Upplysningens vänner kan andas ut. Den religiösa nyhögern i USA upplevde i julas en kraftig motgång i vad som kallats århundradets viktigaste rättegång. Fallet gällde om teorin om intelligent design (ID) skulle få läras ut i en statlig skola i Pennsylvania som ett alternativ till evolutionsteorin. I domen fastställdes i klara ordalag att ID inte är något annat än kreationism, det vill säga kristen skapelselära, i förklädd form, och att införandet av teorin i undervisningen skulle innebära ett brott mot religionsfriheten. Domen är viktig. I vissa delstater, till exempel Kansas, är ID redan infört i skolorna som en ”motvikt” till evolutionsteori, och vid tidpunkten för rättegången pågick det i 17 delstater kampanjer för att åstadkomma liknande förändringar. I princip samtliga av dessa har nu kommit av sig eller förlorat i kraft.

En framgång för förnuftet således. Men som oftast när en sida i en viktig fråga framstår som absurd och kanske direkt farlig kan det vara värt att syna det hela närmare, att se om det inte finns något att lära av den sofistiska konsten att försvara det svagare argumentet. Det ironiska med rättegången var nämligen inte bara att det var en konservativ domare som så hårt fördömde kreationisternas försök att vinna mark. Den enda filosof och vetenskapsteoretiker som vittnade under rättegången, den klart vänstersympatiserande Steve Fuller, vittnade till försvar av ID, och detta utan att själv vara någon anhängare av teorin. Vad kan ha drivit honom att gå den konservativa högerns ärenden?

Låt oss först teckna bakgrunden lite tydligare. Teorin om intelligent design är framvuxen ur kreationismen, det vill säga föreställning att arterna uppkommit genom Guds ingripande och inte genom naturligt urval, som den darwinistiska evolutionsteorin hävdar. ID är ett försök att göra kreationismen mer rumsren och vetenskapligt acceptabel. Den förnekar inte evolutionen som ett naturhistoriskt faktum, det vill säga att arterna utvecklats. Vad den förnekar är att denna utveckling kan förklaras med principen om naturligt urval. Organismerna uppvisar en sådan komplexitet att de omöjligt kan ha uppstått på naturlig väg. I stället har någon form av intelligens väglett utvecklingen, därav namnet intelligent design. ID gör ingen direkt hänvisning till den kristna guden, utan framställer sig själv som en religiöst neutral vetenskaplig teori som postulerar En Stor Intelligens som en förklarande princip.

Med argumentet att ID är en intressant vetenskaplig teori bland andra utan någon koppling till kristendom försökte skolstyrelsen i Dover, Pennsylvania, att införa ID i läroplanen. Upprörda föräldrar stämde skolan då de menade att skolan bröt mot kravet på religionsfrihet. Och de fick rätt.

Det ska genast sägas att ID:s vetenskapliga värde i dess nuvarande form i princip är obefintligt. Det finns två varianter av ID. Den ena, som främst utvecklats av Michael Behe, utgår från de små detaljerna och kan sägas arbeta nerifrån-och-upp. Det går enligt Behe att hitta exempel på biokemiska mekanismer som är så
komplicerade att de omöjligt kan ha uppstått genom evolution. Och eftersom evolutionsteorin följaktligen inte fungerar så måste vi fråga oss vilka alternativ som står oss till buds. Enligt Behe är det återstående alternativet det att någon form av intelligens väglett utvecklingen.

Behes påståenden om att det finns exempel som evolutionsteorin inte kan förklara har givetvis bestridits av evolutionsteoretiker. Men även om man accepterar detta ter sig hans resonemang ovanligt lättvindigt. Behe anger ingen mekanism för hur intelligens skulle vara inblandad i evolutionen. Han verkar ta darwinismens eventuella misslyckande som intäkt för att ID är korrekt, vilket givetvis är ett logiskt hopp.

Intressantare är då den variant som representeras av William Dembsky, och som utgår från ett teoretiskt, uppifrån-och-ned perspektiv. Dembsky är matematiker med bakgrund inom informationsvetenskap och sannolikhetslära. Det som intresserar honom är frågan om det går att utarbeta en generell metod för att skilja föremål som är skapade (av intelligens) från sådana som uppkommit på naturlig väg. Finns några universella kännetecken för det tillverkade? Vad Dembsky försöker åstadkomma är alltså inte uteslutande knutet till evolution. Ett av de ursprungliga användningsområdena för teorin gällde till exempel förfalskningar. Huruvida det ligger något i Dembskys teoretiska ansatser är givetvis svårt för en lekman att bedöma, men det verkar hittills inte finnas någon annan matematiker som funnit något vederhäftig eller ens fruktbart i hans resonemang.

Vad kan då ha drivit denne Steve Fuller att försvara dessa vetenskapligt tvivelaktiga och politiskt komprometterade teorier? Fuller är vetenskapsfilosof eller vetenskapssociolog. Han är framför allt känd för att ha byggt upp ett forskningsfält som kallas social epistemologi. Inom social epistemologi, eller Science and Technology Studies (STS) som det också kallas på engelska, intresserar man sig framför allt för vetenskapen som institution i samhället. Man studerar dels dess påverkan på samhället, dels hur vetenskapssamfundet fungerar rent sociologiskt. Forskare inom STS anklagas ofta för att vara relativister, men detta är vanligtvis inte sant. Däremot utmärks de ofta, och i varje fall gör Fuller det, av en sorts långt driven cynism vad gäller vetenskapssamfundets mekanismer. Det är uppenbart att Fuller tillskriver ”irrationella” mekanismer som politik, ekonomi och retorik långt större betydelse för vetenskapens utveckling än vad som vanligen är fallet. Samtidigt menar han sig upprätthålla en tro på universella sanningar och värdet av argumentation och kritik.

Sina egna vetenskapsideal hämtar Fuller från den österrikiske filosofen Karl Popper. Enligt Popper utvecklas vetenskapen genom att så många teorier som möjligt får konkurrera med varandra. Ur denna mångfald förkastas sedan de dåliga i något som enligt Popper liknar en evolutionär process, och på så sätt utvecklas vetenskapen. Pluralism och mångfald är med andra ord centrala begrepp, men också öppenhet och sårbarhet.
På samma gång som man måste våga kasta fram nya hypoteser måste man också våga blotta deras svagheter så att de som brister kan sållas bort. En teori måste enligt Popper vara falsifierbar, det vill säga möjlig att vederlägga. Mot bakgrund av detta menar Fuller att vetenskapen framförallt måste bli mer öppen för alternativa teorier, och mer demokratiskt integrerad i det övriga samhället. Det verkar vara så han tänker sig att irrationella tendenser kan motverkas.

Motståndaren till detta synsätt heter enligt Fuller Thomas Kuhn, och Fuller har i en bok från 2000 med samma namn (”Thomas Kuhn: A Philosophical History for our Times”) gett en ingående idéhistorisk läsning och kritik av Kuhns filosofi. I sitt klassiska verk ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” hävdade Kuhn att frågan om vad som är vetenskap avgörs utifrån det rådande vetenskapliga paradigmet. Ett paradigm är ett ramverk av antaganden och ideal som vetenskapsmän inom en viss tradition accepterar. Ett paradigm kan inte jämföras med andra, utan det är ett historiskt faktum att det vid en viss tidpunkt finns vissa rådande ideal inom vetenskapen. Det går med andra ord inte att filosofiskt utvärdera om ett paradigm är bra eller dåligt. Man kan säga att Kuhn institutionaliserar vetenskapen. Tvärtemot Poppers ideal om öppenhet och sårbarhet så legitimerar och förespråkar Kuhn traditionens och institutions makt över vetenskapsidkarna.

Enligt Fuller återspeglas denna motsättning i rättegången om ID. Åklagarsidan, det vill säga de som är emot införandet av ID, har som vittnen använt sig av vetenskapliga auktoriteter inom berörda fält. Dessa hänvisar till det rådande paradigmet och menar att ID inte är riktig vetenskap eftersom det inte har vunnit någon som helst acceptans, ens som ett alternativ, inom vetenskapssamfundet. Den svarande sidan uppbringar däremot en djärv filosof (Steve Fuller!), som rycker ut för att försvara mångfald och pluralism.

En intressant aspekt av denna tolkning av vetenskapsteorin är att den vänder på den vanliga
uppfattningen av Kuhn och Popper. Kuhns filosofi uppfattas nog ofta inom i varje fall samhällsvetenskap och humaniora som den mer tillåtande. Tanken att varje paradigm kan sätta sina egna regler befriar vetenskapsmännen från metodologiska tvångströjor. Den ger olika traditioner och inriktningar ett visst mått av självbestämmande och autonomi. Samtidigt är Popper enligt detta synsätt den som genom sitt krav på falsifierbarhet uppställer begränsningar. I praktiken blir dock resultatet, i varje fall enligt Fuller, det omvända. Hänvisning till det kuhnianska paradigmet innebär helt enkelt underkastelse under det som råkar dominera för tillfället.

Men stämmer det verkligen att ID bara brister om man betraktar teorin med kuhnianska ögon? Kritiker av ID menar den lika solklart är undermålig ur ett popperianskt perspektiv: ID går helt enkelt inte att falsifiera. Teorin är alltför luddigt formulerad och framkastar alltför vaga hypoteser för att den ska gå att behandla vetenskapligt.
Enligt Fuller är dock de flesta teorier mycket svaga och oklara när de uppstår, men utvecklas efter hand till den punkt då de antingen röner framgångar eller kan falsifieras på ett tydligt sätt. Man måste därför ge dem en sorts smekmånad så att de kan bedömas rättvist. Ett annat sätt att uttrycka det är att vi inte får bli alltför närsynta och inrikta oss på att falsifiera nya teorier var för sig. Det vi bör ta ställning till är snarare hela forskningsprogram, det vill säga en viss inriktning med tillhörande antaganden som forskningen kan ta, och nya idéer bör därför gynnas så att de får chansen att utvecklas till riktiga forskningsprogram.

Det är uppenbart att Fuller i ID-debatten sett en chans att på ett kontroversiellt sätt lansera sina egna vetenskapsideal. Samtidigt blir hans insats oundvikligen något malplacerad. Den rättegång i vilken han deltagit handlar ju inte om huruvida ID är en vetenskaplig teori eller ej, utan om den ska ingå i skolans läroplan. Om alla teorier som kvalificeras som vetenskapliga, vare sig de betraktas som väl underbyggda eller som kuriösa alternativ, fick tillträde till klassrummet skulle undervisning snabbt dränkas i obskyra teorier.

Blir då inte Fuller, i sitt försök att utnyttja situationen, själv utnyttjad? Enrolleras han inte bara genom sitt deltagande i en konservativ kader? Kanske. Men eventuellt finns det också något överdrivet i rädslan inför ID, en sorts upplysningens ”failure of nerve”. Kan vi inte i turerna kring ID skönja ett exempel på vad Hegel kallat för historiens list? Då människor inte kan överblicka konsekvenserna av sina handlingar så spelar historien enligt Hegel dem ofta ett spratt. Som många påpekat utnyttjar dagens konservativa krafter i retoriska syften ofta en liberal jargong om valfrihet och pluralism. De som försvarar ID hänvisar just till vikten av alternativ och värdet av att själv kunna ta ställning. Vissa menar att vi här ser de negativa konsekvenserna av en relativism som blivit alltmer utbredd inom den liberala vänstern. I stället för att erkänna att sanningen är partisk, framställs det i toleransens namn som att olika teorier om världen utgör ett smörgåsbord där man väljer vad som passar. De konservativa krafterna kan sedan utnyttja denna retorik för att främja sina egna syften.

Enligt teorin om historiens list kan man dock hoppas att de i och med detta kommer att falla på eget grepp, att de strategiska eftergifter som de kristna grupperna gör till liberala och vetenskapliga principer i förlängningen slår tillbaka mot dem själva. Bara det faktum att kreationisterna i ett försök att öka sin genomslagskraft omvandlat sin skapelselära till den i varje fall något mer vetenskapliga teorin om intelligent design innebär att det religiösa, dogmatiskt troende elementet urholkats. Det innebär en exponering inför en ny sorts diskurs, mer argumentativ och ifrågasättande. Och att religiöst inspirerade teorier ställs bredvid vetenskapliga blottlägger bara deras konfliktytor och tvingar i bästa fall fram ett mer reflekterat förhållande till den religiösa
traditionen som sådan.