Det italienska Industriförbundet avhöll i mitten av mars sin sedvanliga årskongress. Landets premiärminister Silvio Belusconi och oppositionsledaren Romano Prodi hade inbjudits att hålla var sitt anförande för att presentera sina respektive ekonomiska program. Publiken såg fram emot de båda anföranden med spänning - desto mera som Italien den 9 och 10 april går till val för att utse nytt parlament. I opinionsundersökningarna väger det tämligen jämnt mellan de båda politiska blocken.
I sista stund lämnade Berlusconi återbud, skyllande på en plötsligt påkommen och allvarlig attack av ischias. Icke desto mindre dök han följande dag upp - pigg och nyter och till råga på allt oanmäld och oinbjuden. I stället för att presentera sitt ekonomiska reformprogram gick han till frontalangrepp mot Industriförbundets ledning. Dess hänvisningar till italiensk och EU-statistik - som visar att i stort sett alla ekonomiska parametrar pekar åt fel håll - var enligt Berlusconi endast och enbart uttryck för den ”pessimism” som präglar landets ”gamla politisk-ekonomiska klass”. Vad Italien i dag behöver, förklarade Berlusconi, är ”optimism” och ”framåtanda”.
Talet hälsades med iskyla av en stor del av auditoriet, men också av kraftiga applåder från en del av de små och medelstora företagarna - och inte minst av de flera hundra Berlusconianhängare, som - utan någon som helst anknytning till Industriförbundet - lämpligt nog smugglats in i kongresshallen för att fungera som entusiastisk hejaklack.
De stora riksspridda tidningarna rapporterade följande morgon i fränt kritiska ordalag om Berlusconis ”kupp” och om hans ”förakt” för en av de stora organisationerna på den italienska samhällsscenen.
I Berlusconis egna tidningar och tv-kanaler var budskapet det motsatta: den stora massan av den italienska företagsamhetens ”fotfolk” hade tagit avstånd från sitt eget förbunds ledning och hälsat Berlusconi med jubel och brakande applåder.

Vad säger denna episod om italiensk politik anno 2006? ”Fenomenet Berlusconi” har under de senaste
tio åren skänkt arbete åt ett närmast oöverskådligt antal författare. En datasökning på böcker, som redan i sin titel uppvisar namnet Berlusconi, lär ge 285 träffar. Det skvallrar om att ”fenomenet” handlar om någonting mer än traditionell partipolitik.
En som driver denna tes är författaren Umberto Eco. Under titeln A passo di gambero (Kräftgång, Bompiani, 364 s) har han samlat ett antal artiklar i olika politiska ämnen från åren 2000 till 2005. Italien har under dessa fem år, menar Eco med sitt val av boktitel, gått baklänges på en mängd områden. Endast inom ett område pekar utvecklingen framåt - men då handlar det om en mörk framtid. ”Att Berlusconi är i färd med att förverkliga ett helt nytt styrelseskick efter eget huvud råder det inget tvivel om”, skrev Eco i en artikel 2003. Detta nya politiska system rymmer ”en farlig populistisk tendens”. I en annan artikel, från mars 2005, skriver han om en ”mediepopulistisk regim”, som bygger på att det mellan ”Ledaren och Folket” upprättats ”en direkt
rapport”, som löper ovanför och förbi det politiska och civila samhällets olika institutioner.
När Eco i sina artiklar talar om en ”mediepopulistisk regim” eller en ”de facto-regim” går italienarens tankar ofelbart tre kvarts århundrade tillbaka i tiden, till åren av fascistisk ”regim”. Eco är dock noga med att understryka att han inte tillhör dem som ser en rad likheter mellan Berlusconi och Mussolini. Tvärtom menar Eco att Berlusconiregimen representerar någonting nytt i italiensk och europeisk politik - om än någonting som också det kan betecknas med det olycksbådande ordet ”regim”. ”En medieregim”, skriver Eco, ”har inget behov av att sända sina motståndare i fängelse. Den dömer dem till tystnad inte genom att censurera dem”, utan med helt andra metoder. I ett land som Italien, där tidningsläsandet är extremt lågt och där i stort sett samtliga tv-kanaler direkt eller indirekt kontrolleras av Berlusconi, når den seriösa oppositionspressen i bästa fall tio procent av befolkningen.
Den som inte behärskar italienska, men vill sätta sig in aktuell italiensk politik och då särskilt det fenomen som Umberto Eco kallar ”mediepopulistisk regim”, har ett par tre färska böcker att ta till.
Den brittiske journalisten David Lane utkom 2004 med Berlusconi's Shadow: Crime, Justice and the Pursuit of Power (Penguin Books, 352 s). Det är en svavelosande uppgörelse författad av den korrespondent som i en beryktad artikel i tidskriften Economist för några år sedan betecknade Berlusconi som ”unfit to govern Italy”.

Lane är skoningslös i sin kritik av Berlusconi. Han utreder i detalj Berlusconis kontakter med 80-talets socialistiske premiärminister Bettino Craxi och med den undre världens ekonomi (kalla den maffia eller inte). Och han redogör noggrant för Berlusconis olika turer under de senaste fem åren som premiärminister i syfte att komma undan den rättvisa som jagat honom för misstänkta korruptions- och bokföringsbrott. Ibland blir Lane tyvärr närmast maniskt repetitiv och bokens struktur är också sådan att den ibland verkar mera förvirrande än upplysande på läsaren.
Paul Ginsborgs Silvio Berlusconi: Television, Power and Patrimony kom redan 2004, men finns nu i en ny och uppdaterad upplaga (Verso, 208 s). Ginsborg är brittisk forskare, men undervisar sedan länge vid universitetet i Florens och är bland annat författare till standardverket ”A History of Contemporary Italy”. Ginsborg kombinerar på ett lyckligt sätt vetenskaplig och analytisk skolning med en lätt penna. Hans 190 sidor om Berlusconi räcker väl till för de flesta läsare. Den som vill fördjupa sig i det ämne som antyds i bokens undertitel (television och politisk makt) kan med fördel ta del av den brittiske journalisten Alexander Stilles Citizen Berlusconi (ännu så länge endast på tyska, Verlag C H Beck, och italienska, Garzanti).
Med Ginsborgs och Stilles båda böcker är vi tillbaka där vi började: hos Umberto Eco och den ”mediepopulistiska regimen”. Ginsborg menar att ”Berlusconis kombination av medier och politisk makt förebådar en ny modell för politisk kontroll i den moderna demokratin”. Stille talar om ”ett nytt paradigm för makt i hjärtat av Europa”.
Stille skriver att ”det vore fel att vifta bort Berlusconi som ett typiskt italienskt fenomen”. Försök att smälta samman ”medier, pengar och politik” har gjorts - direkt eller indirekt - på andra håll i världen. Stille nämner som exempel Ross Perot, Steve Forbes, Jon Corzine, Mike Bloomberg, Bernard Tapie i Marseilles, Cem Uzan i Turkiet, Thaksin Shinawatra i Thailand, Rupert Murdoch och den tyska Kirchgruppen. I några fall har vederbörande kastat sig direkt in i politiken, Bloomberg med framgång, Perot utan. I andra fall, som Murdoch, har man nöjt sig med att påverka politiken utifrån.
Men Silvio Berlusconi är trots allt unik. Endast han har lyckats uppnå allt han föresatt sig ifråga om ”medier, pengar och politik”. Han dominerar sitt lands mediescen via tv, tidningar och bokförlag. Han är landets rikaste man. Och han är landets politiske ledare. Med anspelning på Orson Welles film kallar Stille Berlusconi ”ett slags Citizen Kane i anabolt format”.

Förutsättningen för Berlusconis initiala framgångar på medie- och penningscenen var, skriver Stille, den ”ljudlösa kulturrevolution” som västvärlden genomgick på 80-talet - Reagans och Thatchers årtionde. Statliga företag och statliga tjänster privatiserades och avreglerades lite överallt, även i Italien. Kring 1990 inträffade den politiska revolution som ledde till att kommunismen kollapsade i öst och att hela det politiska systemet imploderade i Italien. Dörren öppnades på vid gavel för mediemogulen och miljardären Silvio Berlusconi att även kasta sig direkt in i politiken.
Som ingen annan, skriver Ginsborg, har Silvio Berlusconi förstått att i denna nya ekonomiska och politiska situation knyta samman tre fenomen: ”modern köpgalenskap, kommersiell tv och politisk makt”.
Framgångsrecept består av just dessa tre element. När Berlusconi under åren kring 1980 byggde upp sitt medieimperium gjorde han det med det amerikanska konsumtionssamhället som förebild. Mediaset, som Berlusconis tv-företag kom att heta, köpte upp ett gigantiskt arkiv med gamla och färska amerikanska filmer. De inhemskt producerade programmen visade också en glättad amerikanskinspirerad italiensk ”verklighet”, där lyckliga små kärnfamiljer konsumerade kylskåp, diskmaskiner, bilar, västindiska semesterresor och dyrbara leksaker för barnen.
För samma konsumtionssamhälle propagerades i reklaminslagen. Enligt vissa beräkningar visar italiensk tv (den kommersiella och det statliga RAI) lika många reklaminslag per dag som samtliga övriga europeiska länders tv tillsammans. Samtidigt är tv-tittandet i Italien det högsta i Europa. Tv är ”den enda dagliga ”kulturella” aktiviteten i den genomsnittliga italienska familjen”, skriver Ginsborg.
Den politiska kopplingen till tv-tittandet är också helt uppenbar. Ju mer den enskilde italienaren tittar på tv, desto mer är han/hon benägen att rösta på Berlusconis parti Forza Italia. Av Italiens hemmafruar som ser mer än tre timmar per dag på tv, röstade i senaste valet 2001 hela 44,8 procent på Forza Italia.

Vad är det då för politik Berlusconi erbjuder detta konsumtions- och tv-centrerade samhälle? Alexander Stille talar om Berlusconis ”anti-politiska politik” som hämtat inspiration från Ronald Reagans bon mot: ”Staten är inte lösningen, staten är problemet.” Paul Ginsborg noterar att Berlusconi sällan talar om demokrati, men desto oftare om frihet - center- högerkoalitionen heter mycket riktigt ”Friheternas hus”.
Berlusconis frihet är den som i Isaiah Berlins klassiska text ”Two Concepts of Liberty” kallas den ”negativa” friheten. Den stat Berlusconi talar om är därför mycket riktigt den ”minimala staten”, den som Berlusconi i ett tal från 1998 hade i åtanke när han kritiserade sina politiska motståndare på vänsterkanten: ”Vi kan inte acceptera deras (”kommunisternas”, som Berlusconi älskar att säga) önskan att kontrollera allting, deras intrång i våra liv, deras förmätenhet att reglera all vår verksamhet.”
Ginsborg går så långt som att anklaga Berlusconi för att egentligen helt sakna en ekonomisk strategi. Satsa på ”framåtanda” och en ”positiv livssyn” (som Berlusconi sade vid Industriförbundets kongress) och allt kommer att lösa sig!
De båda franska statsvetarna Yves Mény och Yves Surel har i sin bok ”Democracies and the Populist Challenge” identifierat tre grundläggande element i den ”populistiska diskursen”: ”förhärligandet av Folkets centrala karaktär och visdom, eliternas och den gamla politiska klassens förräderi och nödvändigheten att ersätta denna med en ny Ledare”. Alla dessa tre element återfinns hos Berlusconi.
Avslutningsvis kan det finnas skäl att återkomma till likheterna/olikheterna mellan Berlusconi och Mussolini. Ginsborg citerar en artikel från det avlägsna 1974 av författaren Primo Levi: ”Varje tidsålder har sin egen fascism.” Men Berlusconis ”fascism” är inte Mussolinis fascism. Den förres oförmåga att skilja mellan privata och offentliga intressen, hans syn på friheten som individens frihet från inblandning, hans
”minimala stat” - ”allt är motsatsen till det fascistiska projektet”.
Men, som sagt, ”varje tidsålder har sin fascism”. Och, som Primo Levi varnade för exakt 20 år innan Berlusconi första gången kom till makten, ”man kan nå ett sådant tillstånd på många vis, inte nödvändigtvis genom terror och polishotelser, men också genom att undanhålla eller manipulera information”.