År 1939 erhåller den då 18-åriga Ruth Maier ett inresevisum till Norge. Hon lämnar familjen i Wien och reser till Oslo. I fyra år lever hon i exil på flykt undan nazisterna. Hon lär sig norska, går ut gymnasiet och får nära vänner innan hon arresteras och skickas till Auschwitz. Trots att ingen officiell dödsattest finns, vet man att hon avrättas den 1 december 1942.

Maier efterlämnade åtta dagböcker, ett hundratal brev och litterära texter, samt flertalet teckningar och akvareller. De första daterade dagboksanteckningarna är från då hon var tolv år; den sista två dagar efter hon fyllt 22. Dagböckerna skildrar omständigheterna kring de två större resor hon kom att genomföra i sitt korta liv: flykten till Norge samt deportationen till koncentrationslägret. Som ung kvinna, och därtill judinna – Ruth Maier fyllde 18 år på kristallnatten – kom hela hennes ungdom att präglas av Tredje rikets terrorvälde.

Kvarlåtenskapen togs om hand av Maiers väninna, Gunvor Hofmo, sedermera en av den norska efterkrigstidens främsta lyriska modernister, och hölls i förvar i närmare 50 år. Jan Erik Vold, också han namnkunnig norsk poet, numera bosatt i Sverige, står bakom bedriften att få dagböckerna publicerade – Ruth Maiers dagbok. En jødisk flyktning i Norge (Gyldendal, 411 s, utkommer på svenska våren 2009). Som redaktör för samlingen har Vold gjort efterforskningar, redigerat och översatt Maiers texter. Han har därtill skrivit ett fint förord samt ingresser till var och en av de åtta dagböckerna. Insatsen är beaktansvärd, resultatet imponerande. Det litterära värdet av dagböckerna är oomtvistligt. Dagsaktuella såväl som tidlöst angelägna väcker de stora frågor, inte bara om dåtidens flyktingpolitik, utan även om dagens mottagande av asylsökande.

Ruth Maier föddes som äldsta dottern i en judisk, välbärgad familj i Wien 1920. Hennes uppväxtmiljö i den österrikiska metropolen tycks ha varit kärleksfull och spirituell. Vardagarna präglas av seriöst skolarbete och privata dans- och språklektioner. På helgerna besöker man teatern eller någon biograf. I de tidiga anteckningarna är det den körsbärsätande och frimärkssamlande skolflickan Ruth vi möter. Genomgående är hennes varma relation till fadern, Ludwig Maier, som själv var mycket bildad. Då han dog i feber vid 51 års ålder behärskade han nio språk, och var just i färd med att lära sig svenska.

Som en naturlig följd av att Ruth Maier för dagbok under större delen av sitt liv, från 1933 till 1942, varierar dagböckernas tyngdpunkt. Skolflickan skriver om utflykter i parken, besvikelser över inställda ferieutflykter och om saker hon läst. Faderns hastiga bortgång lämnar djupa spår. Relationen till modern blir problematisk, då denna träffar en ny man.

Tonåringen Ruths liv upptas av hastiga förälskelser och tillfälliga motgångar. Den nervpirrande glädjen över att ha hela livet framför sig är det återkommande temat; fascinationen över kroppens förändringar och längtan efter någon att älska fyller dagbokssidorna. Ruth har höga ambitioner. Hon vill bli skådespelare, konstnär eller författare. Hon medverkar i flera teateruppsättningar och skriver dikter, ibland går dagboksanteckningarna över i ren kortprosa. Redan som 16-åring hänförs Maier av de tyska romantikerna. Inte sällan citeras Thomas Mann, Heinrich Heine och Lev Tolstoj. När Maxim Gorkij dör är hon otröstlig. Anteckningarna präglas av tonåringens typiska humörsvängningar. Tonen pendlar mellan förtvivlan och framtidstro. Fram träder bilden av en existentiellt reflekterande, brådmogen ung kvinna, som tar sitt eget – och andras – liv på djupaste allvar: ”Varje människa är en mångfaldig, komplicerad skapelse.”

Parallellt med nazisternas allt starkare inflytande på Österrikes politik kommer stora bekymmer in i bilden. Hösten 1938 tvångsförflyttas familjen Maier till ett bevakat ­judiskt distrikt i centrala Wien. Ruth och systern tvingas därtill byta skola. Den judiska bakgrunden, vilken tidigare aldrig varit föremål för reflektion, blir nu högaktuell. Ruth Maier känner stor identifikation med den judiska församlingen i Wien. En notering från november 1938 lyder: ”De har slått oss! I går var den hemskaste dagen jag någonsin upplevt. Nu vet jag vad pogromer är, vad människor är i stånd till att göra. Människor, Guds avbilder.” I dagboken märks en uppenbar irritation över omgivningens passivitet. Maier finner det häpnadsväckande att trakasserierna mot judar tillåts fortgå utan att någon reagerar. I oktober 1938 bevittnar hon hur en SS-soldat, helt oprovocerat, ger sig på en ung jude. Med en kraftig örfil slås den unge mannen till marken. Händelsen väcker starka känslor, tron på rättsstaten och på att människan i grunden är god börjar vackla. Men det är inte bara ockupationsmakten, tyskarna, som primärt anklagas. Klarsynt inser hon att skulden lika mycket ligger hos dem som vänder sig bort, hos dem som inte ingriper. I dagboken framhålls att det är just i den enskilda örfilen som den ”bottenlösa skammen” kommer till uttryck. Krossade fönster eller plundrade bostäder kan man däremot förhålla sig till, värja sig mot:

”Jag, Ruth Maier, 18 år gammal, frågar nu som människa, frågar världen som människa, om sådant ska få ske… Jag frågar varför sådant är tillåtet? Varför en german, en tysk, har lov att ge en jude en örfil av den enkla anledningen att han är tysk, den andra­ jude? /…/ Och jag säger till er allesammans, ni arier, engelsmän och fransmän som tolererar detta: denna örfil är ert ansvar, för ni har låtit den ske.”

Ruth Maier är knappt fyllda 18 då hon flyr till Norge. Hon kommer till ett ungt par i Lillestrøm strax utanför Oslo. Värdfamiljen är gästfri och Ruth trivs. Anteckningarna från den första tiden präglas dock av hemlängtan. Ruth oroar sig för sin framtid. Det är ovisst om hon kan stanna i Norge – uppehållstillståndet förlängs bara med tre månader i taget. Nästintill dagligen skriver hon till systern Judith som befinner sig England. Hon hoppas att de snart kommer att återförenas, helst i England eller i Amerika.

Ruth Maier betraktar Norge och norrmännen med resenärens blick. Hon förundras över deras artighetskultur och över deras jämställdhet. Det är inte bara den norska naturen som imponerar, också den utbredda demokratin och pressfriheten väcker stor beundran. Reflektionerna är ofta kvicka och humoristiska. På ett ställe skriver hon att i Norge är allt världsberömt, även om ingen utanför Norge har hört talas om det. I ett brev till systern berättar hon, mycket träffsäkert och med stor självdistans, om det norska språkbruket: ”Vill du ge en norrman en komplimang, så säger du till vederbörande att han eller hon är så ’grei’. Även det att vara ’hyggelig’ är en mycket sympatisk egenskap i norrmäns ögon. Då jag varken är ’grei’ eller ’hyggelig’ är det svårt för mig att vinna norrmännens sympati.”

De första månaderna är svårast. Även om Ruth Maier lär sig norska i rask takt, upplever hon ett stort utanförskap. När Norge invaderas av Tyskland i april 1940 intensifieras den desperation som funnits med i bilden alltsedan flykten. Antisemitismen, som tidigare knappt varit märkbar, blir nu påtaglig. En morgon har någon skrivit på hennes skolbänk ”Judar ej välkomna.” Maier vantrivs alltmer, känner sig utfryst både av klasskamraterna och av värdfamiljen. Dagboken blir nu ett stöd, skrivandet något läkande. Diskussioner om det politiska läget i Europa intar en allt centralare plats. Medvetenheten om det politiska läget i Europa resulterar i långa, djupsinniga betraktelser över Hitlertysklands imperialism. Maiers mogenhet imponerar. Hennes intellekt är knivskarpt; dagbokstexterna är fint utmejslade, inte sällan vassa: ”Förr i tiden trodde männi­skor på onda andar, på höga herrar. I dag tror de på rasen.”

Den allvarsamma tonåringens förmåga att uppmärksamma livets små glädjeämnen är beundransvärd. Ruth Maier njuter av måsarnas skrik och vårsolens sken i nacken då hon promenerar längs Oslofjorden. Hon gläds åt systerns brev och åt att gå på biblioteket och läsa. Med tiden får hon vänner, bland andra just Gunvor Hofmo, som kom att stå henne mycket nära. Relationen till Gunvor beskrivs ingående i dagboken och har en erotisk, starkt kärleksfull underton. Då Ruth efter ett sammanbrott ligger intagen på psykiatrisk avdelning är det Gunvors besök som tycks hålla henne vid liv. Det är också till Gunvor som Ruth Maier skriver sitt allra sista brev. Några rader ur brevet, som smugglades ut från det fångskepp som transporterade Maier till koncentrationslägret, citeras i dagbokssamlingens epilog. Det är skakande läsning. Livskraften är försvunnen, förtrycket har internaliserats: ”Jag tror att det är lika bra att det blivit som det blivit. Varför skall inte vi lida när det finns så mycket smärta? Bekymra dig inte om mig. Jag skulle kanske inte bytt med dig.”

Som genre har dagboken den fördelen att den låter den enskilde individen komma till tals. Dess öppna, ofärdiga form samt dess karaktär av vittnesutsaga skapar trovärdighet, och en känsla av närvaro. Att Ruth Maier i sina dagböcker skildrar judeförföljelserna ur den unga kvinnans perspektiv gör dem extra värdefulla. Som offer för Förintelsen är hon ett ögonvittne, liksom hennes samtidsanalytiska dagböcker är ett viktigt vittnesdokument. I breven och anteckningarna får vi ta del av Maiers privata tankar och känslor, lika ocensurerade som ostrukturerade. De talangfulla teckningarna som också finns med i den vackra utgåvan, gör att tidsavståndet krymper. Dagboken känns plågsamt nära i tid. Just detta att Maier inte skriver för en publik, eller med baktanken att det hon skriver en dag skulle komma på pränt, gör att hennes texter saknar det tillrättalagda drag som är så vanligt då man läser namnkunniga personers levnadsteckningar. Maiers självframställning är opretentiös, friad från tillrätta­lägganden och självförhärligande. Å andra sidan finns det hos Ruth Maier en med­vetenhet inför själva skrivprocessen som är mycket fascinerande. Redan som barn skriver hon om lusten att berätta: ”Jag ska skriva. Först måste jag se. Och suga i mig allt det underbara.”

I mitten av november år 1942 tar Maiers dagbok slut. Några veckor senare, den 26 november, sker den omfattande så kallade jøderazzian i Oslo. Både den norska polisen och Gestapo deltar i aktionen som ledder fram till att sammanlagt 42 barn, 116 män och 188 kvinnor tillfångatas. Ruth Maier är en av dem. Om aftonen förs de arresterade ombord på ångskeppet Donau och transporteras direkt till gaskamrarna i Auschwitz.

Det är stundtals plågsamt att läsa Jan Erik Volds utgåva av Ruth Maiers samlade dagböcker. Detta eftersom man läser den med facit i hand: Ruth Maier överlevde inte kriget. I likhet med miljontals andra judar mördades hon av nazisterna. Det är sorgligt att denna unga, oerhört begåvade människ­as liv fick ett så tragiskt slut, att hon inte gavs möjligheten att realisera de drömmar hon vårdat så ömt. Läsningen blir också tung av en annan anledning, och det är just i detta dess främsta värde ligger, nämligen som en påminnelse om vår oförmåga att sätta oss in i en annan individs lidande. Det är inte bara Maiers situation som är beklagansvärd, även den intolerans och likgiltighet omgivningen visar henne är förfärande. Djupast intryck gör dock reflektionerna över ensamheten som existensvillkor. Det är i Maiers förtvivlan som vidden av vår intolerans och bristande empati kan anas.

Alexandra Borg är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.