I Kungsträdgården i Stockholm står en tung, grön bronsstaty av Karl XII. Kungen har en dragen värja i handen och pekar österut i en manande gest mot den ryska björnen. Ända sedan den avtäcktes den 30 november 1868, på 150-årsdagen av kungens död i Norge, har statyn varit ett laddat nationellt monument och bråken började redan under invigningen. De bättre platserna nära statyn hade reserverats för överhet och borgerskap, arbetarna protesterade och massorna skingrades brutalt av beriden militär. Motsättningarna mellan rika och fattiga kastade sin skugga över ceremonin, som snarast varit avsedd att spegla nationens enhet och samling mot en gemensam yttre fiende.

Traditionen med politiskt laddade bråk den 30 november har fortsatt sedan dess, men ändrat form i takt med att samtidens frågor har skiftat. Under 1910-talet gjordes Karl XII till symbol för kungamakten och den konservativa högerns motstånd mot demokrati och allmän rösträtt. Kring andra världskriget blev han de svenska nazisternas favorit och uppfattades av dem som en slags svensk führer. På 1980- och 1990-talen kopplades kungen till importerad brittisk skinheadkultur, vitmaktmusik och hat mot invandrare, homosexuella och judar. Renrakade ultranationalister i amerikanska bomberjackor och militärkängor vallfärdade till de årligt återkommande kravallerna i Kungsträdgården. Polisinsatserna var massiva och politiska möten kring statyn förbjöds.

En del grupper har trots detta fortsatt att samlas med facklor och fanor för att högläsa Esaias Tegnérs hjältedikt ”Karl XII” tillsammans. Förra året deltog något oväntat ryska nationalsocialister för att hylla den döde kungen. På internet förklarade de att de var beredda att lämna den gamla fiendskapen mellan Ryssland och Sverige bakom sig för att i stället enas mot den gemensamma fienden islam under ”nationalistledare” som Karl XII.


Man kan tycka att symbolen var illa vald eftersom Karl XII allierade sig med det muslimska Osmanska riket i kriget mot Ryssland. Däremot är det inte förvånande att statyn över Karl XII restes under just 1800-talet. Historieskrivningen under det århundradet dominerades av nationalromantiska idéer och dramatiska ursprungsberättelser om kungar och hjältar, blod och ära. I Sveriges fall kom sådana berättelser ofta i drakskepp över haven och med horn på hjälmarna. Samma personer som deklamerade Karl XII:s hjältemod diktade samtidigt om forna tiders vikingar och engagerade sig i nationens politiska framtid. Den nationella historieskrivningen var en del av den tidens politiska projekt.


Vi lever inte längre i 1800-talet. Vi vet betydligt mer om Sveriges och norra Europas förflutna än 1800-talets nationalromantiska historieskrivare och poeter gjorde. Deras historier, som trots detta fort- sätter att påverka vår syn på det förflutna, behöver därför uppdateras för att överensstämma med de många nya kunskaper som arkeologer och historiker tillkämpat sig. Det betyder inte att vi måste glömma de gamla berättelserna, men äldre historiska teman måste granskas, utvecklas och ses med nya ögon. Karl XII och hans tid är inget undantag.

För Karl XII:s och stormaktens del slutade striden med Ryssland illa. Men nederlaget vid Poltava år 1709, i nuvarande Ukraina, var samtidigt början på en period av både oväntade och givande kulturkontakter och kulturell utveckling. Karl XII flydde söderut tillsammans med sina kosackallierade och spillrorna av den brokiga svenska armén. Omkring 2 000 svenskar, finnar, kosacker, tyskar och andra sökte och fick skydd undan sina ryska förföljare i den tidens muslimska stormakt, Osmanska riket. Karl XII blev generöst mottagen och kom att stanna i över fem år. Först bodde han i Bender (i nuvarande Moldavien), sedan i Adrianopolis (nuvarande Edirne i Turkiet) och till sist i Demotika (i nuvarande Grekland). När kungen och hans karoliner slutligen återkom till Sverige hade de förstås med sig minnen, erfarenheter och berättelser – men också nya idéer om musik och mode, arkitektur, mat och mycket annat.


Bland de mest anspråkslösa importerna fanns den orientaliska vinbladsrullad som på turkiska kallas ”dolma” men som i Mellanöstern också har många andra namn. Vi vet inte om maträtten kom hit med svenskar som fattat tycke för rullarna under utlandsvistelsen, eller om vanan att äta dolmar följde med de turkar som kom med svenskarna på resan norrut. Men vi vet att de orientaliska dolmarna försvenskades och blev till våra dagars kåldolmar.

Klassiska kåldolmar med gräddsås och potatis.
En studie av gamla kokböcker avslöjar det ungefärliga händelseförloppet. Det äldsta kända receptet på dolma, alltså maträtten tillagad på orientaliskt vis med vinblad och utan fläskkött, hittar vi i Sveriges genom tiderna mest berömda receptbok, Cajsa Wargs "Hjälpreda i hushållningen för unga fruntimmer", i bilagan till 1765 års utgåva. ”Man tager vad man haver”, lär fru Warg ha sagt och i slutet av receptet tipsar hon mycket riktigt om att den som inte har tillgång till de dyrbara vinbladen i stället kan rulla in fyllningen i förvällda kålblad. Även om liknande kålrullader med risfyllning återfinns i stora delar av Öst- och Centraleuropa så är det bara i Sverige som kålrulladerna bär ett turkiskt namn.

Att de flesta svenska kulturuttryck har formats genom kontakter och utveckling är inget nytt, det gäller mat, musik, kläder, språk och värderingar. Men historien om kåldolmarna och Karl XII:s turkiska äventyr är särskilt belysande eftersom det svensk-turkiska hybridnamnet ”kåldolmar” direkt påminner oss om hur kultur i alla tider har gått över gränsen. En portion husmanskost kan därmed säga mer om kulturhistorien än många långa texter.

Genast infinner sig förstås frågor om de liknande historier som gömmer sig bakom andra svenska nationalsymboler som också de bygger på kontakter och kulturmöten som köttbullar, snus, kungahuset eller – förstås – själva det svenska språket och människorna som talar det. Kulturformer i Sverige, liksom alla världens kulturer, är det ständigt föränderliga resultatet av gångna tiders öppenhet, nyfikenhet och experimentlusta, och i vår tid fortsätter vi att utveckla kulturen på samma sätt. Sveriges populäraste pizza, kebabpizzan, uppfanns varken i Italien eller i Turkiet, utan här i Sverige. Men den utvecklingen förutsatte förstås att det först fanns kebab och pizza i Sverige.


Förr i tiden trodde man att olika folk och kulturer hade formats avskilda, utvecklat sin särart och först i senare skeden kommit i kontakt med varandra. I dag vet vi att det inte gick till på det sättet. Mänsklig kultur har i alla tider utvecklats genom resor och rörelse, genom kulturell påverkan och lån, importer och assimilation. Kultur förändras, det är kanske det enda bestående drag som kultur uppvisar, och förändringarna kan gå snabbt. Se bara på den digitala explosion som förändrat inte bara hur vi kommunicerar och umgås med varandra, hur vi roar oss och hur vi uttrycker oss språkligt, utan också hur vi arbetar och hur vi organiserar vårt land och våra liv.

Svenskarnas svaghet för maträtter som spaghetti med köttfärssås, pizza och hamburgare, kebab, tacos och sushi är så pass ny att många minns hur det var innan. Men vem kommer ihåg hur det var före kåldolmarna och köttbullarna, före pannkakorna och potatisen? Vem minns hur det var att fika innan den orientaliska vanan att dricka kaffe kom till Sverige?


Vårt lands förflutna är ingen behållare av ursprunglig svenskhet. Ny forskning om den tid som har kallats för ”Sveriges vagga” – men som de flesta kallar för ”vikingatiden” – har visat att det inte fanns någon homogen vikingatidskultur utan att det område som vi i dag kallar Sverige var hem för en mångfald av olika grupper – etniska, religiösa, politiska – som levde på olika sätt och med olika kul- turella vanor och traditioner. Den blandade befolkningen i Birka, som har kallats för ”Sveriges första stad”, bestod exempelvis av människor med rötter på många olika håll. Naturvetenskapliga analyser av den så kallade ”Birkaflickan”, som finns utställd på Historiska museet, visar exempelvis att hon var född någonstans utanför det moderna Sverige. Nordbor reste utomlands och andra kom hit och blev nya nordbor. De förde med sig tankar och idéer, vanor och traditioner som med tiden integrerades i det lokala.

Historien visar att historien förändras. Gamla berättelser, teman och symboler omtolkas och får nya roller. Det har föreslagits att Karl XII:s staty ska flyttas till någon mer undanskymd plats och ersättas av en staty som uttrycker demokratiska värden som fred och tolerans. Men vi behöver inte riva de gamla statyerna för att vi ser annorlunda på nuet och historien än man gjorde under det nationalromantiska 1800-talet. Vi behöver inte ha beröringsskräck för Karl XII för att nazister och antidemokratiska rörelser har använt honom för sina politiska syften. Historieskrivningen ska granskas och ifrågasättas, men inte censureras. Karl XII må ha varit monark i ett hierarkiskt ståndssamhälle och en krigsherre som levde sitt liv i fält. Men han var inte rasist och han bär inte skulden för allt vad rasister och nazister må ha gjort i hans namn. Han och hans samtid vittnar snarare om stor kulturell öppenhet och nyfikenhet, särskilt för de muslimska osmanerna och deras samhälle. Detta kan vara värt att minnas i dag.


Sedan 2010 har Kåldolmens dag firats den 30 november i Kungsträdgården. I år flyttar firandet in på Historiska museet. Genom att uppmärksamma Karl XII:s turkiska äventyr och 1700-talets kulturutbyten med Orienten påminner arrangemanget om att det som i dag är svenskt en gång uppkom i samspel med omvärlden. Vi anser inte att 1800-talets nationalistiskt färgade berättelser om det förflutna behöver tystas – i stället vill vi undersöka och tolka historierna i ljuset från ny kunskap och nya perspektiv.

Petter Hellström är doktorand vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet.
Fredrik Svanberg är forskningschef vid Statens historiska museer.