Den 5 maj 1950 meddelade nyhetsbyrån Tass att 13 536 tyskar fanns kvar i Sovjet, dömda för krigsförbrytelser eller väntande på rättegångar. Konrad Adenauer avbröt genast en debatt i förbundsdagen och förklarade att siffran var falsk. I själva verket fattades, enligt Adenauer, 1,5 miljoner man. Adenauers uppgift var också missvisande. Enligt den officiella grundliga västtyska statistiken fanns i Sovjet 61 244 krigsfångar, 161 668 bortförda civilpersoner, medan 1 068 089 var protokollförda som saknade i strid. De flesta av de sistnämnda var rimligen döda.

När man diskuterar andra världskrigets mänskliga lidande har krigsfångefrågan kommit något i bakgrunden. Enligt historikern Frank Biess, författare till Homecomings: Returning POWs and the Legacies of Defeat in Postwar Germany (Princeton University Press, 388 s) avled 3,3 miljoner eller 58 procent av de sovjetiska fångarna i tysk fångenskap. Ungefär en miljon eller en tredjedel av de tyska fångarna avled i sovjetiska läger. En väsentlig skillnad är här också att de tyska fångarna ofta släpptes långt efter krigsslutet, i en del fall först 1956. Detta var i flertalet enskilda fall i strid med folkrätten. Bortsett från detta, ledde det sena frisläppandet också till problem. Inte bara vad gäller fångarnas rehabilitering och integrering i de båda tyska staterna, utan också vad gäller den tyska självsynen.

Under krigets sista månader tillfångatog Röda armén ungefär två miljoner tyskar. Övriga cirka sex miljoner tyska soldater överlämnade sig, efter en ofta panikartad flykt, till huvudsakligen brittiska och amerikanska trupper. Kriget var slut, men inte glorifieringen av krigsfångarna. Det kan enligt Biess till viss del förklaras med nazistpartiets egendomligt effektiva propaganda efter Stalingrad, där den fallne soldaten blev det nya idealet i stället för ”den gamle soldaten”. För varje försvunnen soldat på östfronten blev det lättare att kräva nya offer av det tyska folket. Trots terrorbombning och militära motgångar ökade nazistpartiets medlemsantal 1943-1945 från 6,5 till 8 miljoner. Det var resultatet av partiets mördande effektiva självdestruktiva propaganda.

Hur togs krigsfångarna emot när de kom hem? Av dem som anlände i november 1947, bedömdes bara 7 procent vara fullt arbetsföra, medan 60 procent var undernärda. De led också av malaria, tuberkulos, dysenteri och tyfus. Den vanligaste diagnosen var dock dystrofi, det vill säga muskelförtvining. Förklaringen ansågs enkel. Sjukdomen berodde givetvis på matbrist i de sovjetiska lägren eller så kallad taggtrådssjuka. Att det också kunde handla om posttraumatisk stress föll sällan dåtidens psykiatriker in. Följden blev enligt Frank Biess en förstärkning av Tysklands syn på sig själv som offer. Allt berodde naturligtvis på förhållandena i de sovjetiska fånglägren, inte på den extrema militära erfarenheten.

Detta fick också konsekvenser för de hemkomna fångarnas krigspensioner. Under större delen av 50-talet vägrade enligt Biess den västtyska staten att utbetala sådana pensioner till personer vars
arbetsoförmåga bara baserade sig på psykiska symptom. Man jämförde med förhållandena efter första världskriget och citerade gärna psykiatrikern Karl Bonhoeffers uttalande om att ”den friska hjärnan har en extraordinär förmåga till moståndskraft och läkning”. Mådde man psykiskt dåligt lång tid efter ett krig, berodde det på ”abnormitet”. Den terapi som erbjöds bestod, enligt tidens sed, bland annat av hypnos, elchocker och insulinbehandlingar. Misslyckades denna behandling, skylldes det hela ofta på ärftliga orsaker. I svåra fall ledde detta till intagning på mentalsjukhus. Uttryck som ”pensionsneuros” förekom.

Ett allvarligt problem var också den sexuella impotensen hos de hemvändande krigsfångarna. Det fanns en oro för att samvaron med män i fånglägren lett in lusten på oönskade banor, som onani och och homosexualitet. Detta ledde i Västtyskland till en radikalisering av den gamla § 175 från naziperioden. Man kriminaliserade inte bara direkta sexuella handlingar män emellan utan också beröringar med
sexuell laddning och tvivelaktiga blickar.

I Östtyskland var situationen givetvis annorlunda. Man såg inte dystrofi, impotens och dylika åkommor som enbart ett resultat av fångenskapen, utan som ett utslag av ”politisk okunnighet och apati”. Följden blev att man i DDR var mindre inriktad på individuell terapi än på ideologisk fostran. Den romantiska martyrsynen på der Landser måste bekämpas. Senare blev strategin ännu mer aggressiv, vilket också hade att göra med det kalla krigets polarisering. Snart skulle det handla om att aktivt skapa antifascistiskt ”demokratiska” medborgare.

Hur goda var krigsfångarnas möjligheter att få arbete? Det berodde på när de återvänt. De som kom tillbaka till Västtyskland strax efter krigsslutet fann det lättare att få anställning, eftersom subventionerat återuppbyggnadsarbete dragit igång. Detta gällde främst för utbildad arbetskraft inom byggsektorn, gruvorna och den tunga industrin. Men efter valutareformen 1948 blev allting svårare och de krigsfångar som återvände 1948-1950 fann sig i stor utsträckning utestängda från arbetsmarknaden, eftersom arbetslösheten stigit markant. Värst var det för soldater från den forna medelklassen. Det var ont om kontorsjobb och ont om hus och frustrationen var stor för dem som inte kunde återvända till en ”borgerlig livsstil”, om man får tro Frank Biess.

Skilsmässorna ökade och var dubbelt så många 1948 som de hade varit 1939. I delar av delstaten Sachsen sprack, enligt den alltid lika grundliga tyska statistiken, vart tredje äktenskap. Detta bekymrade inte minst kyrkorna och man uppmanade männen att avstå från militär tilltalston mot barnen och att förlåta sina fruar för eventuella ”misstag” under kriget, inte minst mot bakgrund av att 50-80 procent av soldaterna bedömdes ha varit otrogna under militärtjänstgöringen.

Ändå var detta inga oväntade problem vad gäller de västtyska forna krigsfångarnas integrering. I Östtyskland var det annorlunda. Nazitysklands stora brott var enligt det östtyska officiella synsättet inte
koncentrationslägren, utan angreppet på Sovjetunionen. Auschwitz var bara en ”konsekvens” av detta. De tyska kvinnornas lidande i form av utståndna terrorbombningar och inte minst Röda arméns massvåldtäkter i krigets slutskede berördes knappast i den östtyska historieskrivningen.

Det fanns en stor besvikelse i Östtyskland över att så få av krigsfångarna 1948 gått med i det statsbärande socialistiska enhetspartiet SED, trots de ideologiska erfarenheter de borde ha gjort i de sovjetiska lägren. Ändå var de eftertraktade objekt, inte minst för att fylla ut luckorna efter SED:s stora utrensningar hösten 1948. Krigsfångarna var också eftertraktade som rekryter till Kasinierte Volkspolizei och till Nationale Volksarmee, eftersom Walter Ulbricht uttryckligen sagt att man behövde folk med fronterfarenhet där. Värvning ägde rum i de västra ockupationszonerna, företrädesvis av personer med arbetarklassbakgrund som varit medlemmar i det tyska kommunistpartiet eller socialdemokraterna före 1933. Särskilt för dem som varit värnpliktiga officerare eller sergeanter i Hitlers Wehrmacht innebar detta en karriärmöjlighet.

En annan skillnad mellan väst och öst var också den östtyska ambitionen att få in fler kvinnor i förvärvslivet, för att därigenom frigöra män till det mer fysiskt krävande arbetet i gruvorna och den tunga industrin. Östtyskland bedrev också en aktiv kampanj för att vinna över läkare, apotekare, ingenjörer och tekniker med (ofta infriade) förhoppningar om en bättre karriär än i väst.

1952 erhöll Adenauer ett erbjudande från Sovjet om ett tyskt enande, bara Tyskland åtog sig att förbli neutralt i det kalla kriget. Det var omöjligt att acceptera, eftersom Adenauers utrikespolitik hela tiden syftat till Västtysklands integration i väst, såväl ekonomiskt och politiskt som militärt. Frågan kom i ett annat läge i maj 1955 när Västtyskland blev medlem i Nato. I september samma år reste Adenauer till Moskva och strax därefter började de allra sista krigsfångarna återvända från Sovjet. I Västtyskland blev
mottagandet entusiastiskt. Den psykologiska förklaringen var troligen att detta markerade ett verkligt slut på kriget och man gladde sig naturligtvis också åt att de flesta återvändarna valde att stanna i väst. Och detta är enligt Frank Biess intressant, eftersom det tydde på att det tyska synsättet hade förändrats. Att Västtyskland nu var ”komplett” var viktigare än återföreningen. Adenauers anda hade segrat. Förbundsrepubliken var en del av ett globalt sammanhang. Det var viktigare än tyskheten. Den nationella mentaliteten hade letts in på andra banor.

I öst var synen återigen annorlunda. Medan i Västtyskland de sista återvändarna, inklusive krigsförbrytarna, alla sågs som krigsfångar, sågs krigsfångarna i den andra rikshalvan som misstänkta förbrytare. Orsaken till detta var bland annat den skräck upprorsförsöket den 17 juni 1953 satt i de östtyska makthavarna. I allmänhet räckte det med en förklaring från återvändarna att de domar de fått i Sovjet varit ”mer eller mindre” rättvisa och att de förändrats. Ändå vägrade många återvändare gå med på detta. Det fanns en oroande tendens hos dem att inte förklara sin frigivning med SED:s ansträngningar, utan med Stalins död. Naturligtvis hamnade de alla i Stasis arkiv och när som helst kunde deras personakt användas emot dem.

Vad betydde krigsfångarnas återkomst för historien? Enligt Biess betydde det att Västtyskland slutgiltigt fann sin roll i det kalla kriget och därmed kunde delta som en spjutspets i den ideologiska duellen med östblocket. Men det betydde också att man mot slutet av 50-talet på ett större allvar tog itu med sitt förflutna och att krigsförbrytarprocesserna blev fler. I öst betydde återkomsten betydligt mindre, eftersom statssocialismen styrdes uppifrån och Östtysklands väg stakats ut, både utrikes- och inrikespolitiskt, redan vid 40-talets slut.

Men framför allt är krigsfångarnas historia, enligt Frank Biess, viktig att beskriva som ett led i en ny syn på andra världskriget och efterkrigstiden. Det har enligt honom länge funnits en tendens att studera nationalstaternas beteenden och ägna mindre uppmärksamhet åt individernas historia. Förintelseforskningen, i mångt och mycket baserad på enskildas berättelser, har varit en del av detta nya synsätt och mer energi bör i fortsättningen ägnas åt specifika lokala erfarenheter och enskilda öden, som självfallet också är en väsentlig del av historien, liksom genusproblematiken. Det är därför det är väsenligt att bland annat bedriva krigsfångeforskning, eftersom fångarnas situation, både före och efter återkomsten, direkt och indirekt påverkade historiens gång. Lokalt och därmed också globalt.

Rätt tänkvärda åsikter, även om de till viss del strider mot vad vi vant oss vid när det gäller vår nutidshistoria.