I skaran av samtida mer framträdande franska filosofer har Michel Onfray tillägnat sig rollen av evig rebell. Till skillnad från de något äldre, Marcel Gauchet, Alain Finkielkraut och Bernard-Henri Lévy, har Onfray (född 1959) inte tvingats att ta ställning för eller emot kommunismen. Han har snarare bevittnat dess nedgång och fall. Medan hans kollegor ägnat mycket uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter och demokratifrågor, har Onfray till synes valt en annan inriktning, då han förespråkar en hedonistisk livsstil. Ytterst handlar dock även hans kamp om individens rättigheter, rätten att leva ett liv fritt från ovärdigt förtryck. Hans personligt hållna ”Journal d'un hédoniste” (En hedonists dagbok), vilken hittills kommit ut i tre volymer om vardera ett trettiotal miniessäer (Grasset, 1996, 1998, 2001), skildrar de upplevelser som ledde fram till valet av filosofisk inriktning men ger också förklaringen till hans upprorsanda.
Till skillnad från många av dem som utgör den intellektuella eliten i Frankrike, kommer Onfray från en föga privilegierad miljö. Hans far var fram till sin sjukpensionering lantarbetare på den normandiska landsbygden med arbetsvillkor som påminner om medeltida förhållanden. Det var, enligt Onfray, hans fars arbetsgivare som gjorde honom till rebell. Hans mor var ett hittebarn som placerades hos olika familjer, där hon betraktades som ett tjänstehjon. Onfray ägnar dem var sitt kapitel i de två första delarna av sin ”Journal”. Där framgår det att han beundrade fadern för hans styrka och behärskning samtidigt som han kände en verklig frustration över hans ordkarghet vilken omöjliggjorde all verklig kommunikation. Förhållandet till modern tecknas med mer svärta. Möjligen saknade hon på grund av sin egen barndom förmåga att visa sina två söner kärlek. Medan brodern blev industriarbetare, skulle Michel med stora uppoffringar för familjen få gå vidare till studentexamen. Det skedde dock genom att han skickades till ett internat som förestods av salesianerpräster, en institution där det
enligt honom själv gällde inte att leva utan att överleva och där han grundlade ett hat till prästerskapet och till religionen som har präglat hela hans filosofiska grundinställning. Utan att lasta föräldrarna deklarerar han att hans barndom fått honom att för egen del avstå från föräldraskap.
Andra val han har gjort i livet har styrts av ständigt samma princip, den att värna om den personliga friheten, för egen del och för andras. För att kunna förverkliga detta bestämde han efter avlagd doktorsexamen i filosofi att han skulle förbli landsorten trogen och inte sträva efter en akademisk karriär. Därigenom skulle han stå fri från alla falska lojaliteter och distansera sig i förhållande till eliter och makthavare. Sin lokala förankring fann han genom att tillträda en lärartjänst vid det tekniska gymnasiet i hemorten Argentan, en tjänst som skulle kunna få många akademiker att tveka. Undervisningen skedde dock på hans egna villkor. Inför frågan huruvida han skulle följa den fastställda kursplanen i undervisningsämnet filosofi eller lära eleverna något som kunde vara till nytta för dem senare i livet var svaret enkelt.
Trots skolledningens avvaktande attityd och skolinspektörers påpekanden valde han det senare alternativet. Den metod han tillämpar går ut ifrån föreskrivna teman som naturen, friheten, förnuftet och leder fram till läsning av textutdrag av de stora filosoferna. Vägen dit går dock via högst vardagliga frågeställningar: Hur mycket av vår förfader apan finns det kvar i oss? Varför liknar skolbyggnaden ett fängelse? Vilken del av förnuftet försvinner när man dricker litet för mycket? Allt för att visa att filosofin kan tjäna till att göra människan mer kritisk och bättre rustad för att förstå världen.
Hur definierar då Onfray sin hedonism? I tredje delen av sin ”Journal” berättar han att han vid 27 års ålder efter en period av pessimism och svartsyn drabbades av en hjärtinfarkt. Det faktum att han överlevde ingav honom en euforisk livskänsla, vilken i sin tur ledde fram till en helt materialistisk, hedonistisk syn på tillvaron. Vi lever genom våra sinnen och det är endast genom att bejaka vår sensualitet som vi kan leva ett rikt liv. En livsnjutningens filosofi tar hela människan i anspråk, sinnligt och intellektuellt. Den leder fram till en förhöjd livskänsla genom en större öppenhet för allt som kan smeka våra sinnen: mat, dryck, läsning, konst, sexualitet, umgänge med vänner. I sin ”Journal” ger han exempel på det som för honom är fröjdestunder, alltifrån resor i spåren efter antikens filosofer till möten med modern konst. Sin syn på hedonismen har han hämtat hos 1700-tals-filosofen Chamfort, vilken menade att hedonism är att njuta och att skapa njutning utan att skada vare sig själv eller andra. Även sina valfrändskaper förlägger han i tidigare sekler. Diogenes och Nietzsche är hans husgudar och han påpekar ofta att det är antiken som har format honom. Även Baudelaire finner nåd inför hans ögon men mest för att han gett uttryck för ”den desperates ensamhet”. Han odlar medvetet en image av särling i samtiden. Han sjunger vänskapens lov men verkar sakna jovialitet.
Det som hindrar människan från att uppnå harmoni i sitt liv här och nu är, menar Onfray, religionen, eller religionerna. Det som redan tidigt i hans liv var en subjektiv upplevelse har efter år av studier av de monoteistiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam, växt till en övertygelse: religionen lägger en förlamande hand över livet. Sina detaljerade slutsatser framlägger han i en bok från januari 2005, Traité d'athéologie (ung. Traktat om nödvändigheten att vara ateist, Grasset, 282 s). Denna bok har under mer än ett halvår efter publiceringen legat i topp på bästsäljarlistorna.
Med i det närmaste monoman frenesi griper Onfray sig an uppgiften att dekonstruera kristendomen efter att först ha påvisat de negativa drag som är gemensamma för de tre religionerna och därigenom i ett slag nedvärdera dem alla. Trots de skenbara oförenligheterna mellan den mosaiska lagen, Jesu kärleksbud och den muslimska profetens förkunnelse och trots att de tre religionerna framträder vid vitt skilda tidpunkter, finner Onfray att det som skiljer dem åt är gradskillnader, inte sakinnehållet i stort. Det de har gemensamt är, i Onfrays ögon, aspekter som kvinnoförakt, en nedvärdering av livet här på jorden till förmån för ett kommande liv, en avsky för det kroppsliga och för sexualiteten, ett motstånd mot intelligens och vetenskap till förmån för lydnad och underkastelse samt en självrättfärdighet som försvarar de övergrepp som skett och sker i religionens namn.
Dessa aspekter hänför sig inte nödvändigtvis till Jesus, för om Jesus vet vi föga, enligt Onfray. Hans existens kan inte anses historiskt bevisad. Under den epok då Jesus skulle ha vandrat på jorden, vilken var en svår tid för det judiska folket i dess kamp mot romarna, fanns det oräkneliga profeter och messiasgestalter, vilka förebådade lyckorikets ankomst eller världens undergång. Onfray ser Jesusgestalten som en fiktion, skapad och vidmakthållen av människor för att besvärja ängslan och dödsångest.
Den som däremot med säkerhet funnits och verkat och som av Onfray ses som den verklige grundaren av kristendomen är Paulus. I berättelserna om Jesus finns inga tecken på livsförnekelse. Den som däremot ger det kristna budskapet denna inriktning är Paulus.
Onfray ger en rent medicinsk diagnos av det som händer denne på vägen till Damaskus. Han slås till marken då han hör Jesu röst, han drabbas av temporär blindhet, äter och dricker inte på tre dagar för att sedan ”återuppstå” och som Guds utvalde gå ut i världen för att frälsa själar. Onfray ser här den perfekta illustrationen till vad en psykiatrisk handbok skulle kalla en hysterisk neuros. Och det är inte kärleksbudet utan denna neuros med alla dess masochistiska drag som Paulus för ut i världen. Den är, anser han, grunden till den dödsdrift han tillskriver religionen, en drift att undertrycka allt som i filosofisk-hedonistisk mening ger en förhöjd livskänsla: sinnlighet, passion, fysisk njutning, en drift som
föregriper döden i livet.
Boken har väckt debatt i medierna och reaktionerna har varit såväl positiva som negativa. Kritikerna verkar ense om att de anklagelser om dogmatism som Onfray riktar mot religionen och kyrkan kan vändas mot honom själv på grund av hans extremt negativa och svepande omdömen. Skarp kritik har även riktats mot de synpunkter han framför om påvens agerande under inbördeskriget i Rwanda - han skulle ha försvarat massmorden på tutsierna - och anser att de är juridiskt åtalbara. Den verkliga kontroversen har dock uteblivit, möjligen på grund av att Marcel Gauchet, den historiker och filosof som studerat sambandet mellan sekulariseringen och demokratins framväxt, och som redan i ett antal böcker hävdat att den kristna religionen inte längre spelar någon avgörande roll i dagens samhälle (se Under strecket 30/5 2004).
Hur ska man då tolka Onfrays höga försäljningssiffror? Bevisar de att Frankrike är ett sekulariserat land eller vittnar de om ett kvardröjande intresse för religiösa frågor?
Det som kan förvåna är att bokens sista kapitel med dess entydiga fördömanden av islam inte berett författaren problem, speciellt med tanke på den stämning som romanförfattaren Michel Houellebecq drabbades av på grund av ett yttrande där han framhöll islam som den mest stupida av alla religioner.
De positiva reaktioner Onfray fått visar däremot att det finns en beredskap att lyssna på honom, en förväntan att han ska visa på nya vägar för hur vi ska leva våra liv i den post-kristna era i vilken han anser att vi befinner oss. Den franska publiken vet också att det är denna uppgift han åtagit sig i sin nya roll som folkbildare. Efter 20 år som gymnasielärare - och efter att ha publicerat sin ”Antimanuel de philosophie”, vilken dokumenterar den undervisning han bedrivit - har han lämnat sin tjänst för att finna ett större forum. 2002 startade han L”université populaire de Caen, ett avgiftsfritt folkuniversitet, öppet för alla och utan examenskrav. Undervisningen som bedrivs av frivilliga lärarkrafter syftar till att göra de stora existentiella frågorna så som de formulerats under århundradena tillgängliga för alla. Arbetspassen delas upp i lika delar föreläsning och diskussion.
I sitt manifest för detta folkuniversitet med titeln La communauté philosophique, ”Den filosofiska gemenskapen”, (Galilée, 136 s) förklarar Onfray att filosofin aldrig kan presentera färdiga lösningar utan endast ge instrument som leder den enskilde individen in på den mödosamma vägen att lära känna sig själv och att därigenom kunna se sig själv i förhållande till andra. Det är för var och en ett livslångt projekt. Det projekt Onfray själv förverkligar är att i moderna förhållanden återskapa Epikuros trädgård från antiken, en plats där vänner fördrev tiden i avspänt samspråk.
Framgången har varit stor och omedelbar. Deltagarna kommer från de mest skilda socialgrupper och alla är medvetna om att de kan delta på den nivå som passar dem bäst. Exemplet har fått spridning. Folkuniversitetet i Caen är inte längre det enda i sitt slag. Det har fått efterföljare i Arras, i Narbonne och senast i Lyon.
Onfrays förklaring är given. Människan hyser alltid en önskan att livet ska ha en mening. Detta behov fylldes under lång tid av religionen och senare av ideologier som marxismen. Då dessa inte längre styr vårt tänkande, återupptäcker man filosofin som varit människans följeslagare sedan äldsta tider.
