I den välkända filmen ”Mr Smith goes to Washington” (1939) spelar James Stewart en rättrådig och chosefri politiker från landsbygden som anländer till Washington D C med förhoppningen om att göra något gott för sitt land. James Stewarts mr Smith möter efter hand i den amerikansk huvudstaden en kylig och kalkylerande politisk verklighet som står i bjärt kontrast till hans egen livssyn och personliga erfarenheter. Just själva spänningsförhållandet stad-landsbygd är ett återkommande tema i en rad filmer och romaner. För dem som betraktat storstaden ur ett negativt perspektiv med anonymitet, kyla och konkurrens som primära kännetecken har landsbygden utgjort en positiv kontrastbild med strävsamhet, tillit och social gemenskap i centrum, något som delvis kom till uttryck i filmen om mr Smith. Utifrån ett mer positivt perspektiv har storstaden i stället representerat individuell frihet, kulturella framsteg och samhällsnyttig tillväxt, medan landsbygden stått för en förtryckande kollektivism och en oförnuftig traditionalism. Alla de ”road movies” där huvudpersonen från storstaden stiger av i någon avkrok på landsbygden och möter inskränkta landsortsbor vid en bensinmack eller en vägrestaurang utgör den andra fördomsfulla extremvarianten.

Dessa två konstrasterande bilder av staden och landsbygden har tävlat med varandra genom århundradena och även varit referenspunkter i breda civilisationskritiska resonemang. Lev Trotskij beskrev till exempel kapitalismens historia som historien om stadens seger över landsbygden (en historia som Mao och Pol Pot sedermera försökte vända om). Kritiken av storstaden har vidare figurerat i helt andra storpolitiska sammanhang bland annat i den kritik av västvärlden som återfinns i dagens militanta muslimska kretsar. Det var ingen tillfällighet att ”världens huvudstad” New York och storfinansens kärnpunkt World Trade Center blev föremål för al-Qaidas attacker den 11 september 2001. För de radikala muslimska grupperna har mångmiljonstaden och Twin Towers stått för allt som de mest av allt föraktat – nämligen ett sekulariserat, individualistiskt och materialistiskt storstadsliv.

Storstaden beskrivs i denna kritik som den tydligaste manifestationen av den ohämmade marknadsekonomin, där så gott som allt är till salu. Storstaden betraktas som den främsta arenan för den bekväme, rotlöse och amoraliske kosmopoliten som egentligen aldrig tar någon av livets väsentligheter på allvar. I en mer allmän mening är historien om Babels torn den kanske allra mest kända förlagan till denna aggressiva kritik mot storstaden. Den babylonska staden och det storslagna tornet har genom historien använts som en tydlig symbol för människans övermod, hennes krassa materialism och iögonfallande självupptagenhet, synder som den bibliska guden sedermera straffade.

Kritiken mot det moderna storstadssamhället – och då speciellt det västerländska – har en lång vindlande historia. I boken Occidentalism: The West in the Eyes of its Enemies (The Penguin Press, 165 s) ger forskarna Ian Buruma och Avishai Margalit en analys och historieskrivning kring det fenomen som ofta rubricerats som ”occidentalism” i samhällsdebatten, eller annorlunda uttryckt: det aggressiva och karikerande fördömandet av västerlandet utifrån ett österländskt perspektiv. Detta österländska perspektiv definieras på ett relativt brett sätt av författarna och förutom Mellanöstern diskuterar de länder som Japan, Kina och Indien. Den i USA verksamma forskaren Ian Buruma och israelen Avishai Margalit har haft uppenbara anledningar att reflektera över det hat som militanta muslimer riktat mot deras länder under senare tid. I resonerande anda försöker de ge en nyanserad bild av de historiska grunderna till detta hat och de mer eller mindre militanta uttrycksformer det iklätt sig.

Buruma och Margalit har som ambition att visa att det som driver dagens muslimska terrorister och extremistiska rörelser inte primärt är någon patologi utan snarare idéer som har en lång historia vars ursprung inte går att lokalisera entydigt geografiskt utifrån någon knivskarp väst-öst-avgränsning. Mycket av den civilisationskritik som tänkare från öst levererat har nämligen haft sin upprinnelse i europeiska kulturkretsar.

Romantikens föreställningar om en organisk folkgemenskap och en genuin folksjäl har till exempel använts för att kritisera det industrialiserade, ”atomiserade” och multietniska storstadssamhället, inte minst i andra världskrigets Japan. Under 1900-talet fann också flera revolutionära ledare som Mao, Ali Shariati och Pol Pot inspiration i europeiska revolutionärers skrifter. Flera av de mest brutala diktatorerna hade långa studieperioder i västvärlden under vilka de snappade upp idéer som sedan användes i den revolutionära kampen. Baath-partierna i Syrien och Irak har inspirerats av fascismen och den etniska nationalismen såsom den kommit till uttryck i flera av Europas länder under 1900-talet.

Storstadskritiken eller kritiken mot det anonyma storskaliga samhället återkommer också frekvent i västerlandets egen historia. En av de mest framträdande ”occidentalisterna” i den nya tidens Europa var Richard Wagner som levererade en ytterst aggressiv kritik mot storstadskulturen, särskilt den franska. Ofta har denna kritik sammanvävts med en kritik mot skilda former av liberalism och individualistiska frihetsideal. En central föreställning i den mer intellektuella anti-liberala kritiken har varit att liberalismens starka betoning av den enskilda människan och hennes rättigheter i slutändan får som resultat att individernas särarter suddas ut i storstadsmiljöer präglade av masskonsumtion. För förespråkarna av totalitära och hierarkiska samhällsideal har storstaden som liberalismens bastiljon betraktats som en fara genom att uppmuntra ”massdemokrati”.

Mer utopiskt orienterade filosofer har dessutom sett med förakt på vad de beskrivit som den västerländska liberalismens vardagliga och ”grådaskiga” samhällsideal, ett ideal där det dagliga gnetandet och det pragmatiska kompromissandet upphöjs till livets ledstjärnor. Alternativet för dessa utopister har varit att få medborgarna att betrakta sig som delaktiga i ett mer grandiost sammanhang. Dessa sammanhang har exempelvis beskrivits i storheter som ”den religiösa gemenskapen”, ”folket”, ”nationalstaten” eller ”den revolutionära klassen” som inte sällan varit förknippade med en romantisk föreställning om landsbygden.

Man kan fråga sig varför storstaden som symbol för ohämmad kommersialism och kosmopolitiskt kulturutbyte varit så intimt förknippad med västvärlden i denna kritik från öst. Stora städer med multietniska befolkningar har ju funnits även i Mellanöstern och i många asiatiska länder. I den tidiga islam fanns det också tendenser, enligt Buruma och Margalit, att se en urban utveckling som en positiv kontrast till det nomadiska beduinsamhället. Under flera århundraden var även städer som Bagdad, Konstantinopel, Bombay, Xian och Edo betydligt större och mer blomstrande kosmopolitiska mötesplatser än de europeiska motsvarigheterna. Så varför denna avoghet gentemot Väst i just detta avseende? Ett tänkbart svar är att skepsisen även varit riktad ”inåt” och att den nog varit mest kraftig när de inhemska storstäderna stått i fokus för kritiken.

För de japanska intellektuella som engagerade sig i ett militärt och kulturellt krig mot USA under andra världskriget var det således inte bara storstadsmodernismen i USA som stod i centrum för kritiken utan också (och kanske mest) utvecklingen i de egna storstäderna Tokyo och Osaka.

Usama bin Ladins aggressiva kritik mot västvärlden har även inbegripit det moderna urbana livets kulturyttringar i den muslimska världen, inte minst då i hans eget hemland Saudiarabien. Flera av de intellektuella som formulerat kritik mot storstaden har själva vuxit upp i storstäder där de inte funnit någon naturlig yrkesroll i den moderna storstadsekonomin (något som terroristnätverkens ledarskap bär vittnesbörd om). Det bakomliggande objektet för kritiken har dessutom varit den globala kapitalistiska ekonomin, där stora metropoler som New York och London haft en betydelsefull plats. Den dagsaktuella kritiken mot storstaden har således stått för en vidare kritik mot dagens ekonomiska imperiebyggande, ett imperiebyggande med amerikanska och västerländska förtecken.

Liksom sin idémässiga tvilling orientalismen – som kritiskt analyserades av Edward Said i hans berömda bok ”Orientalism” (1978) – står occidentalismen för en reduktionistisk och dualistisk människo- och världsuppfattning. I orientalismens tankevärld beskrivs människorna från Öst som mindre vetande och som medlemmar av primitiva kulturer. Det occidentalistiska perspektivet från Öst innebär i stället att människorna i västvärldens storstäder är själlösa, pengafixerade och trolösa. Sådana fördomsfulla uppfattningar kan få ödesdigra konsekvenser om de kopplas till politiska maktambitioner, något som under senare tid visat sig genom framväxten av de globala terroristnätverken. Det kan i detta sammanhang vara värt att ge en kompletterande bild av storstaden som politisk och social realitet. En bild som lätt negligeras i den oförsonliga kampen mellan den modernistiska ”orientalistiska” bilden från Väst och den skeptiska anti-modernistiska bilden från Öst är storstaden som en positiv kraft i dagens mångkulturella samhällsmiljöer. Utifrån ett vidsträckt historiskt perspektiv kan vi nämligen finna en rad olika mångkulturella storstäder där människor från skilda kulturer och religioner utvecklade en konstruktiv samexistens inom områden som religion, konst, vetenskap och handel. De positiva mångkulturella storstadsmiljöerna innebar att olika grupper kunde bibehålla väsentliga kulturella särdrag samtidigt som de utvecklade gemensamma urbana identiteter.

Kejsarstaden Ch'ang-an (Xian) i Kina utvecklades till att bli en kosmopolitisk storstad och en dynamisk kulturell smältdegel under Tangdynastins glansdagar (600-700 e Kr). Här möttes folk från olika delar av världen – syrier, araber, perser, tatarer, tibetaner, koreaner och japaner. Genom gruppernas täta kontakter kunde misstänksamhet, fördomar och stereotypa föreställningar motarbetas. Flera religioner, såsom den persiska zoroastrianismen, islam och den nestorianska kristendomen, gavs ett relativt vidsträckt spelutrymme inom den vibrerande storstadsmiljön. Medlemmarna av de skilda kulturerna var med andra ord inte tvungna att underblåsa ensidiga gruppidentiteter i konfrontation med varandra. De uppmuntrades i stället att utifrån sina kulturella särdrag utveckla gruppöverskridande identiteter inom ramen för de gemensamma aktiviteterna.

Ett nyckelord i flera länders integrationspolitiska samhällsdebatter har varit och är fortfarande begreppet ”mångkulturell mötesplats”. Det som historien kan lära oss är att storstaden på flera sätt utgör en viktig jordmån för en konstruktiv mångkulturell samexistens, en insikt som lätt kan glömmas bort i den bittra striden mellan occidentalismen och orientalismen och deras konkurrerande stadsuppfattningar.