Den 23 mars 1983 talade den dåvarande amerikanske presidenten Ronald Reagan i kongressen om behovet att försvara USA mot ondskans imperium, Sovjetunionen. Det räckte inte med den terrorbalans som tiotusentals kärnvapen på båda sidor av järnridån skapade. Reagan tillkännagav att ett nytt, teknologiskt oöverträffat system skulle garantera USA:s säkerhet – och överlägsenhet: Strategic Defense Initiative (SDI). Varje ankommande rysk kärnladdad missil skulle förstöras av ett laservapen i rymden. ”Star Wars” med andra ord.
Sovjet kunde knappast hänga med i denna kapplöpning – man hade varken teknologi eller råd att neutralisera SDI med ett eget Stjärnornas krig-system. Ledarna i Kreml förstod mycket väl vad detta innebar. Alan Lightman berättar i sin bok ”A Sense of the Mysterious” (2005) att när Edward Teller, en av de pådrivande och mest entusiastiska förespråkarna för SDI – fyra år efter Reagans berömda tal om Stjärnornas krig och tre år innan Sovjet kollapsade – blev presenterad för Michail Gorbatjov på besök i Vita huset, vägrade denne att skaka hand med den berömde vetenskapsmannen.
Gorbatjov var inte den ende som hade anledning att avsky Edward Teller. Av alla de berömda vetenskapsmän som de sista åren av andra världskriget arbetade med det amerikanska kärnvapenprogrammet är Teller den mest omstridde. Han har å ena sidan beskrivits av sina kolleger som briljant och ett geni. Andra har betecknat honom som självupptagen och svekfull; Nobelpristagaren Isidor Rabi kallade honom ”mänsklighetens fiende”.
Edward Teller föddes 1908 i Budapest. Han växte upp i en turbulent tid: när kommunisterna 1919 under en kort tid styrde i Ungern förföljdes hans far, en väletablerad advokat, som ”kapitalist” och ”folkets fiende”. Efter den kortvariga kommunistiska revolutionen tog den antisemitiske diktatorn Nicholas Horthys fascistiska regim över makten – och Teller och andra ungerska judar förblev ”folkets fiender”.
Vid 18 års ålder lämnade Teller för alltid sitt hemland. Han studerade vid tyska universitet; på kort tid blev han doktor i teoretisk fysik och erbjöds en forskartjänst som assisterande professor vid universitetet i Göttingen. Bara ett par år senare kom Hitler till makten och Teller förstod – tidigare än de flesta av hans judiska kolleger – vad det skulle innebära. 1935 emigrerade han till USA och fortsatte sin forskning vid George Washington-universitetet.
Efter krigsutbrottet var Teller en av de första vetenskapsmännen i USA – många av dem flyktingar från Europa som han själv – som engagerades i det så kallade Manhattanprojektet. Målet var att konstruera en ny typ av vapen med en oöverskådlig kraft: atomvapen.
Hösten 1941, när idén om en nukleär laddning ännu inte hade materialiserats, diskuterade den italienske vetenskapsmannen Enrico Fermi med Teller några teoretiska förutsättningar för en fusionssprängning som skulle producera energi genom sammansmältning av lättare atomkärnor till tyngre. Fermi funderade på möjligheten av att en atombomb i sig skulle kunna ”utlösa” en termonukleär reaktion, vars enorma mängder energi skulle överträffa den största atombomben (1000 gånger). Teller blev inte bara intresserad utan besatt av idén om en vätebomb, så kallad H-bomb. De flesta av hans kolleger avfärdade den som ett apokalyptiskt självmordsvapen. Robert Oppenheimer, som ledde Manhattanprojektet, skrev i en rapport för den amerikanska atomenergikommissionen att H-bomben utgjorde ett dödligt hot mot hela mänskligheten och att den på grund av sin enorma destruktiva kraft inte kunde innebära någon egentlig militär fördel för USA.
Sovjets första provsprängning av en atombomb 1949 gav Teller ett nytt argument: ”Om ryssarna lyckas konstruera en ’superbomb’ före oss blir vår situation hopplös.” Inom några månader tillkännagav president Truman att ett program för utveckling av H-bomben hade inletts.
Den brittiske historikern och tv-producenten på BBC, Peter Goodchild, ägnar i sin omfattande biografi ”Edward Teller: The Real Dr Strangelove” (2004) en hel del utrymme åt frågan vad som drev denne ”H-bombens fader” till allt mer extrema ställningstaganden. Biografins undertitel syftar på en rollfigur (spelad av Peter Sellers) i Stanley Kubricks filmklassiker ”Dr Strangelove” – en manisk, rullstolsbunden och protesförsedd tysk vetenskapsman som kommit att bli symbolen för ”det galna geniet”. Även om parallellen är effektfull och på några punkter träffande (Teller kunde vara både manisk och högljudd, hade benprotes och talade engelska med kraftig brytning) skulle Tellers komplicerade personlighet mer riktigt kunna jämföras med en annan filmisk rollfigur – Darth Vader i ”Star Wars”, som låtit sig påverkas, och vilseletts, av ”Den onda sidan”.
Sådant var också Edward Tellers livsöde. I hans tragiska erfarenheter finns förklaringen till hans ställningstaganden. Han blev känd inte främst för att han under andra världskriget bidrog till att stärka USA:s militära kapacitet för att kunna besegra nazismen, utan för sitt motstånd mot att begränsa kärnvapenspridningen efter kriget. Och han har förblivit ihågkommen för sitt svek mot en vän under McCarthys kommunistjakt på 1950-talet.
Goodchild är inte den ende som spekulerat över Edward Tellers motiv. Richard Rhodes har i ”The Making of the Atomic Bomb” (1986) och William Broads i ”Teller’s War” (1992) belyst frågan. Teller själv har bidragit med egna böcker av självbiografisk karaktär; den sista, ”Memoirs”, publicerades 2001, bara två år före hans död.
Den viktigaste drivkraften var förmodligen hans uppriktiga rädsla för de totalitära ideologier som två gånger under hans livstid skördat miljontals offer och berövat honom själv tillhörighet och hem. Teller berättar i sina memoarer om känslan att befinna sig i trygghet i den amerikanska exilen medan tyska trupper marscherar genom och ödelägger hela Europa: ”Jag kände en plikt att göra vad jag kunde för att försvara friheten i mitt nya hemland.” Denna känsla växte sig bara starkare efter 1945 under det kalla kriget. Teller återkommer i sina memoarer till sin och sin familjs erfarenhet av kommunistiskt förtryck och hans slutsats är: ”Lita inte på någon!” Minst av allt Sovjetunionen. Detta var anledningen till att han i alla år motsatte sig varje överenskommelse med Sovjet som skulle begränsa den amerikanska vapenarsenalen. Han var övertygad om att det var tack vare de enorma lagren av kärnvapen – på båda sidor av järnridån – som ett tredje världskrig kunde förhindras.
Denna inställning skulle till en viss del också kunna förklara Tellers agerande under McCarthys jakt på äkta och inbillade kommunister, inte minst i USA:s vetenskapliga värld.
År 1953 skrev den förre chefen för den amerikanska atomenergikommissionen till FBI-chefen J Edgar Hoover att Robert Oppenheimer, som ledde Manhattanprojektet, antingen var kommunistisk agent eller hjälpte kommunistiska agenter, varför han inte kunde anses vara pålitlig. Några månader senare tvingades mannen som gav USA atombomben till en serie förödmjukande förhör. Edward Teller kallades som vittne och förklarade för FBI att ”Oppie” hade misslett regeringen i frågan om kärnvapens utveckling, särskilt genom sitt motstånd mot H-bomben. Han insinuerade också att det faktum att Robert Oppenheimers bror Frank var medlem i kommunistpartiet – och trots detta engagerades för Manhattanprojektet – visade på Oppenheimers antingen dolda vänstersympatier eller dåliga omdöme. ”Jag skulle föredra att se landets vitala intressen i händerna på någon med bättre förståelse och därför mer pålitlig”, var hans slutomdöme.
Förhören utmynnade i att Oppenheimer förklarades vara en säkerhetsrisk. Beslutet möttes med protester från hans kollegor och vetenskapsmän i hela världen. Albert Einstein gav Oppenheimer rådet att vända det otacksamma Amerika ryggen.
Tellers ställningstagande resulterade för hans egen del i att majoriteten av hans vänner och kollegor vände honom ryggen; han blev persona non grata i många akademiska kretsar, något som enligt Alan Lightman bara förstärkte hans belägringsmentalitet (siege mentality).
Ett motiv för Tellers agerande som anges i Peter Goodchilds biografi handlar om en personlig vendetta mot Oppenheimer för att denne tio år tidigare inte gav Teller den position vid vapenlaboratoriet Los Alamos han hade hoppats på. I sina memoarer ger Teller själv invecklade och urskuldande förklaringar till sitt handlande. Han måste ha varit medveten om att anklagelserna mot Oppenheimer var befängda – i ”Memoirs” medger han dock självkritiskt att han var stupid som medverkade i ett förhör som egentligen aldrig borde ha ägt rum.
En kombination av personlig hämnd, påtryckningar från högt uppsatta kretsar inom Washingtonadministrationen och hans egna vänsterfientliga fobier resulterade i ett svek mot en vän och kollega, något som förföljde honom livet ut
Det finns anledning att hävda att vapensystemet Stjärnornas krig, med sina enorma kostnader, bidrog till att på några år underminera och till slut krossa Sovjetunionen och dess järngrepp över Öst- och Centraleuropa. Den kommunistiska totalitarismen besegrades utan att en enda laserstråle, eller kärnstridsspets för den delen, avfyrades.
Till historiens mest absurda detaljer hör att Strategic Defense Initiative i själva verket aldrig existerat. Enligt de flesta vetenskapsmän skulle detta science fiction-vapen aldrig kunna fungera i praktiken. Vi får dock aldrig veta om Edward Teller visste att hela SDI:s idé med laservapen var, som Hugh DeWitt, en annan framstående vetenskapsman vid det amerikanska vapenlaboratoriet Livermore i Kalifornien, skrev: ”fullkomligt nonsens”.
På något sätt fick Teller ändå rätt och hans liv en mening: han fick under sitt långa liv (han dog 95 år gammal) uppleva både kommunismen och nazismen, och han blev offer för de båda totalitära ideologierna. Men han såg också dem båda besegras. Den tragiske Edward Teller kunde mycket väl hävda att det var hans ”krigshets” och hans nya hemlands starka muskler som han så konsekvent förespråkade – och inte hans liberala kollegors fredstal – som åstadkom detta.
