Just här, sade den mildögda egyptiska guiden, gömde sig Josef, Maria och Jesusbarnet undan hedningarnas förföljelse när de var på flykt från kung Herodes. Hon pekade triumferande inåt kryptan i S:t Sergius kyrka, belägen vid en av de trånga gränderna i Kairos äldsta koptiska kvarter. Som koptisk kristen hade hon vuxit upp i denna fornkristna kvarleva från förmuslimsk tid, och de senaste veckorna hade hon själv tvingats värja sig mot ilskna muslimer, uppjagade av Jyllands-Postens Muhammedteckningar.
- Men förlåt en yngling, invände jag, sa du inte tidigare att denna kyrkas äldsta fundament är från 400-talet? Hur kan då den heliga familjen ha kommit hit så tidigt? Och hur vet man det?
Den mildögda såg på mig med den sorgset förebrående min som trons martyrer visar mot förhärdade tvivlare.
- Här fanns en naturlig grotta innan kyrkan byggdes, svarade hon. Och att den heliga familjen gömde sig här vet vi av våra heliga skrifter.
- Vilka heliga skrifter? framhärdade jag, i Matteusevangeliet står ju visserligen att Josef, Maria och Jesusbarnet begav sig till Egypten för att undgå Herodes och barnamorden i Betlehem, men det står väl ingenting i Bibeln om att de skulle ha varit just på den här platsen?
- Nej, kanske inte i Bibeln men i våra egna heliga texter, sade den mildögda och hänvisade mig till en officiell skrift i ämnet på engelska, ”The Holy Family in Egypt”, utgiven av Egyptens turistministerium.
Denna skrift, vars innehåll sanktionerats inte bara av koptiska kyrkans patriark, hans helighet Shenouda III, utan också av den egyptiska regeringen, har jag sedermera tagit del av. Den innehåller en utförlig beskrivning av den heliga familjens resa i Egypten med en synnerligen detaljerad karta över samtliga platser där familjen skall ha uppehållit sig och Jesusbarnet redan som baby utfört åtskilliga mirakler. Dessa platser sammanfaller på ett intressant sätt med de platser där koptiska kyrkan i dag har sina förnämsta helgedomar, alltifrån Nildeltat i norr till Övre Egypten i söder. I förordet betonar turistministern, doktor Mamdouh El-Beltagui, att berättelsen är av stor betydelse inte bara för kopterna utan för ”alla egyptier”, det vill säga också för muslimerna, som vördar Jesusbarnets helighet. Dessutom inskärper ministern att det är fråga om ett kulturarv som ligger president Mubarak särdeles varmt om hjärtat och kommer att vara vägledande för framtida kulturprojekt längs turiststråken.
Detta officiella egyptiska engagemang i den heliga familjens resor är intressant på flera vis. Delvis handlar det förstås om att locka europeiska och amerikanska turister. Men det handlar också om att man vill visa respekt för de kristnas heliga symboler och klargöra att fredlig samexistens råder mellan islam och den koptiska kyrkan – en samexistens som dock i praktiken är hotad av sociala och kulturella konflikter. Den koptiska minoriteten räknar ju anor från Egyptens faraoniska urbefolkning; de blev kristna redan under de första århundradena efter Kristus och talade länge sitt eget språk, en säregen
blandning av gammal egyptiska och grekiska. Efter kyrkomötet i Chalcedon 451 bröt den koptiska kyrkan med den europeiska kristenheten på grund av oenighet kring frågan om Kristi gudomliga natur.
Sedan araberna erövrat Egypten på 600-talet integrerades kopterna delvis i det muslimska samhället, och de övergick efterhand till att tala arabiska, fast deras eget språk, koptiskan, fortsatte att fungera som kyrkospråk. I dagens Egypten utgör kopterna en relativt högutbildad medelklass, vars medlemmar inte sällan åtnjuter hög status, men de betraktas ofta med misstro av fattiga muslimer och inte minst av fundamentalistiska islamister, som misstänker dem för att utgöra ett slags förrädisk femtekolonn i det muslimska samhället. Just därför har det, inte minst efter konflikten om de danska Muhammedteckningarna, blivit angeläget för den egyptiska regeringen att betona vikten av att visa vördnad och respekt för alla slags religiösa traditioner, även om detta måste innebära vissa inskränkningar i yttrandefriheten.
Till kopternas heligaste traditioner hör just berättelserna om Josefs, Marias och Jesusbarnets uppehåll i Egypten. Vad bygger då dessa berättelser på för källor? Fromma kopter hänvisar gärna till ”muntliga berättelser från Jesu tid”, men huvudkällan är den så kallade Teofilusvisionen, en redogörelse som tillskrivs Teofilus av Alexandria (patriark 385-412 e Kr) men sannolikt är tillkommen långt senare – äldsta handskriften är medeltida och skriven på arabiska men anses gå tillbaka på ett förlorat koptiskt eller grekiskt original. Enligt denna text skall jungfru Maria ha uppenbarat sig för Teofilus, berättat för honom om hennes, Josefs och Jesusbarnets resor och uppehållsplatser i Egypten samt uppmanat den fromme patriarken att skriva ner alltsamman till uppbyggelse för eftervärlden. Kritiska historiker i Europa tvivlar på att dokumentet verkligen stammar från Teofilus själv och menar att författaren sannolikt är någon långt senare koptisk kyrkoledare.
Hur det än förhåller sig med detta, stämmer Teofilusvisionens innehåll ganska väl överens med den allmänna kyrkopolitik som grundlades av patriarken Teofilus i slutet av 300-talet och senare fullbordades av hans efterföljare inom den koptiska kyrkan. Om den politiken kan man lära sig mycket i amerikanen Stephen J Davis arbete The Early Coptic Papacy: The Egyptian Church and Its Leadership in Late Antiquity (The American University in Cairo Press, 251 s) från 2004. Politiken gick i korthet ut på att hävda den egyptiska kyrkans självständighet gentemot den bysantinska, som utgick från Konstantinopel, och samtidigt bekämpa alla rester av kvarvarande hedendom i Nilområdet. Såväl före som efter kyrkomötet i Chalcedon lade man i Egypten större vikt än annorstädes vid Kristi gudomliga natur och jungfru Marias centrala roll som ”Guds moder” – en uppfattning som möjligen skall uppfattas som ett indirekt arv från den hedniska och på 300-talet ännu levande Isis-kulten, där Isis just framstår som ”Guds moder” och hennes son Horus som den gudomlige konungen i Faraos gestalt. Men samtidigt gällde det alltså att göra sig av med de gamla hedniska föreställningarna från faraonisk och hellenistisk tid genom att visa kristendomens överlägsenhet.
I Teofilusvisionens berättelse om den heliga familjen sker detta på så sätt, att hedniska tempel mirakulöst rasar ihop och förstörs varhelst Jesusbarnet och hans föräldrar drar fram i Egypten. Detta leder i sin tur till att den heliga familjen ideligen tvingas gömma sig undan onda hedningars vrede. Dessutom inträffar diverse andra underverk som bevis på den nyföddes gudomliga kraft: källor bryter fram ur ökensanden, träd bugar sig till marken i vördnad med mera dylikt.
Uppenbart är att dessa historier om det nyfödda Jesusbarnets mirakler ger stöd åt den koptiska kyrkans speciella hållning till frågan om Kristi natur och Marias ställning som ”Guds moder” men också till dess anspråk på att etablera Egypten som ett av Gud särskilt utvalt land, fullt jämförbart med Palestina. Uppenbart är också att skildringen av de mirakulöst nedrasade templen och de onda hedningarnas förföljelse av den heliga familjen givit sanktion i efterhand åt de utomordentligt brutala övergrepp som just Teofilus och flera senare koptiska patriarker utsatte hedningarna för under 300- och 400-talen.
Det kan här finnas skäl att erinra om dessa övergrepp, som visar att de kristna i Egypten på sin tid var minst lika intoleranta i sin hållning till andra trosriktningar som dagens militanta islamister. Till de värre gräsligheterna hörde den av Teofilus beordrade förstörelsen år 391 av det berömda Serapistemplet i Alexandria, där de sista resterna av antikens mest berömda bibliotek, Museion, då ännu förvarades. Allt gick till spillo – ingenting har bevarats till eftervärlden. Fullt så illa gick det inte med de stora faraoniska templen i Assuan, Luxor och Karnak, men flera av dessa helgedomar bär ännu i dag spår av de tidiga kristnas vandalisering: gudabilders ansikten och heliga symboler har systematiskt hackats sönder på ett sätt som vittnar om att trosnitet bars upp av massivt hat.
Det värsta övergreppet var dock det som drabbade den kvinnliga matematikern och filosofen Hypatia år 415, en av tidens främsta och mest inflytelserika vetenskapskvinnor. Sedan hon kommit i konflikt med den dåvarande kristna patriarken, Cyrillus, som ville utvidga kyrkans makt på den världsliga myndighetens bekostnad, överfölls hennes vagn av en kristen mobb på en gata i Alexandria. Hon bortfördes till en kyrka i närheten av patriarkens residens, där hon kläddes av naken, torterades till döds med krukskärvor, sönderslets i småbitar och slutligen brändes till aska – allt i religionens namn. Det tycks visserligen vara osäkert om detta mord – som bland annat skildrats i en roman av Charles Kingsley 1853 – verkligen var beordrat av patriarken själv. Säkert är emellertid att Hypatia föll offer för något som förtjänar kallas kristen terrorism.
Man kan då fråga sig om det finns någon poäng i att dra fram dessa illdåd ur den egyptiska kyrkans äldsta historia i ett läge när den koptiska kristenheten inte längre framstår som ett hot mot någon utan snarare själv befinner sig i ett utsatt läge. Borde man inte snarare – som president Mubaraks regering tydligen vill – släta över existerande troskonflikter och stryka alla heliga läror medhårs, också de mest absurda? Borde man inte rentav acceptera vissa inskränkningar i yttrandefriheten genom att förbjuda folk att uttala sig om Kristus eller Muhammed på ett sätt som kan upplevas som kränkande?
I dag är det ju islamisterna som utgör det främsta hotet i Egypten. Det värsta terrordådet som inträffat där i modern tid var när en grupp islamistiska och vapenförsedda studenter från det muslimska universitetet i Asyut år 1997 mejade ner ett sextiotal europeiska turister som besökte ett av de faraoniska templen i Konungarnas dal. Turisternas ”förbrytelse” var enligt uppgift att de varit alltför lätt klädda och inte visat tillbörlig vördnad för islam. Sedan dess har egyptiska regeringen infört rigorösa säkerhetsbestämmelser. Varje tempel och museum står numera under polisbevakning och turisterna färdas mellan sevärdheterna åtföljda av beväpnad eskort. Dessutom vädjas det ständigt till både turisterna och landets egna invånare att inte handla på något sätt som kan provocera de troendes känslor. För säkerhets skull är guiderna instruerade att aldrig diskutera religion eller politik med turister. Och yttrandefriheten är i Egypten strängt begränsad.
Tveksamt är väl dock om denna politik på sikt håller trons fundamentalister i schack. Det enda som genom historien visat sig bita på sådant folk är – som redan Voltaire visste – sekularisering, upplysning, källkritik, öppen debatt och istadig vägran att acceptera de frommas anspråk på att få sina läror accepterade som heliga sanningar, omöjliga att ifrågasätta. Om studenterna vid universitetet i Asyut fått en sekulariserad och vetenskaplig utbildning av europeisk typ, befriad från religiösa inslag, skulle de förmodligen aldrig ha utfört några terrordåd.
Jag tror också att det är ett misstag att politiskt sanktionera den koptiska kyrkans trosföreställningar. Visst kan legenderna om Jesus i Egypten synas oförargligt pittoreska. Men också de har, i fundamentalisters händer, fungerat som redskap för våld mot oliktänkande.
