflytelserika kretsar nådde han när poeten Chrétien de Troyes vid mitten av 1100-talet tog upp element ur Geoffreys berättelse om krigarkungen i flera verk på fransk vers. Vid ungefär samma tid överförde den normandiske klerken Wace i sin ”Roman de Brut” innehållet i Geoffreys krönika till en lång sammanhängande franskspråkig versberättelse. Därmed blev gestalten tillgänglig för den normandiska aristokrati som behärskade England och stora delar av norra och västra Frankrike och som dessutom var stil- och mönsterbildande för de feodala eliterna i hela Europa. De tyska diktarna Wolfram von Eschenbach och Hartmann von Aue stämde in i den rika kören mot 1100-talets slut, och genom den högkultiverade kung Håkon Håkonsson fann betydande delar av denna diktning tillträde till Norden under 1200-talet.
På kort tid växte på Arturberättelsens grund fram en hel litteratur. Med Artur följde genom Chrétiens och andra poeters förmedling en krets av hjältar – riddarna kring Arturs bord, som var runt för att undvika de placeringstvister som vid denna tid lätt nog kunde få dödlig utgång – men också kärlekspar som Tristan och Isolde, den heliga Graal, Merlin, Guinevere, gåtfulla slott, öar och skogar, feer och trollkarlar. Alla som kunde bära sådana attribut fick namn, utseende, egenskaper, lidelser och öden. Kring Artur levde snart en värld. Den är inte död än.
