”Musikens verkan var att inge mig ro. Den absorberade min uppmärksamhet helt och gjorde att mina plågor sjönk undan. Effekten blev ofta att jag somnade och sov djupt och fridfullt, något som jag tidigare inte kunnat... Musiken verkade också på sikt avledande och avslappnande. Den lyckades med vad läkare och mediciner misslyckats med – inte att lösa mina problem men att reducera deras betydelse och att få mig att återvända till ett i varje fall mera normalt liv.” Så skriver en äldre man när han ser tillbaka på en period i sitt liv då han hade drabbats av en djupgående och långvarig depression. Det är en tänkvärd berättelse som aktualiserar frågor om konstens och musikens funktion för såväl den enskilda människan som samhället i stort. Stämmer det, som redan Aristoteles hävdade, att konsten och musiken kan ha en renande effekt på betraktaren eller lyssnaren? Kan konsterna fungera terapeutiskt även på andra sätt? Borde de kanske till och med spela en mer framträdande roll inom socialmedicinen och den psykiatriska vården? Ja, hur ser relationen närmare bestämt ut mellan kultur och hälsa?
Sådana frågor tematiseras i en av Göran Hermerén redigerad konferensrapport från Vitterhetsakademien, Konsterna och själen. Estetik ur ett humanvetenskapligt perspektiv (Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, 194 s). Volymen innehåller ett femtontal bidrag av forskare från en rad discipliner: förutom klassiska estetiska ämnen som musikvetenskap, konstvetenskap och arkitektur även zoologi, psykologi, psykiatri och socialmedicin. Allt i boken kan knappast sägas vara intressant, en del bidrag framstår – åtminstone ur ett estetikteoretiskt perspektiv – som direkt platta medan andra lider av den vanliga konferensrapportsnackdelen att vara så korta att de inte mer än hinner antyda en problematik utan att lyckas gå på djupet. Men här finns också sådant som är verkligt intresseväckande, och antologin som helhet kan möjligen sägas fungera som en provkarta över olika infallsvinklar i de ämnesmässiga utkanterna
av den samtida estetikdisciplinen, eller snarare en viss svensk anglosachsiskt orienterad estetik. Vill man däremot lära sig mer om det slags estetiska teorier som förknippas med namn som Heidegger eller Adorno, eller Deleuze och Rancière, gör man bäst i att söka upp en annan bok.
Med undantag för Lars-Olof Åhlbergs historiskt förankrade reflektioner om konstens kognitiva, kunskapsmässiga dimensioner och Gertrud Olssons i sammanhanget något aparta men fina essä om 1900-talets glasarkitektur, främst utifrån Paul Scheerbarts utopiska bok ”Glasarchitektur” (1914), fokuserar de flesta bidragen på den estetiska receptionen, det vill säga hur vi uppfattar och upplever konstnärliga produkter, samt vilken betydelse sådana upplevelser kan ha för människors hälsa och välmående. Att det finns ett positivt samband mellan kultur och hälsa utgår flertalet författare från, ja det hävdas rentav att sambandet är vetenskapligt fastställt. ”Medicinska och psykologiska forskningsresultat visar att människor mår bättre och
till och med lever längre av kulturmöten och av att själva vara skapande”, sammanfattar Gudrun Vahlquist. Problemet är bara att det är så svårt att empiriskt precisera detta samband. Och teoretiskt blir man lätt alldeles för idealistisk eller von oben-aktigt normativ när man försöker argumentera för konstens välgörande och hälsobringande effekter.
Det hindrar förstås inte att många människor på ett mer personligt plan kan vittna om konstens och kulturens avgörande betydelse för deras egna liv. Ett axplock sådana vittnesmål kan man ta del av i Alf Gabrielssons bidrag som redogör för forskningsprojektet ”Starka musikupplevelser” vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet. Ett stort antal personer har bidragit till projektet genom att beskriva ”den starkaste (intensivaste, mest djupgående) musikupplevelsen” som de varit med om. Här utgår man inte från någon fastlåst definition av vad en stark musikupplevelse är, men det är tydligt att man framför allt är ute efter unika, avslutade erfarenheter som på något sätt har skakat om lyssnaren. Av svaren att döma kan sådana estetiska upplevelser leda till nya sätt att se på världen eller på sig själv, men också till livsavgörande beslut rörande exempelvis ens yrkesval eller till att man inspireras till eget konstnärligt skapande. För vissa har upplevelsen en närmast religiös dimension, för andra snarare en terapeutisk funktion som i fallet med den äldre mannen vars historia citerades inledningsvis. För åter andra kan musiken bokstavligen ha en smärtstillande effekt, vilket ett annat av Gabrielssons exempel visar på. Det är en kvinna som berättar om sin första förlossning inför vilken hon hade spelat in ett kassettband med sin favoritmusik:
”Då förlossningsarbetet satte igång på allvar och det började bli mer än uthärdligt smärtsamt, tog min man fram detta band som jag då helt glömt bort. Jag minns att det i ögonblicket kändes oväsentligt och onödigt att lyssna till musik då smärtan var det enda jag då upplevde. Trots mina svaga protester sattes bandet på,
och det lilla vita, obekanta förlossningsrummet fylldes med musik. Min egen musik.
Så gott som omedelbart och på ett obeskrivligt och alldeles nytt sätt fyllde min musik mig med kraft, mod och trygghet på ett så starkt sätt, att ingen musikupplevelse senare kunnat mäta sig med denna. Smärtan i förlossningsarbetet ”bleknade”, fanns där, men underordnad musiken, alldeles hanterbar och inte plågsam längre. All annan påbörjad medicinsk smärtlindring kändes helt onödig och avbröts snabbt. Att i denna främmande och alldeles nya situation få min egen musik förändrade hela min situation. En ”smärtlindring” av effektivaste slag, både psykisk och fysik.”
Sådana berättelser, som onekligen tyder på att musiken och konsten faktiskt bär på en omvälvande potential inte bara för den enskildes välmående utan också generellt för folkhälsan, stärker uppfattningen att det här är fråga om ett forskningsområde där mycket fortfarande återstår att göra. Men det är inte bara mer forskning som behövs. Det framstår också som angeläget att man praktiskt börjar arbeta mer med konst och kultur inom vårdsektorn, inte minst den psykiatriska.
Glädjande nog har vissa sådana projekt också genomförts på senare tid. Ett finns dokumenterat i en bok med den kryptiska titeln 1% love and devotion på Ulleråkers sjukhus (red Helena Mattsson, Glänta produktion, 157 s). ”1%” anspelar på den procentsats som enligt rekommendationerna skall avsättas för konstnärlig gestaltning vid nybyggnader och renovering av offentliga byggnader, och Love and devotion är en konstnärsgrupp bestående av Ingrid Eriksson, Carina Gunnars, Karin Johnson och Anna Kindgren som 2002 fick i uppdrag att göra en konstnärlig utsmyckning vid de båda psykos- och rehabiliteringsavdelningarna vid Ulleråkers sjukhus.
I stället för att göra ytterligare en dekorativ utsmyckning valde de fyra konstnärerna att arbeta på ett mer undersökande och för många säkert också mer utmanande sätt. För det första problematiserade de teoretisk och konstnärligt psykiatrins status i dagens samhälle, varvid de fann en viktig inspirationskälla i psykoanalytikern Félix Guattari och forskningskollektivet Cerfi som vid slutet av 1960-talet utforskade den franska psykiatriska vården utifrån ett interdisciplinärt perspektiv (för Guattaris och Cerfis forskningsarbete redogör Sven-Olov Wallenstein i en vindlande tät essä som också ingår i boken). Utifrån en insikt om den yttre miljöns betydelse för den psykiska hälsan försökte Love and devotion för det andra konkret förbättra den fysiska miljön vid de båda avdelningarna vilken tidigare hade varit rejält nedsliten. Mycket som var ickefungerande och trasigt rensades bort, annat reparerades, stora delar av möblemanget byttes ut (närmast oanvända bord och stolar av Bruno Mathsson, Piet Hein och Arne Jacobsen hittades i sjukhusets förråd), nydesignade skyltar sattes upp, entrén och väggbelysningen gjordes mer välkomnande och uteplatsen mer tillgänglig, med utemöbler, belysning, fågelholkar och nyplanterade buskar. Såväl patienter som personal och anhöriga reagerade överlag positivt på förändringarna. Som en vårdtagare uttryckte det, allt blev inte bra efter förändringen, men det blev bättre.
Att Love and devotions projekt är socialt och politiskt lovvärt kan knappast betvivlas. Men hur skall man förstå det som konst? De fyra konstnärerna besvarar till viss del själva den frågan på följande sätt: ”I valet av formulering ligger en visshet om vad konst är, men för oss har utforskandet, tänjandet och sökandet även i förhållande till själva konstbegreppet varit en viktig del av arbetet och av vår uppfattning om vad konst kan omfatta.” Som bokens redaktör, Helena Mattsson, påpekar i en inledande uppsats har mycket av de senaste decenniernas konst fokuserat på just miljön, det relationella och det processuella, och projektet kan förstås mot bakgrund av det som brukar kallas det utvidgade konstfältet och det institutionella konstbegreppet, enligt vilket praktiskt taget vad som helst kan vara konst om det bara erkänns som det av konstvärlden. Snarare än
att låta konsten bli vardag låter Love and devotion den vardagliga miljön bli konst genom att utnämna den till och problematisera den som konst.
