Den 22 mars 1944, på Goethes dödsdag, förstördes diktarens barndomshem i Frankfurt am Main. Mot eldstormen som grep om sig från alla håll kunde de genomfuktade våningsplanen inte hålla stånd i det långa loppet. Till sist brann det vackra patricierhuset ner, liksom hela den medeltida stadskärnan.
”Undergången” var inte bara Hitler och hans stab i rikskansliet i Berlin, det var också detta: flodvågor från sprängda dammar och eldstormar genom städer, ett Tyskland som bokstavligen skulle bombas tillbaka till stenåldern. Och sten var onekligen vad som blev kvar. Britternas alltmer raffinerade terrorbombning under andra världskrigets senare hälft, deras förtvivlade och till sist fullkomligt skoningslösa kamp för att få Tyskland på knä, ödelade medeltida och barocka stadskärnor från Hamburg och Rostock i norr till Freiburg och München i söder, från Köln och Trier i väst till Breslau och Königsberg i öst. Dresden är bara det mest kända exemplet.

Mellan mars 1942 och maj 1945 släppte Royal Air Force en miljon ton bomber över tyska städer, industriorter, broar, järnvägar, hamnar, flygplatser, byar med mera. Sedan kom amerikanerna och släppte ytterligare några hundra tusen ton. Det ständiga hotet ledde bland annat till massevakueringar av civilbefolkningen – som i alla krigsdrabbade länder. Men också föremål evakuerades. Aldrig har så stora mängder konstskatter, böcker och arkiv varit på väg i Europa som då. Städerna själva fick stå kvar. Hus kan inte flyttas.

Allt mer insåg ledningen i Berlin att kulturarvet var i fara. Kunde katastrofer förebyggas? När städerna brann var det för sent. Den 9 april 1943 gav Hitler order om att alla byggnadsminnesmärken väster om Rhen skulle färgfotograferas, utanpå och inuti och i detalj. I december 1944 utsträcktes ordern till att gälla hela riket och samtliga medelstora och små städer som fortfarande var intakta. De större städerna förväntades agera själva och hade i de flesta fall redan gjort det. Frankfurter Zeitung uppmanade redan våren 1942, efter angreppen på Lübeck och Köln, stadens styrande att låta fotografera alla borgarhus från 1800-talet. ”Vem vet hur länge detta Frankfurt kommer att finnas kvar”, skrev man.

Sommaren 1942 hade en konferens ägt rum i regi av luftvärnskommandot. Där dryftade man möjligheterna att rädda det antikvariska byggnadsarvet. Slottet i Berlin blev knäckfrågan. Den jättelika takvåningen och alla så gott som otillgängliga mellanrum krävde en stor vaktstyrka med god lokalkännedom. Att slott var som skapade för att brinna ner hade exemplet Kassel visat. Sidentapeter och gyllene träsniderier, parkettgolv och röd sandsten gav lågorna riklig näring när stavbrandbomberna haglade in. Luftfartsministeriet rekommenderade att taken skulle täckas med ett 80 centimeter högt sandskikt. Hårt bränt tegel och en 20 centimeter tjock platta av armerad betong skulle också kunna motstå upprepade attacker. Inte mycket av detta utfördes. Kapacitet fattades, dessutom skulle de flesta taken brista av sådan last.

Bayerska slottsförvaltningens åtgärder inspirerade Göring och Himmler att våren 1943 starta ett projekt som bokstavligen skulle impregnera de historiska byggnadsverken mot bränder. Kalk och saltlösning var medlet. Tusentals k-märkta byggnader kalkades, bland dem borgen Wartburg där Luther översatt Bibeln. Det var ingen lyckad åtgärd. Träet luckrades upp men blev inte brandsäkert.

I Bonn gjordes vid bombardemanget av staden i oktober 1944 heroiska ansträngningar för att rädda Beethovenhuset. Över huvud taget riskerade civilbefolkningen ofta liv och lem, inte bara för att befria människor ur eldhav, ruiner och syreberövade källare utan också för att rädda kulturarvet. Myndigheterna förfogade över knappa resurser, särskilt när det verkligen gällde. Vad det antikvariska anbelangar kunde de bara se till att smärre monument och gotiska domkyrkoportaler kläddes in och murades för. Det krävde sin speciella teknik för att fungera. Men också till detta tog materialet snart slut. Den berömda höggotiska ryttarstatyn Bamberger Reiter kläddes med sandsäckar och ett veritabelt tegelstenstorn, som i sin tur skyddades av en jättestrut av armerad betong. Detta skedde samtidigt som Führern själv, Adolf Hitler, satt inmurad i en fuktdrypande bunker i högkvarteret Wolfschanze i Ostpreussen. Ville han ta sig en nypa frisk luft kastade myggsvärmarna från de omgivande träskmarkerna sig över honom.

Bevarandeproblemen var legio, följderna blev ibland motsatsen till det önskvärda. När de målade kyrkfönstren togs ut och stoppades undan blev freskerna på väggarna lidande. De igenmurade fönstren stoppade luftcirkulationen och bilderna vittrade bort.

De flesta projekt fick ges upp. Kvarstod fotograferingen.

Potsdams historiska byggnadsbestånd med Schlüters, Schinkels och Knobelsdorffs strama och sköna paradgator förstördes på kvällen den 14 april 1945. För detta behövde Bomber Command och dess befälhavare Arthur Harris 500 bombplan och 1 700 ton bomber. Antalet döda blev 5 000. Att ha träffat och utplånat Potsdam, symbolen för den preussiska militarismen, och Nürnberg, nazismens
reklampelare nummer ett, var för Master Bomber Harris, perfektionisten, som att göra ett sista triumfvarv efter ett redan vunnet lopp.

Under omständigheter som dessa är det ofattbart hur tyskarna kunde fortsätta striden och gneta sig bakåt meter för meter mellan de båda framryckande arméerna. Hade överste Graf Claus Schenk von Stauffenberg lyckats med sitt attentat mot Hitler den 20 juli 1944 hade åtminstone hälften av de 131 drabbade städerna överlevt mumifieringen.

Om försöken att skydda byggnadsverk men också om evakueringen av arkiven, biblioteken och konstsamlingarna handlar det sista kapitlet i militärhistorikern Jörg Friedrichs fascinerande bok ”Der Brand. Deutschland im Bombenkrig 1940-1945” (2002). Den faktaspäckade framställningen formar sig i sin helhet till ett chockerande dokument och en elegi över de gamla tyska städerna. Apropå universitetsstaden Giessens bombardering säger författaren: ”Stenen gör oss förtrogna med det som är långt borta i tid. Form och patina talar även till den aningslösa. De alstrar en klang. Denna stenarnas resonans tog Bomber Command bort i hela landet, den fattas.”

Väl att märka: tyskarnas bombningar av Warszawa, Rotterdam, Coventry och London förtigs inte i Friedrichs framställning. Hitlers snabba framryckningar och erövringar i väst under första krigsåret lade i själva verket grunden till Churchills ”moral bombing”. Som bekant hoppades han till en början att repressalierna skulle få den tyska civilbefolkningen att vända sig mot Hitler. Men varken flygblad eller bomber kunde hindra ett disciplinerat folk från att städa upp och gå vidare.

Vissa katastrofer gick dock att förebygga. Stora delar av det historiska minnet räddades undan förstörelsen. Det krävde insatser utöver det vanliga, påhittighet, snabba beslut och villiga hjälpare. Nu tömdes städernas gömmor. Fort fick det gå. Även vägar och floder besköts från luften. Det drabbade civila på flykt men även transporter.

Konstskatter försvann ner i jorden och upp på bergstoppar. Grottor och gamla riddarborgar var bra lagringsplatser. Det mesta av kyrkokonsten, som helgonbilder i sten och stora barocka altartavlor, fick man lämna därhän. Men annat forslades till avlägsna skogar och berg, långt från krigets strategiska punkter. Vad som behövdes var djupa och höga valv, men även temperatur och luftfuktighet måste stämma. Gruvschakt och gångar var tveksamt, föremål tål fukt och stillastående luft sämre än människor. Mattor, gobelänger, målade ytor och papper förstörs av mögel, svamp, mal, mask och flugor. Tavlor som vistas länge i mörker förlorar sin färg. Salt- och kalkgruvor var det bästa, de var torra, rena och kilometerlånga. Sådana fanns i Baden-Württemberg, i Österrike och i trakterna mellan Hannover och Magdeburg.

Mycket skedde sedan man upptäckt att konstföremål brann bäst och därför var ett mycket tacksammare byte för fiendens bomber än till exempel järnvägar och verktygsmaskiner, lantliga skördar och skogar. Det blev alltmer bråttom att få i väg godset och därför forslades tusentals ton på båtar och med lastdjur, invirade i filtar och täcken. Ibland var det för sent. Frankfurt förlorade en tredjedel av sina arkiv i bränderna.

Med dokument är det så att vi i de flesta fall inte vet vad de innehåller, skriver Jörg Friedrich. I familjearkiv fanns handlingar, brev, fotografier och annat unikt material, som försvann när människor flydde eller hus brann upp. Hos kyrkorna, adeln och industrin bevarades dokument som tillsammans med innehållet i de offentliga arkiven utgjorde ett disponibelt minne – tills stora mängder av detta bara försvann i lågorna.
Det var inget nytt att handlingar är byte i krig. Såtillvida var man förberedd. Det första som skedde var att känsligt material som kyrkoböcker och myndighetsakter flyttades bakom den så kallade Västvallen, alltså till östra sidan om Rhen. Men erfarenheten avskräckte, skador uppstod på materialet. Konsekvensen blev att tyskarna efter den framgångsrika invasionen västerut 1940 avstod från att flytta de franska arkiven åt sitt håll. De mådde bäst där de var.

När bombmattorna lades över de tyska städerna, tryckvågorna kom och branden var ett faktum hjälpte det inte att magasinen var av stål och betong. Pappret grillades och förkolnade i sina pansarskåp. Inte ens riksbankens valv i Berlin klarade sig när bomberna föll. Dyrgripar i samlingarna slogs sönder.
I Staatsbibliothek överlevde själva katalogen tack vare att den nedfallande huskroppen lade sig över den som en kappa. Riksarkivet utrymdes våning för våning i takt med britternas träffar. Sista stöten kom 15 februari 1944 och då var utrymningen klar. Asylkvarter erbjöd avlägsna slott, kloster, gods, vattentorn, kyrkor, vinkällare, gruvor och fästningar.

Denna vår slog paniken till och drabbade även de medelstora och mindre städerna. Läget var prekärt. Det fattades lådor, snöre och säckar. Lastbilar och bensin för transporterna gick knappt att uppbringa. Vart skulle godset ta vägen? Tyskland höll långsamt på att ringas in av de allierades arméer. Ingen stad kände sig längre säker, varken för bomber eller invasion. Med all rätt, skulle det visa sig. Från Königsberg och Danzig i öst rullade järnvägslaster med värdeföremål västerut, i söder flyttades redan evakuerade arkiv från Burgenland och Steiermark till grottor i Salzkammergut.

30 miljoner vetenskapliga skrifter var på väg under dessa år, tre fjärdedelar av det samlade tyska beståndet. Störst tycks – naturligt nog – mödan ha varit för att rädda handskrifter och inkunablar, tidiga tryck. Det lyckades inte alltid. Berlin förlorade 2 150 exemplar. Natten till den 10 mars 1945 brann bayerska stadsbiblioteket i München och en halv miljon böcker förstördes. Hamburg förlorade 650 000 titlar i tidernas största bokbål. Böcker brukar faktiskt inte brinna så bra men eldstormen kan inget motstå.

Den gamla universitetsstaden Heidelberg hade otur mitt i turen. Bibliotekets bokbestånd på 50 ton evakuerades till slottet Mentzingen i Bruchsal. Detta bombades och brann ner. Men Heidelberg förskonades – ”for sentimental reasons”. Den pittoreska staden vid Neckar ser om någon ut som en kuliss men är i dag en av de få som inte är återuppbyggd. Mycket av ”det gamla” i dagens Tyskland är fejk om man så vill. Direkt efter kriget ville den tyska befolkningen dock inte ha några kopior utan modern bebyggelse. Rekonstruerade stadskärnor skulle bara påminna om de långa krigsårens infernon. Ändå har det blivit så i många fall. Som W G Sebald uttryckte det i sin omdebatterade essä ”Luftkrieg und Literatur” från 1999: man satte de traumatiska upplevelserna inom parentes och satsade allt på framtiden.