Vad sägs om en armé som ilar till de kristnas hjälp i Orienten och i stället rycker undan deras sista allt avgörande värn? Det var exakt vad som hände när fjärde korståget spårade ur 1204 på vägen till Jerusalem, glömda var löftena om att befria den Heliga graven när Konstantinopel med sina omätliga rikedomar kom i sikte. En ohejdad plundring satte in som slog mot själva livsnerven i det bysantinska imperiet.
Vinnare på längre sikt var islam och turkarna. En så brottslig enfald är sällsynt till och med i Europas annaler, däri har Steven Runciman rätt.

800 år har gått sedan våldsorgierna i Konstantinopel, men i det östkristna medvetandet lever sveket kvar som ett öppet sår, kanske rentav mer traumatiskt till sin verkan än turkarnas inmarsch 1453. När Samuel Huntington tar med ortodoxin i sin beskrivning av ”civilisationernas kamp” så utgår han från en religiös identitet som händelserna 1204 varit med om att hamra fram.

Med korstågen inledde Europa sitt första stora koloniala äventyr, ett Europa som redan var överbefolkat och pressat av en allt desperatare jordhunger. Förutom riddare törstande efter guld och ära bådade man upp hela det brokiga klientel som senare skulle följa också Columbus i spåren. Men massorna skulle aldrig satt sig i rörelse utan att vara extatiskt övertygade om det heliga i sin sak.

Det låg något skrämmande över denna blandning av rå kraft och religiös tro, en blandning som en dag skulle sätta hela kontinenter i gungning.

”Frankernas” framfart var något som man i öster kände igen redan från erövringen av Jerusalem 1099. Men då var det inte medkristna som drabbades utan muslimer och judar. Staden föll efter 40 dagars belägring, och nu följde ett sanslöst blodbad, där muslimerna förgäves sökte skydd på al-Aqsamoskéns tak och judarna stängde in sig i synagogan. Ingen kom levande undan de blonda vilddjuren.

Saladins intåg i Jerusalem 1187 är som från en annan värld. Den frankiska flaggan togs ner från al-Aqsamoskén, men beväpnade vakter sattes ut för att värna den Heliga graven.

Inga mänskoliv spilldes, inga kristna vägrades fri lejd mot skälig lösen, tungt lastad med guld och mattor tog sig även patriarken oskadd ur staden. Och framför allt, nu var Jerusalem igen öppet för judar, fritt kunde de bygga sig synagogor och egna skolor.

I Orienten föll Bysans själv lätt in i mönstret av våld och andligt förtryck. När det ortodoxa Jerusalem år 614 gjorde uppror mot perserna dräptes alla judar man kom åt, som hämnd för samröret med ockupationsmakten. Kejsar Herakleios fördrev även de sista judarna ur Jerusalem och hann dessutom utfärda ett edikt om tvångsdop.

Men islam kom räddande emellan, efter ett fälttåg som entusiastiskt stöddes av den judiska menigheten. Genom underjordiska gångar skulle en jude Yussuf leda araberna in i det starkt befästade Caesarea. Bysans fick nu dyrt plikta för sin avoghet mot de religiösa minoriteterna (inräknat monofysiter och samaritaner), utan dem och deras vantrivsel skulle inte islam ha kunnat avancera västerut i så hisnande takt.

Lagom till det tragiska 1204-jubileet har utkommit en ny studie, The Fourth Crusade (Longman, 304 s) av Michael Angold, känd bysantolog. Här möter oss än en gång malströmmen som människorna drogs in i utan att fullt fatta vart de var på väg. Angold är den svalt objektive forskaren som varnar för att överdriva 1204 års fasor, men han erkänner också att fakta som sådana inte ensamt avgör, skenbilden är det som alltför ofta lever vidare och skapar historia.

Men fakta var i detta fall dystra nog. På venetianska kölar lotsades korsfararna genom grekiska arkipelagen och Dardanellerna och var framme i Konstantinopel midsommardagen 1203. I den unge landsflyktige kronprinsen Alexios hade hären hittat en ny skyddsling som lovade sina välgörare inte bara väldiga penningsummor utan också union med Rom om han kom till makten. De fruktade kättingarna som spärrade infarten till Gyllene Hornet sprängdes lätt av de tunga skeppsskroven, och snart myllrade stränderna av krigare som förstod att göra processen kort. Den bysantinske kejsaren flydde om natten, med juveler och 10 000 pund i guld under armen men med Eufrosyne, makan, fegt lämnad kvar - en flykt som bara ökade inkräktarnas ringaktning för allt grekiskt.

Alexios installerades som Alexios IV, och invasionsarmén drog sig tillbaka till ett läger utanför murarna. För att fördriva tiden brände den ner stadens enda moské och lyckades i samma veva sätta eld på de närliggande kvarteren. Till slut var relationen mellan ortsbor och främlingar så inflammerad att expeditionens ledare Enrico Dandolo, den 96-årige dogen, beslöt sig för en ny stormning i april 1204.

Segern blev snabb och total, och nu var en av världens skönast utrustade metropoler utlämnad åt soldateskens djuriska godtycke. Påven Innocentius III skulle själv klaga över morden, bränderna, våldtäkterna på öppen gata; i Hagia Sofia sitter en sköka på patriarkens tron och sjunger oanständiga visor, och runtom henne super sig Kristi stridsmän fulla med vin ur kostbara nattvardskärl. Sidendraperiet framför altaret med sin halva miljon pärlor rivs ner och slits i stycken.

Redan på förhand hade angriparna kommit överens om hur rovet skulle fördelas, och med sin säkra blick för kvalitet skulle Dandolo lägga beslag på många dyrgripar för Venedigs räkning, bland dem de fyra bronshästarna från hippodromen. Men flertalet statyer smältes ner, och inte utan skäl talar Alf Henrikson om ”den största katastrof som drabbat det materiella antika kulturarvet”.

Med oändlig pietet hade bysantinarna under århundradenas lopp samlat på lämningar från en klassisk guldålder, inklusive manuskript och bokliga rariteter. Nu skingrades allt på bara några timmar.

Sin egentliga regissör hade fjärde korståget i Enrico Dandolo, en tystlåten man som med iskall precision drev Venedigs intressen, hur halvblind och urgammal han än var. När flottan som hären beställt blev dyrare än väntat lyckades han definitivt locka ”frankerna” på avvägar genom att lova anstånd med betalningen mot att de återförde den adriatiska staden Zara i venetiansk ägo (med obegränsad rätt att plundra givetvis). Vad sen om Zaras nya herrar var goda ungerska kristna!

Vädjande till samma snikenhet fick Dandolo korsfararna att byta destination från Egypten och det Heliga landet till Konstantinopel. Målet var en ny venetiansk dominans på Bysans bekostnad i östra Medelhavet - en plan som hos dogen ännu inte skuggades av turkfaran, och därför inte blottat sin fulla ansvarslöshet.
Med i bilden är hela tiden också de religiösa spänningarna mellan öst och väst. Påvarna gav inte upp hoppet om att dra in Bysans i sin maktsfär, men försöken stötte alltid på lika segt motstånd ute i församlingarna. Teologiska finesser kunde lätt bli frågor på liv och död, med resultat att kristenhetens enhet för alltid gick förlorad.

I Konstantinopel mindes man alltför väl hur Roms legat kardinal Humbert 1054 trängde sig in i Hagia Sophia och på högaltaret lade ner en bannbulla riktad mot patriarken, denne djävulens handgångne man. Som i sin tur kom med en egen bannbulla där han förliknande Humbert och hans anhang vid vilda vargar.
Sen dess hade tonen mildrats, men när stridsandan bland korsfararna behövde stärkas inför den avgörande drabbningen 1204 var bysantinarna i prästernas morgonpredikan igen förvandlade till Guds fiender. En allmän absolution utlovades som extra bonus.

Bakom den teologiska schismen anar sig Angold till en ännu djupare klyfta mellan grekerna och den latinska västern. Redan romarna såg med lätt avsmak på grekerna, en bunt hala fifflare och lismare som inte hade något av den värdighet, gravitas, som anstod en man. ”Bedrägeriet var deras andra natur”, försäkrar Cicero. Men i smyg var man svag för grekisk kvickhet och vältalighet, och inom kort blev grekiskan ett slags andra modersmål för den romerska eliten.

Samma hatkärlek skulle återkomma inom en kristen ram. Konstantinopel var en undrens stad inte bara för nordmän och slaver, även venetianarna vurmade för det orientaliskt överdådiga i bysantinsk livsstil, där de inte lockades av reliker som törnekronan och den heliga lansen. Men alla föll inte för österns charm. När biskopen av Cremona som Otto I:s sändebud på 1000-talet besökte Konstantinopel retade han sig på det mesta - från männens långa hår till det resinerade vinet och den oljiga maten. Korsfararna var lika chockerade, här mötte varelser som var pjåkigt renliga av sig och använde gaffel när de satt till bords. Grymma och lastbara var de dessutom, kejsarinnan Theodora slår följe med Basileios II, han som stack ut ögonen på 14 000 bulgariska fångar.

För grekerna åter var latinarna barbariska uppkomlingar som aldrig kunde bli kulturellt jämbördiga med Hellas arvingar. Desto mer olidlig kändes den nya ockupationen i korsets tecken.

Korsfararna kom aldrig längre än till Konstantinopel, när Dandolo och Venedig fått sitt behövdes de inte längre. Fjärde korståget bildar ett smutsigt och ovanligt destruktivt kapitel i europeisk historia, det lever vidare som ett ständigt hån mot allt vad sann kristendom heter.

Tömt i panik på sina bästa inhemska krafter var Konstantinopel snart bara ett tomt skal, som Rom under medeltiden hade staden - för att citera Angold - ”mist sitt ursprungliga ändamål”. Men 1204 års segrare skyndade sig att dela upp Bysans sinsemellan, obekymrade av att landet så lämnats utan ett fungerande centrum.

De nya ”latinska” härskarna uppfattades med rätta som främlingar och inkräktare av en befolkning som i alla skeden envist höll fast vid sin ortodoxa tro. Det var framför allt venetianarna som profiterade av nyordningen, deras sen gammalt talrika koloni vid Bosporen svällde nu ut ytterligare, färdig att girigt utnyttja vägen till Svarta havet och de asiatiska marknaderna.

Den grekiska motståndsandan levde obruten kvar i kejsardömet Nicea som bredde ut sig mellan Svarta havet och Egeiska havet. Dess härskare Mikael Paleologos befriade Konstantinopel 1261, och hans ättlingar skulle fortsätta i ledningen ända fram till kapitulationen 1453. Det var fråga om en enda lång dödskamp, där det bysantinska territoriet stadigt krympte för att till slut inte omfatta mer än huvudstaden och trakten kring Marmarasjön.

Men en dödskamp som varar i 200 år? Här fanns energier gömda som inga yttre nederlag rådde på.
Om arten av dessa resurser får man ett begrepp vid mötet med målningarna i Chorakyrkan i Konstantinopel. En värld av stillhet och ljus stiger fram mitt i rikets skymning och vittnar om den fromma tillit som in i det sista höll livsmodet uppe hos bysantinaren.

Ändå hade Balkanfolken överraskande väl förberett sig på Konstantinopels fall. Misstron mot väst kom ytterst turkarna till godo, man föredrog som det hette sultanens turban framom biskopens mitra. I Serbien lyckades osmanerna redan på 1300-talet bryta det feodala enväldet, om bönderna tidigare tvingats arbeta två dagar i veckan för sina herrar så kom de nu undan med en bråkdel. Resenärer på Balkan skulle senare förvåna sig över att städerna ofta saknade murar till sitt försvar - Pax Ottomanica hade gjort dem överflödiga.
Alla ville inte acceptera det oundvikliga. Särskilt svårt hade ryssarna att släppa drömmen om ett återuppståndet Bysans, och ”Tsargrad”, kejsarstaden var sedan Potemkins dagar ett legitimt mål också för rysk politik. Katarina gav namnet Konstantin åt tronföljarens son och såg honom redan som den nye kejsaren vid Bosporen.

Men Bysans gick inte att rädda. Som ett kristet Atlantis har det för alltid sjunkit i havet med sina ikoner och ritualer, sin hjärtslitande skönhet.