Under 1900-talets sista decennium dömdes i Italien mer än 3 000 personer – varav ett par hundra riksdagsledamöter – för korruption och andra ekonomiska brott, något som ledde till att de kristdemokratiska och socialistiska partierna försvann från den politiska scenen. Under samma period ledde i Spanien stora korruptionsskandaler till ledande socialistiska politikers fall, och i Frankrike blev 600 politiker – varav ett trettiotal ministrar och statssekreterare – föremål för brottsutredning med anledning av ekonomisk brottslighet.
De här uppgifterna är hämtade ur den norsk-franska undersökningsdomaren Eva Jolys senaste bok Est-ce dans ce monde-là que nous voulons vivre? (Är det i den här världen som vi vill leva? Editions des Arènes, 337 s). Författaren konstaterar att korruptionen i detta globaliseringens tidevarv fått hittills oanade dimensioner.
Eva Joly tar som utgångspunkt det nyligen avslutade brottmålet rörande det stora franska oljebolaget Elfs svindlande affärer och diskuterar de lärdomar som kan dras av det som avslöjats under utredningen. Det är en mycket initierad skildring av Frankrikes i modern tid mest uppmärksammade rättsaffär som i åratal figurerat på löpsedlar och förstasidor och i tv-rubriker. Författaren var huvudansvarig för den åtta år långa utredningen.
Boken var färdig för utgivning i början av juni i år men advokaterna till de åtalade i Elf-målet lyckades utverka förbud för bokens utgivning under tiden rättegången pågick. Boken blev därför inte tillgänglig förrän den 8 juli.
Även om hon alltså skriver i egen sak, gör hennes framställning ett vederhäftigt intryck inte minst genom sin detaljrikedom. Helt säker kan man förstås inte vara innan den slutliga domen meddelats.
Eva Joly kom som 23-åring från Norge till Frankrike och arbetade som au pair i franska familjer. Hon gifte sig och började studera juridik. Efter examen kom hon via en tjänst som biträdande åklagare i Paris brottsbelastade förorter till en av Frankrikes mest prestigefyllda arbetsplatser, finansministeriet, för att slutligen hamna som undersökningsdomare på det som närmast kan kallas ekobrottsroteln i Paris. Där blev hon snart en av Frankrikes mest kända och samtidigt både mest beundrade och hatade jurister.
Undersökningsdomaren är en fransk specialitet som tillkom på Napoleons tid och som spritt sig till flertalet romanska länder. Utredningen av allvarligare brott leds inte – som i Sverige – av åklagaren, utan anförtros åt en undersökningsdomare som tillhör en domstol och är oavsättlig. Utredningsdomaren har ett eget kansli i domstolsbyggnaden (justitiepalatset) med sekreterare och ett antal kriminalpoliser till sitt förfogande. Sedan förundersökningen avlutats överlämnas den – utan något ställningstagande i skuldfrågan – till åklagaren som beslutar om åtal skall väckas eller målet avskrivas.
Hösten 1994 fick Eva Joly ett ärende på sitt bord från den myndighet som övervakar verksamheten på börsen. Det var ett rutinärende som till en början inte rönte något intresse hos vare sig henne själv eller de utredande poliserna. Några detaljer väckte emellertid så småningom hennes misstänksamhet och hon gav order om att utredningen skulle kompletteras. Det var upptakten till den hittills största finans- och korruptionsskandalen i Frankrike.
Oljebolaget Elf med alla sina dotterbolag i olika delar av världen är inte bara Frankrikes största företag med en omsättning motsvarande närmare 300 miljarder kronor utan var vid denna tid därtill statsägt. Bolaget skapades på general De Gaulles initiativ som en utmanare till de stora anglosaxiska oljebolagen och har utgjort en hävstång för fransk diplomati i bland annat de tidigare franska kolonierna i Afrika. Eva Joly kunde lätt trampa fel under utredningen och stöta på statshemligheter som ligger utanför rättvisans område.
Hösten 1997 närmar sig utredningen landets högsta politiska sfär. Utredarna finner att en kvinna – Christine Deviers-Joncour – några år tidigare anställts av Elf utan konkreta arbetsuppgifter, men med förmåner som totalt uppgår till belopp motsvarande cirka 50 miljoner kronor. Kvinnan i fråga är inte vem som helst, hon råkar vara älskarinna till landets dåvarande utrikesminister Roland Dumas, en av president Mitterands närmaste vänner och medarbetare. Dumas har i regeringen av utrikespolitiska skäl motsatt sig försäljningen av örlogsfartyg till Taiwan – en affär som är av intresse för Elf – men sedermera ändrat mening och gett klartecken till affären. Kan det finnas något samband mellan älskarinnans anställning och fregattförsäljningen?
Sedan denna del av ärendet utretts och överlämnats till åklagaren väcktes åtal mot Elfs förre vd Loïk Le Floch-Prigent, Roland Dumas och Christine Deviers-Joncour för bland annat trolöshet mot huvudman.
Bland de många pikanta detaljerna fanns antika statyetter för några hundratusen kronor, ett par skor för 25 000 kronor som Christine Deviers-Joncour inköpt åt Roland Dumas för Elfs pengar, samt en lyxvåning för åtskilliga miljoner i Paris elegantaste kvarter som Elf skaffat för hennes möten med sin älskare. Hon skriver senare en bok om saken med titeln ”La putain de la République” (Republikens hora) (Calmann-Lâevy, 207 s).
Tingsrättens dom kom den 30 maj 2001 och innebar ovillkorliga fängelsestraff för de tre huvudåtalade. Roland Dumas fick sex månader. Samtliga överklagade men domen fastställdes den 23 januari 2003 för alla utom Dumas som då frikänns av subjektiva skäl. Han hade inte förstått att älskarinnans presenter härrörde från brott. Det bör tilläggas att Roland Dumas till yrket är advokat. I januari 2002 är resten av förundersökningen färdig efter åtta års mödosamt arbete och Eva Joly kan äntligen lämna målet. Hon återvänder efter 35 år till Norge för att bli rådgivare åt den norska regeringen. Under tiden har det stora oljebolaget hunnit privatiseras och tar numera avstånd från de metoder som avslöjats under förundersökningen.
Rättegången inleds i Paris våren 2003. Åtalet gäller förskingring, trolöshet mot huvudman, korruptionsbrott under åren 1990–1993, rörande belopp som uppgår till sammanlagt 3,5 miljarder kronor – hälften av bolagets årsvinst. En av de många bisarra episoder som avslöjas är att hustrun till vd Loïk Le Floch-Prigent i samband med parets skilsmässa fått ett betydande antal miljoner som ”avskedspresent”.
Fängelsestraff på mellan fem och åtta år yrkas av åklagaren för de tre huvudåtalade. Rättegången avslutades den 7 juli och domen kommer att meddelas den 12 november. Eva Jolys bok, som alltså funnits tillgänglig sedan i juli, utgör bitvis skrämmande läsning. Under sex år har hon dygnet runt haft två, ibland fyra, polismän omkring sig, burit skottsäker väst utomhus och förflyttat sig i civil polisbil.
Elf-målet visar enligt Joly att det i bolaget förekom en total sammansmältning av företagsstrategi och ekonomisk brottslighet. Alla väsentliga beslut, vare sig de gällde förhandlingar om oljeprospektering, köp av koncessioner, försäkringskontrakt eller fastighetsförvärv, gav upphov till hemliga penningtransaktioner till eller från ”svarta kassor”.
Författaren menar att sannolikheten för att ännu en gång lyckas med en liknande utredning är i det närmaste obefintlig. Hon frågar sig hur många undersökningsdomare som i fortsättningen skulle vara beredda att utmana etablissemanget på samma sätt som hon gjort. Ändå saknas anledning att tro att vad som hänt i Elf är unikt. En sammanställning av andra, pågående utredningar bekräftar att det i Frankrike finns en omfattande korruptionskultur. Åtskilliga franska politiker som dömts för ekonomiska brott återväljs i triumf efter avtjänat straff.
Enligt Eva Joly är situationen lika dyster i Schweiz och Italien. I Italien har den stora upprensning av korruption i politiska kretsar som under namnet Mani Pulite (Rena händer) pågick under 90-talet definitivt stoppats efter Silvio Berlusconis återkomst till premiärministerposten, och domarkåren utmålas av regeringen som ett gäng illasinnade vänsterextremister.
Även om korruptionen lär vara lika gammal som civilisationen så är det under de båda senaste decennierna som den satts i system och fått helt nya dimensioner. Eva Joly är övertygad om att den moderna korruptionen – som hon kallar ”den stora korruptionen” i motsats till den traditionella mer ”triviala” – hänger samman med finansmarknadernas globalisering. Hon menar att ursprunget till den stora korruptionen som politiskt fenomen står att finna i energikrisen 1973 då oljepriset fyrdubblades och västländerna sökte vägar för att genom till exempel vapenförsäljning, kärnkraftsanläggningar och andra stora byggnadsprojekt ta tillbaka så mycket som möjligt av de pengar som de tvingades betala till Opec.
De belopp som stod på spel var av en sådan storleksordning att ingenting fick hindra kommersen med petroleumdollar. Det här ledde i sin tur till avregleringen av finansmarknaderna i början av 80-talet. Utvecklingen medförde en förändring av det värdesystem som dittills varit allmänt vedertaget i Väst. Mutor blev till ”kommersiella kostnader” som var avdragsgilla vid beskattningen. Staten gav exportkreditgarantier som också omfattade ”kommersiella kostnader”. Den ”stora korruptionen” är enligt Eva Joly begränsad till fem sektorer: energi (framför allt olja och kärnkraft), stora byggnadsprojekt, vapen, telekommunikationer och gruvdrift. Beträffande aktörerna är den här korruptionen extremt koncentrerad. Som exempel tar hon att de tre huvudpersonerna i Elf-målet tillsammans svarade för 75 procent av de belopp som förskingrats eller betalats i mutor.
Den ”stora korruptionen” innebär ett ”eliternas förräderi”, en vrängning av lagen och ett missbruk av politiken, vars pris kommande generationer får betala, menar Eva Joly. Ytterst hotas det demokratiska systemet. Till detta kommer de ödesdigra konsekvenserna för utvecklingen i tredje världens fattiga länder och deras politiska frihet som mutorna från exportländerna i Väst medför. På den internationella organisationen Transparency Internationals lista över korruptionen i 90 av världens länder ligger västeuropeiska stater visserligen ännu långt bättre till än de tidigare kommuniststaterna och länderna i övriga världsdelar utom Australien och Nordamerika, som anses mindre korrumperade än till exempel Frankrike, Tyskland och Italien. Frågan är hur länge Västs försprång skall bestå?
Det är förvisso inte någon ljus bild Eva Joly målar upp i sin bok. Men hon anser ändå att det finns hopp. Hon ställer upp tre principer för att återställa förtroendet för såväl de politiska institutionerna som marknaden: transparens, rättslig globalisering och förverkande av orättmätiga tillgångar. De principerna finns med i den ”Paris-deklaration” (www.parisdeclaration.org) som hon på eget initiativ utarbetat och inbjudit envar att underteckna. Hon har redan fått ett stort positivt gensvar, bland annat från Aung San Suu Kyi, Wole Soyinka och sina kolleger i Schweiz och Italien.
Hur ska man bedöma Eva Jolys varningar och förslag ur en svensk synpunkt? Visst förekommer korruption även i vårt land. Det finns tecken som tyder på att den är i tilltagande samtidigt som ”korruptionstoleransen” verkar öka i samhället. Både offentliga myndigheter och privata företag ”tar ut svängarna” i allt större utsträckning samtidigt som åtalsbesluten blir färre (i den mån företeelserna över huvud taget blir föremål för utredning). Det här är så pass illavarslande att en särskild ”korruptionsåklagare” – Christer van der Kwast – tillsattes förra året.
Sverige har hittills förskonats från skandaler av den art och omfattning som Eva Joly beskriver. Åtminstone har några sådana övertramp inte blivit kända. Det närmaste vi kommit är väl Bofors-saken på 80-talet som fick betydande återverkningar i Indien men där den förundersökning som påbörjades i Sverige så småningom avskrevs i brist på bevis.
Även om Sverige åtnjuter ett mycket gott anseende i korruptionshänseende – enligt Transparency International tillhör vi tillsammans med våra nordiska grannar de länder där såväl den inhemska korruptionen som korruptionen i exportsammanhang är lägst i världen – så kanske det ändå finns skäl till vaksamhet.
