Frågan vilka mänskliga egenskaper som har en biologisk grund och vilka som skapats i mänskliga kultursammanhang har en tendens att röra upp känslorna och förstärka motsättningarna mellan naturvetare och humanister. Det finns dock även fall där just denna fråga snarare förenat biologin med humanioras perspektiv. Inte minst gäller detta inom primatologin (forskningen om apor). Apornas subtila beteendeformer antyder nämligen inte bara vårt biologiska ursprung, utan påvisar även hur oerhört många av våra ”unikt” mänskliga egenskaper som finns redan i naturen. Människan må vara ett djur, men djuren är antagligen mer mänskliga än vi brukar anta (se Staffan Ulfstrands streckare om primatologen Frans de Waals arbete i SvD 27 maj 2001).
Psykologen Michael Tomasello försöker i sin bok The Cultural Origins of Human Cognition (Harvard University Press, 248 s) bidra till ett sådant samstämt biologiskt och humanistiskt angreppssätt på vår arts utveckling. Hans utgångspunkt är att människan utvecklat artspecifika förmågor betydligt snabbare än evolutionen kan tillåta. Sex miljoner år skiljer oss från människoaporna, först för två miljoner år sedan framträder ansatser till själsförmögenheter som inte finns hos övriga svanslösa apor, och de första riktigt påtagliga tecknen på artspecifika själsförmögenheter dyker inte upp förrän för en kvarts miljon år sedan, hos Homo sapiens. Evolution genom variation och naturligt urval kan inte på så kort tid ha frambringat den oerhörda mängd adaptationer som skulle utgöra den moderna människans mångfasetterade själsliv, menar Tomasello. Det är evolutionärt otänkbart att vi under denna tidsrymd utrustats med speciella gener för språk, moral, matematik, religion, konst, vetenskap, teknik, statsbildning, etc. – Så hur har det gått till?
Biologer talar ibland om kulturell överföring av beteenden. Fågelungar lär sig föräldrarnas sångsätt, schimpanser traderar verktygsanvändningar, och människobarn lär sig språket som talas omkring dem. Tomasello har under åratal studerat lärande hos såväl människobarn som schimpanser och andra djur. Han menar sig kunna visa att kulturell överföring sker via flera mekanismer, av vilka några är särskilt kraftfulla och unika för människan. Häri ser Tomasello lösningen på problemet om människans snabba utveckling. – Vad är det då som utmärker människans kulturella lärande?
Enligt Tomasello är kulturell överföring bland apor mindre människolik än den först kan förefalla. Den fundamentala skillnaden, menar han, är att apor inte förstår andra varelsers avsikter och själsliv. En schimpans kan visserligen använda en pinne i avsikt att fiska upp termiter ur boet, men den förstår inte en annan schimpans identiska handlande. Allt apan ser är att det finns termiter därborta, som han är mycket intresserad av, men pinnen som kompisen lirkar med fäster han ingen större uppmärksamhet vid, eftersom han inte anar avsikten. Kanske greppar han också en pinne, eftersom det ligger massor på marken, och fungerar det så kommer också han att fiska termiter med pinne. På så vis kan ett beteende spridas i ett bestånd apor, utan att aporna egentligen lärt något av varandra. Aporna har individuellt upptäckt samma beteende. – Men varför fångas då termiter med pinne bara i vissa bestånd? Tomasellos svar är att de apor som fiskar upp termiter med pinne helt enkelt lever i områden där termiternas bon är konstruerade så att detta är möjligt. Kulturell överföring hos djur tenderar alltså att ha en tillfällig och blind karaktär. Helt annorlunda förhåller det sig med människors lärande. Ett barn som ser morfar meta abborre stirrar inte bara på fiskarna och förstår att det finns spännande varelser i ån som man kanske skulle försöka fånga på något sätt. Barnet tittar på hur morfar gör för att fånga abborre, och försöker kanske imitera hans teknik. Barnet lär effektivt av morfar som medveten aktör, på ett sätt som djur inte lär av varandra, även om de tillfälligtvis kan bidra till spridningen av nya beteenden.
Teorin är alltså att vår biologiskt nedärvda förmåga att förstå andras avsikter kopplat en kulturell turbomotor till vår art, som snabbare än evolutionen utvecklat vår unga arts många unika egenskaper. Genom förståelsen av andras själsliv sammankopplades våra individuella psyken till ett gigantiskt kulturnät, där innovationer effektivt började spridas, bevaras och gradvis modifieras. Tomasello talar om en spärrhakseffekt hos människans biologiskt baserade kulturella lärande. Djur är ofta kreativa, men innovationerna sprids och bevaras inte effektivt, det finns så att säga ingen spärrhake som bevarar innovationer, och därför kan de inte heller genomgå en utveckling och påverka artens förmågor.
Tomasellos teori om en kulturell evolution av människans själsförmögenheter har fått välförtjänt uppmärksamhet, även om hans tudelning av handlingar (som att fiska) i rena beteende- och själslivskomponenter tycks mig filosofiskt ogenomtänkt. Jag vill dock kritiskt diskutera Tomasellos teori utifrån primatologen Sue Savage-Rumbaughs försök att lära apor språk.
Den 30 september i år rapporterade jag under strecket om mitt besök hos de språkande bonoboaporna vid Savage-Rumbaughs Language Research Center (LRC) i Atlanta, USA. Dessa apor har tillägnat sig språk utan träning, genom att växa upp i en kultur som anpassats för att delas av bonoboer och människor. Denna kultur, som fått benämningen Pan/Homo-kulturen, har haft en dramatisk effekt på bonoboernas själsförmögenheter. Förutom att de förstår talad engelska och själva kommunicerar med hjälp av abstrakta symboler på en bärbar plansch, har de börjat tala med sina röster, skriva symboler med krita på golvet, samt tillverka stenverktyg genom ett sofistikerat hantverk. Tomasello diskuterar dessa apor i sin bok, men diskussionen gör ett egendomligt intryck, eftersom bonoboernas utvecklade själsförmögenheter tycks strida mot teorin. Teorin säger ju att utvecklingen av dessa förmågor förutsätter vår artspecifika förmåga att förstå andras själsliv. Bara Homo sapiens har den biologiskt nedärvda förmågan att utvecklas kulturellt. Men Savage-Rumbaughs forskning tyder på att vårt biologiska släktskap med andra primater är djupare än så, och att även bonoboer har förmågan att utvecklas kulturellt.
Man får av Tomasellos framställning intrycket att apor enbart manipulerar människor för att uppnå egna syften. Mitt eget tydliga intryck under besöket vid LRC är att samspelet mellan bonoboer och människor inte är så endimensionellt, utan att bonoboerna vid centret har ett behov att dela sina liv med människor, och att de känner glädje av att helt enkelt göra saker tillsammans. Emellertid är detta något som Tomasello tonar ned. Han hävdar att när aporna pekar åt människor, sker det blott imperativt för att få något de vill ha. De pekar aldrig bara för att fästa människornas uppmärksamhet på något spännande som de betraktar. Men redan första dagen under mitt besök ser jag att även när aporna pekar på symboler för mat, och alltså pekar för att få människorna att gå deras ärenden, så är pekandet inte blint i meningen, ”pekar jag här brukar jag få ägg”. Aporna tittar upp på människan för att se att pekandet uppmärksammas, och fortsätter peka tills de får tecken på att pekandet förståtts. Är pekandet tvetydigt förhandlar människa och apa om vad som menas. Även pekande för att få mat sker alltså inom ramen för gemensam uppmärksamhet och förståelse.
Vid ett tillfälle bär jag en av centrets bonoboungar ute i skogen, där mycket av forskningen vid LRC bedrivits. Apan heter Nyota, han är bara tre år gammal, precis som min egen son, och jag bär honom likadant. När vi klivit ur jeepen frågar jag Nyota, ”Vart ska vi gå?” – Bonobotreåringen lyfter armen till horisontalläge och pekar med pekfingret längst stigen. Efter ett tag kommer vi fram till ett av de rastställen som byggts i skogen, och som har ett namn, jag vet bara inte vilket. Utan att förvänta svar frågar jag rakt ut i luften, ”Vad heter det här stället då?” – Jag känner en omedelbar reaktion i kroppen jag bär på. Han sträcker på sig. Jag tittar upp och märker att Nyota satt pekfingret på en skylt på taket, där rastställets namn finns tryckt! Jag hade inte sett denna skylt om han inte pekat, eftersom jag tittade ner för att inte snubbla!
När Nyota pekade på rastplatsens namnskylt, så gjorde han något som enligt Tomasellos teori är uteslutet hos andra primater än oss människor. Nyota instruerade mig. Han pekade på skylten inte för att få något av mig, utan för att också jag skulle veta rastplatsens namn. Genom att växa upp inom Pan/Homo-kulturen har dessa bonoboer tydligen inte bara utvecklat sofistikerade språkförmågor. De har också utvecklat förmågan till såväl lärande som instruerande. Nyotas mamma, Panbanisha, lärde sig tillverka stenverktyg genom att observera den teknik som hennes storebror Kanzi utvecklat, och Kanzi sätter sig ibland ned och lär besökare han fattat extra tycke för symboler på hans bärbara plansch. Då beställer han in mat åt besökaren, för när man lär ska eleven ha trevligt och äta gott!
Tomasellos teori om en kulturell utveckling av mänskliga själsförmögenheter drar i stora drag åt samma håll som Savage-Rumbaughs arbete med språkande bonoboer. I båda fallen betonas kulturens roll för utvecklingen av mänskliga själsförmögenheter, och bådas arbeten är menade som bidrag till den biologiska förståelsen av vår arts evolution. Men den storslagna evolutionära problematiken tycks ha fått Tomasello att förbise konsekvenserna av sin nära kollegas arbete, och han drar en alltför principiell gräns mellan människan och de övriga primaterna. Antagligen skulle Tomasello invända att om även bonoboer har en biologiskt nedärvd förmåga att utvecklas kulturellt, så blir det obegripligt varför de inte utvecklat språk och andra kulturella innovationer på egen hand.
Hur det evolutionära pusslet ska läggas saknar jag kompetens att bedöma. Men om pusslet inte går ihop, bör man inte kasta bort en av de mest intressanta pusselbitarna. Som lekman på området kan jag dessutom inte undgå intrycket att Tomasellos teori är alltför idealiserad, när den förklarar människans kulturella utveckling med en enda biologiskt nedärvd adaptation i förståelsen av andras avsikter. Teorin ger delvis intryck av vackert luftslott. Det vore intressantare att studera de praktiska svårigheter som bonoboerna vid LRC trots allt har att kommunicera och utvecklas kulturellt, på grund av svalgets, händernas, hjärnans och andra organs utformning. Varje besökare vid LRC märker nämligen, särskilt hos Kanzi, en frustrerad vilja att göra mer än kroppen tillåter. Kanzi förstår mer än han själv kan uttrycka och lider av detta. Om vi tillägger att bonoboers liv i regnskogens träd skiljer sig markant från våra förfäders, behoven är helt annorlunda, kanske förklaringen till att bonoboer i sin egen miljö inte utvecklats kulturellt på samma sätt som människan snarare ligger i en mängd i sig triviala faktorer, än i en enda tankearkitektoniskt elegant faktor. I regnskogen måste exempelvis mödrarna ofta förflytta sig med hjälp av både händer och fötter. Eftersom ungarna då klänger fast vid modern tillbringar de den tid då hjärnan är mest formbar utan möjlighet att utveckla sådana kommunikativa beteenden som att peka. Vid LRC utvecklades apornas pekande spontant så snart ungarna bars upprätt av mänskliga skötare.
Vad Tomasellos bok gör uppenbart för mig, oberoende av hur hans evolutionära problem ska lösas, är den centrala roll som primatologin kan väntas spela i framtida försök att genom biologers och humanisters gemensamma ansträngningar förstå människans själsliv. Samtidigt visar hans bok på faran att låta sig styras av den alltmer prestigefyllda frågan om människans evolution, som lätt leder till intellektuellt vackra men tomma konstruktioner. Det är av just detta skäl som primatologin bör ha en viktig funktion att ge diskussionen fast mark under fötterna. Detta förutsätter emellertid att vi lämnar gamla invanda forskarroller och upprättar personliga band med våra medapor. Om vi inte ropar får vi inget svar. Tomasello tycks vara inne på samma spår. Han arbetar numera vid Max Plancks institut för evolutionär antropologi i Leipzig, där han själv vill studera effekten av en människolik kultur på bonoboer. Jag hoppas han vågar lämna den vita rocken i garderoben och bli medlem i en Leipzigvariant av Pan/Homo-kulturen.
