Ett vid det här laget bevingat ord säger att om Marcel Proust idag skulle bjudas in till en tv-soffa skulle det vara i ett program om astma. Massmediernas och den stora publikens nyfikenhet på bemärkta personers privatliv känner inga gränser. Däremot spelar det inte så stor roll vad de gjort för bli bemärkta – vilket ju inte är så konstigt med tanke på att vi ser en växande grupp av kändisar som inte gjort något alls utan är kända just för att de brukar exponeras i medier.
Ur författarnas – och överlag konstnärernas – synvinkel blir följande steg helt logiskt. I den mån de uppmärksammas kan de göra offentlighetsbilden till en del av det konstnärliga verket. Exempel är namn som Carina Rydberg, Björn Ranelid, Stig Larsson, Jonas Gardell… Det är en svår balansgång som förutsätter kontroll av den massmediala hydran, och som varje löpsedelsläsare kan konstatera tenderar den att förr eller senare gå över styr.
En av de författare som har väckt mest känslor i massmedier är Kristina Lugn. I den offentliga föreställningen har hon gjort en remarkabel karriär från positionen som förortskvinna till aktad ledamot av Svenska Akademien. Allt byggt dels på naivt biografiska läsningar av verket, dels på hennes tidvis gåtfulla och svårtolkade framträdanden i massmedier. När Ann-Helén Andersson nu har ägnat Lugn en doktorsavhandling kallad ”Jag är baserad på verkliga personer.” Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap (H:ström förlag, 314 s) är det därför logiskt och produktivt att hon inte drar någon gräns mellan Lugns litterära texter och hennes framträdanden i offentligheten. Både poesin, dramatiken, tv-intervjuerna och olika framträdanden som programledare och radiopratare är uttryck för den problematik Andersson undersöker.
Avhandlingen är femdelad. Efter en teoretisk inledning huvudsakligen ägnad ironibegreppet tar Andersson upp Lugns lyrik, hennes medieframträdanden och hennes dramatik. I en kort avslutning behandlas författarrollens förändringar generellt och Lugn som exponent för dem. Den viktigaste teoretiska utgångspunkten för Andersson är ironibegreppet, som hon kombinerar med tanken att Lugn skriver inom ramarna för som kallas för ”det postmoderna som kulturtillstånd och uttrycksform”.
Om ironin enligt en klassisk uppfattning är hierarkisk och exkluderande, så att ironikern tänks tala till en införstådd mottagare och utestänga den övriga världen menar Andersson att den postmoderna ironin skapas av mottagaren. Ironikern har inte kontroll över sina utsagor som alltid tolkas beroende av sitt sammanhang, och ironin kan fungera både för att förstärka och för att ifrågasätta maktrelationer.
Vad det postmoderna tillståndet i världen och kulturen riktigt är lyckas Andersson dock inte klarlägga, trots ivrig polemik mot andra postmodernismuppfattningar. För avhandlingens sammanhang ser det dock ut som om tanken att postmodernismen är ickehierarkisk är det centrala. Det innebär för Lugns del – vilket konstateras redan i inledningen – att ”högt och lågt, allvar och tragikomisk patetik flyter […] samman. Den ena betydelsen utesluter inte den andra och en hierarkisk distinktion saknas därmed.”
För att komma åt det som kallas för ”den ironiska maktkritiken i Lugns författarskap” nyttjar Andersson begreppet ”talking back”, etablerat av litteraturteoretikern bell hooks (Gloria Jean Watkins). Här gäller det att överta förtryckarnas språk och överta det i egna, maktkritiska syften. ”Talandet tillbaka” innebär, skriver Andersson, ”en motstratergi och upprättandet av en hierarki där traditionella maktförhållanden ställs på ända”. Den motsägelse som tycks uppstå – att uppgiften i det postmoderna tillståndet är både att avskaffa hierarkierna och att upprätta dem kommenterar Andersson inte. Men det är alltså detta ”talande tillbaka” hos Lugn som Andersson huvudsakligen intresserar sig för. Både det litterära verket och författarens offentliga framträdanden analyseras ur denna synvinkel. Låt mig genast säga att substansen i avhandlingen främst finns i kapitlet om Lugn i massmedierna. Andersson har gått igenom ett stort material av tv- och radioprogram och skaffat sig en god överblick, vilket möjliggör jämförelser av vad Lugn sagt och gjort vid olika tidpunkter. För den vanliga mottagaren är ju sådant oftast omöjligt, utöver vad det skrangliga minnet erbjuder.
Andersson visar att rollen Lugn väljer i massmedier på viktiga punkter är densamma genom åren. Den är inte – i motsats till den uppfattning som råder om henne – spontan och självbiografisk utan litterär. Lugn uppträder som de gestalter som förekommer i hennes dikter och dramatik, och blandar självbiografiska element med dikt och rena påhitt. Därmed ger hon röst åt de förtryckta och förstummade gestalter hon ofta skriver om: ensamma förortsmödrar, missbrukare, barn och mödrar i dysfunktionella familjer, våldsoffer. Samtidigt riktas ironin mot det system som förtrycker dem: alla dessa män som i diktningen heter Kurt och Herrman, det samhälle som systematiskt utesluter vissa människor, framför allt kvinnor och barn. Komplikationerna uppstår när denna ironi inte går fram utan författaren själv förväxlas med sina rollgestalter, dem hon skriver om och dem hon uppträder som. På ett fascinerande sätt visar Andersson hur Lugn genom decennier kämpar med att trots detta motstånd få ut sitt budskap i det massmediala landskapet.
Som helhet tycker jag dock att Ann-Helén Anderssons avhandling är djupt problematisk. Problemen sträcker sig från den grundläggande tesen över det analytiska detaljarbetet till helhetskonceptet. Idén om den dubbla eller kluvna ironin och röstgivandet hos Lugn är god och Andersson visar övertygande på dess relevans för alla de aspekter av verket som hon undersöker. Men den är alldeles för tunn för en avhandling på 300 sidor och hade snarare räckt till en spänstig artikel på 40–50 sidor. När den nu ändå skall fylla en hel avhandling tar Andersson hjälp av en etablerad överenskommelse oss litteraturvetare emellan: vi är alla idioter. Vi förstår – i motsats till väldigt många ickeprofessionella läsare – knappt någonting av det vi läser om man inte tar oss vid handen och leder oss genom texten som vore vi analfabeter. Och inte bara en utan många, många gånger. Så här kan det se ut hos Andersson när hon analyserar ett parti ur diktsamlingen ”Percy Wennerfors”:
”Både Camilla och Deborah förlänas tydligt självdestruktiva drag – och båda ger stundom uttryck för en dödslängtan som relateras till den dubbla blicken. Döden gestaltas som ett möjligt alternativ, exempelvis uttrycker Deborah sin dödslängtan på följande sätt i Percy Wennerfors:
’Det kostar ingenting att hugga skallen av till exempel en knubbig liten flicka.
Att till exempel lägga kudden över hennes ansikte och trycka till en liten stund.
När man tydligt och klart kan se att det inte är gott gry i någon.
Någon som till på köpet liknar en oststekt chateaubriand, en klimpig senapsmarinad, en snorkaka.
Nog är det bäst som sker om man släpar henne i håret till en avsides belägen parkeringsplats.
Och gräver ner henne där.
Så hon blir tyst och slipper vara ledsen.’
Deborah argumenterar på ett skenbart logiskt sätt för alla de fördelar det skulle innebära att döda en flicka som henne. På ett språkligt plan är det en rak argumentation. Vid ett betraktande av innehållet framträder däremot en förvrängd och kusligt självdestruktiv ton i dikten. Deborah framställer indirekt sin egen olycka som så stor att det mest humana för henne vore att få dö.”
Nu är min gissning att de allra flesta läsarna av diktsamlingen förstod detta utan hjälp av den akademiska analysen. Dessvärre är Anderssons bok full av den här typen av textexplikation. Som hon själv säger: hennes metod är närläsningen. Närläsningen går som en flod genom avhandlingsindustrin vid litteraturinstitutionerna och är ett pålitligt verktyg för textproduktion. Men det ivriga bruket bygger ofta på en överdriven föreställning om vad den är bra till. Min gissning är att metodens status hänger ihop med intresset för hermetiska, ofta modernistiska författarskap. Och mycket riktigt: ett verk av en Mallarmé eller en Lindegren kan i händerna på en kunnig och tålmodig läsare öppna sig på ett häpnadsväckande sätt. Men sedan finns det författarskap – som Kristina Lugns – som trots att de är bra och betydande inte alls på samma sätt är hermetiska. Vill man närläsa dem behövs i allmänhet en överraskande och genomtänkt tes och rapphet i vändningarna. Annars kan man förlita sig på att läsarna klarar sig själva.
Andersson saknar dessvärre båda. Hennes tes om den dubbla ironin – att ironin i Lugns verk bara skenbart riktar sig mot de personer de gestaltar men istället gäller deras förtryckare – upprepas så många gånger under avhandlingens gång att den till slut framstår som ett ”tema utan variationer”. Och i sina verkanalyser är hon mångordig, inriktad på självklarheter och har dessutom ovanan att citera samma diktpartier flera gånger efter varandra. Eftersom avhandlingen är skriven på en prosa som inte ger läsningen mervärde är det tungt att ta sig igenom den.
Nu kan Andersson inte ensam lastas för detta. Om hon själv gick vilse i cirkelhänvisningarnas snårskog borde hennes handledare ha pekat på alla upprepningar och uppmuntrat henne att hålla sig till väsentligheter, och tänka vidare när trivialiteten hotade. Men handledaren sitter förstås fast i samma ramar som Andersson själv. Det akademiska systemet skall sysselsätta ett visst antal doktorander. Handledarnas uppgift är att se till att resultatet av deras mödor blir ett stipulerat antal doktorsavhandlingar varje år. Hur många bestäms av utbildningsbyråkraterna. Många avhandlingar blir också i detta system bra och viktiga. Men det är bara en extra bonus – huvudsaken är att hjulen rullar och mängdkriterierna uppfylls.
Om det nu finns ett demokratiskt, utbildningspolitiskt beslut på att systemet skall vara detta kan man ändå ställa sig frågan om det är meningsfullt att publicera all denna avhandlingstext? Kärnan i Ann-Helén Anderssons avhandling består trots allt av tänkvärda insikter om en författare av hög kvalitet som appellerar till många läsare. Kunde man inte ha arkiverat avhandlingen och gett Andersson ett stipendium och god handledning för att istället publicera en mycket kortare och stringentare artikel för alla dem, akademiker och andra, som intresserar sig för Lugns författarskap?
