På vilka grunder vilade den fascination för totalitära ideologier som i så hög grad grasserade bland den konstnärliga och intellektuella eliten i Tyskland under förra seklets första decennier? Svaren hänvisar ofta till tyskarnas generella dragning till begrepp som totalitet och enhet, som alltsedan romantikens dagar gått hand i hand med en utbredd rationalitetsskepsis och en motvilja mot att helt skilja på ”estetiska fantasier” och den ingenjörsmässiga impulsen att ge form åt dessa fantasier. Det handlar om frekventa inslag av avsiktligt eller aningslöst koketterande med mer eller mindre absolutistiska lärors demoniska krafter hos den tyska bildningsborgerligheten. Med hänsyn till den här samhällsgruppens intellektuella tillgångar, kulturella status och sociala och ekonomiska maktposition kan man inte heller gärna hänvisa till egenskaper som naivitet eller bristande självförtroende.

Innan vi fortsätter resonemanget är det viktigt att påpeka att den radikalt reaktionära livsåskådningen inte sällan genomgick en tydlig förändring mellan första och andra världskriget, att den gryende nazismen i många fall (men som bekant inte i alla) ledde till någon sorts besinning och ideologisk ”demokratisering”. Thomas Mann kan här tjäna som exempel, en författare till djupt konservativa essäer som ”Gedanken im Kriege” och ”Betrachtungen eines Unpolitischen” (1918) som senare skulle stå som upphovsman till liberalt genomsyrade ”Bergtagen” (1924) och antinazistiska ”Doktor Faustus” (1947). Än viktigare i sammanhanget är att inte sätta likhetstecken mellan den tyska kulturella aristokratins tankegods och den nazistiska våldsideologin, även om man på sina håll kan finna förenande drag och en del företrädare för det förstnämnda småningom skulle komma att hänge sig åt det sistnämnda. Men det faktum att konst och kultur aldrig skyddat människorna från våld och terror, utan tvärtom ofta utgjort de totalitära systemens ideologiska fundament, är ju inte heller något svar på frågan varför det är på det viset.

Att gränserna mellan kultur och barbari är flytande, vilket Freud gärna betonade, är en sanning som kan manifestera sig på olika vis och var som helst. I Tyskland under 1900-talets första hälft var det väl knappast mer uttryckligt och överskådligt än hos förläggarparet Hugo och Elsa Bruckmann och deras ryktbara litterära salong i München mellan åren 1898 och 1941. Under de mest livaktiga åren (1908–1930) höll man salong i Bruckmanns palatsliknande hem på den numera legendariska adressen Karolinenplatz 5, där tidens stora skönandar och mest respekterade lärda var självskrivna gäster. Salongen – eller ”det furstliga köpmansresidenset” som historikern Karl Alexander von Müller valde att kalla den med en anspelning på såväl Hugos betydande förlagsverksamhet som på Elsas rang av österrikisk-rumänsk furstinna – var belägen i det så kallade Prinz-George-Palais på fashionabla Karolinenplatz i centrala München. (1930 övertogs byggnaden av nazistpartiet NSDAP, som använde huset som en viktig förvaltningsbyggnad.) Om de intellektuella verksamheterna här under 1900-talets första decennier har litteraturvetaren och författaren Wolfgang Martynkewicz nu skrivit i en lika diger som lärdomsmättad bok, Salon Deutschland. Geist und Macht 1900–1945 (617 s. Aufbau), som varmt kan rekommenderas till var och en som vill fördjupa sig i den här artikelns inledande fråga och i Tysklands spännande, dramatiska, katastrofala och våldsamma 1900-talshistoria.

Bruckmann-salongens klientel utgjordes av en för oss i dag fullkomligt osannolik personsammansättning. Här hade upphöjda diktare som Rilke, Stefan George och Hugo von Hofmannsthal en stående inbjudan; här cirkulerade inflytelserika arkitekter som Henry van de Velde och konstnärliga välgörare som Harry Graf Kessler, men också judiska skriftställare som Karl Wolfskehl och Friedrich Gundolf, och det i samma sällskapsrum som antisemitiska kulturhistoriker som Houston Stewart Chamberlain och Ludwig Klages. Småningom, från och med 1924, hörde rentav Hitler till de mer frekventa besökarna. I detta Bruckmanns eleganta hem och på deras spirituella litterära sammankomster skulle alltså Führern in spe göra sina första framträdanden inför en bildningsborgerlig elit, förvisso genom att bryta mot snart sagt alla salongskulturens etiketter och konvenans, och förvisso utan att göra något större intryck på merparten av de övriga gästerna. Men värdinnan Elsa var förtjust. Hur var nu detta möjligt?

En av tidens dominerande idéer – inte bara i Bruckmanns salong, utan hos stora delar av den tyska borgerligheten – var den idealistiska föreställningen om konstens kultiverande krafter och dess möjligheter att omgestalta, förnya och förädla människan och samhället (staten). Hur detta har avspeglat sig i tanketraditioner och idéströmningar har det skrivits massor, men Martynkewicz studie och idéhistoriska översikt ger de intellektuella och kulturkritiska problemkomplexens ofta abstrakta karaktär en åskådlig form genom att återge en mängd faktiska möten och korsbefruktande korrespondenser inom ramen för salongslivet hos Bruckmanns. En av nycklarna till den här föreställningsvärlden står att finna i begreppet kultur, som för tyskarna historiskt sett alltid inneburit något oerhört mycket större och mer betydande än blott själva utövandet av de olika konstarterna. Snarare har det betecknat de absoluta värden – djup, slutenhet, totalitet –som är inneboende delar av det egentliga livet, och därmed också representerat ett slags motpol till det västliga ”civilisations”-begreppet, med allt vad det inneburit av framsteg och förnuft, masskultur och kapitalism.

Vid det förra sekelskiftet hade den tyska adelns samhälleliga inflytande gradvis minskat till förmån för en framväxande borgerlighet, vilket mer eller mindre tvingade aristokratin att glänta på sin slutna kultur gentemot den bildade medelklassen. Denna till synes utsiktslösa mesallians mellan å ena sidan en genealogiskt styrd och hermetisk adelskultur där honnörsord som börd och heder uppfattades som absoluta begrepp, och å andra sidan en hungrig borgerlighet präglad av bildningsideal, individualisering och självgestaltning, ledde oväntat till en fördelaktig syntes av gamla värden och modernt välstånd. Och det var till övervägande del den här dynamiska klasstrukturen som bevistade Bruckmanns salong. Men den spirituella miljön speglade i lika hög grad den krutdurk av ideologiska spänningar som genomsyrade det tyska samhället utanför salongen. Såväl aristokratin som den högborgerliga eliten kom från en värld av tydliga hierarkier och en given ordning som säkerställde de sociala positionerna. Men det moderna samhället, med sina upplösta konturer och relativistiska värdebegrepp, kunde inte erbjuda någon sådan säkerhet, varför inte ens det genuina engagemanget i den nya tidens avantgardistiska konst, musik och litteratur i slutändan kunde mätta den enorma hungern efter solida världsåskådningar och sammanhängande utopier. För salongens själsadel utgjorde förvisso diktaren just den vägröjare och andliga ledare som tiden krävde; den karismatiska auktoritet som kunde leda dem på vägen mot en ny andligt betingad aristokrati. Jakten på denna betvingande personlighet – den ”hemlige kejsaren” – styrdes alltså inte av kärleken till ”vetenskapen” och ”förnuftet”, utan av en irrationell längtan efter den förlösande ”sanningen” som kunde upphäva det modernas fragmentering. Föreställningen att samhället inte kan förbättras och förändras på politisk väg (alltså via den parlamentariska demokratin), utan blott genom kultur och bildning, diktning och konst, var ännu förhärskande. Därmed hade man i själva verket, och paradoxalt nog, öppnat dörren för de krafter som från och med första världskriget såg till att de här idéerna politiserades, och att just de ”tyranniska” dragen hos konsten och den världsliga makten i rent fysisk mening betraktades som en nödvändig motvikt till den moderna demokratiska världens fördärvligt nivellerande karaktär.

Många tyska konstnärer och intellektuella uppfattade så kriget som en naturlig reaktion på en modern kultur som kändes främmande och falsk, och hängav sig inte sällan åt apokalyptiska fantasier och åt bejakandet av våldet som estetisk princip. Bilden av den begeistrade krigsivern i borgerliga konstnärskretsar är numera så vedertagen att man lätt förbiser dem som starkt motsatte sig den propagandistiska hetsen. I Bruckmanns salong var åsikterna delade. Många av gästerna var visserligen starkt konservativa och fullkomligt övertygade om den tyska kulturens unika och suveräna ställning, men uppfattade sig samtidigt som ett slags världsmedborgare, inte sällan med särskilt starka band till den engelska och franska konsten och diktningen, två kulturnationer man nu alltså låg i krig med. Inte minst i återgivningen av de här intellektuella drabbningarna visar Martynkewicz upp salongen på Karolinenplatz som ett tvärsnitt av det intellektuella och konstnärliga Tysklands ideologiska kraftmätningar vid den här tiden.

Behovet av en ”annan modernitet” än den som innebar värdeförluster och som utgjordes av en lösbruten värld utan något naturligt centrum var alltså skriande, och det inte bara hos reaktionära högerradikaler, utan också hos många företrädare för det konstnärliga avantgardet. De senare uppfattade sig rentav som de ”sanna” modernisterna, i det att de i sina tankefigurer, och på tvärs mot samhällets moderniseringar, gav uttryck för auktoritära idéer och antidemokratiska ideal som de menade låg närmare de verkliga visionerna om människans andliga förädling.

Några kollektiva uttalanden eller doktriner var det aldrig frågan om i Bruckmanns salong, utan längtan efter en annan verklighet kom till uttryck hos både reformvänliga och elitister, karismatiska demonfilosofer och akademiska historiker, furstinnor och bohemer. Sett ur det perspektivet – och trots den oundvikliga omständigheten att salongen i och med nazisternas maktövertagande och andra världskrigets utbrott var dödsdömd – måste man imponeras av dessa litterära sammankomsters ursprungligen dynamiska mångstämmighet och av den spridningskraftiga tummelplatsens tolerans för olika idéer och erfarenheter. Åtminstone fram till den punkt vid mitten av 1930-talet då själva värdparet allt mer beredvilligt var inställt på att prisge der Geist åt die Macht, och alltför sent upptäckte att den mytiske härskaren, den germanska ”kulturstatens” undergörare, inte hette Adolf Hitler. Men vid det laget hade man redan förlorat många av sina mest celebra gäster.

Det ”nya Tyskland” man så hett eftertraktade under 1910-, 1920- och 1930-talen hade för flertalet av de Bruckmannska salongsmedlemmarna mindre handlat om någon nationalistisk yra än om en idealistisk och förandligad livshållning, och uppfattades närmast som ett slags hemligt tecken för drömmarna om den absoluta odelbarheten mellan ande och stat, mellan kultur och makt. De här idéerna kan även för oss efterlevande bära vittnesbörd om den mänskliga själens storslagna föreställningsförmåga och romantiska visioner om en annan värld, men utgör i lika hög grad akuta exempel på riskerna med att inte tydligt skilja på den poetiska andevärlden och den politiska verkligheten. Häri ligger också människans tragiska öde: att dessa båda tillstånd aldrig går att sammanlänka.