Gitta Sereny.
Foto: Bertil Ericson/Scanpix
När blir en människa ond? Och hur går det till? Går det över en natt, är det medfött eller något som växer fram under en längre tid? Ingen har som den ungersk-österrikiska författaren Gitta Sereny utforskat dessa svåra frågor. Genom långa intervjuer med Hitlers hantlangare, men också med barn som dödat andra barn, fick hon en unik inblick i mänsklig ondska. Men trots de djupa kunskaper om vårt mörker som detta gav henne förblev hennes utgångspunkt att ingen människa föds ond.
Hennes två teman – nazisttiden och barn med psykiska skador – bottnade i egna erfarenheter. Den unga Gitta Sereny hade en far med en passion och ett stort intresse för allt som var engelskt och han hade valt att placera sin dotter på en internatskola i England. Inte ännu tolv år gammal var hon 1934 på väg från sommarlov i hemmet i Wien till skolan i engelska Kent, då tåget gick sönder i Nürnberg. Här hamnade hon mitt i ett nazistiskt massmöte och hon rycktes med av marschdeltagarnas glädje, högtidligheten och det allmänna skådespelet. Väl framme i England skildrade hon sin stora upplevelse i en uppsats om ”Sommarlovets lyckligaste dag”. Hennes framsynta lärare berömde texten, men uppmanade henne att läsa Adolf Hitlers ”Mein Kampf” för att förstå vad det hela handlade om – hatet mot judar.
Fyra år senare hörde hon Adolf Hitler tala från en balkong i Wien och dagen därpå fick hon se doktor Berggrün, familjens barnläkare, som tillsammans med ett dussin andra människor tvingats ner på knä för att skrubba rent trottoaren med tandborstar. Runt dem stod hakkorsprydda män och skrattande wienare. Hennes förtjusning över det vackra massmötet i Nürnberg hade nu förbytts i en stark motvilja mot Hitler och nazismen.
Kort före Anschluss 1938 – då Österrike införlivades i Nazityskland – lämnade hon landet och hamnade några år senare i Frankrike, där hon som sköterska tog hand om övergivna barn under andra världskriget. Ytterligare några år senare, efter kriget, tjänstgjorde hon som kurator i en hjälporganisation, där hon arbetade med barn från Östeuropa som rövats bort av nazisterna.
Dessa erfarenheter av nazismen och av utsatta och skadade barn tog Gitta Sereny med sig i sitt arbete som journalist och författare. Efter att ha gift sig med den amerikanske fotografen Don Honeyman flyttade hon till Storbritannien, där de också bildade familj. Här skrev Sereny en roman – ”The Medallion” – men det var i arbetet som journalist som hon grep sig an sitt stora ämne: ondska.
1968 bevakade hon rättegången mot den elvaåriga flickan Mary Bell, som tillsammans med en 13-årig kamrat anklagades för att ha mördat två småpojkar i Newcastle. Den medåtalade flickan snyftade sig igenom rättegången och friades, men Mary Bell förblev märkligt lugn under hela processen och fälldes för dråp. Mary Bell dömdes till ungdomsvårdsskola och sedan fängelse. Först 1980 försattes hon på fri fot. Det hemska brottet och flickans kyliga uppträdande under rättegången trots sin unga ålder gjorde henne till en sorts symbol för ondska i tabloidpressen och i allmänhetens ögon. I sin bok ”Fallet Mary Bell. Porträtt av barn som mördar” (1972, omarbetad 1995) och i den uppföljande boken ”Ohörda rop. Historien om Mary Bell” (1998) utforskade Gitta Sereny den ”onda” flickans fruktansvärda uppväxt och bakgrund. Hon beskrev också ett rättssystem som dömde ett barn med psykiska skador i en domstol ämnad att döma vuxna kriminella. Sereny landade i att Mary Bell inte var ond och att hon heller inte var moraliskt ansvarig för sitt brott – detta på grund av sin unga ålder och de missförhållanden hon växt upp under.
Böckerna orsakade en våldsam debatt, särskilt när det framgick att Sereny hade betalat Mary Bell för hennes medverkan. Brittisk tabloidpress talade om ”blodspengar”. Men med tiden har kritiken tystnat och med nya fall av barn som dödar – såväl i Storbritannien som i Sverige – tycks Serenys argumentation för att barn inte kan vara onda i sig själva, att det snarare är politiska och sociala förhållanden som är roten till det onda, ha fått gehör.
Svårare är det bortförklara vuxna människors ondskefulla handlingar. Bara två år efter rättegången mot Mary Bell bevakade Gitta Sereny rättegången mot Franz Stangl, som hade varit lägerkommendant i nazisternas utrotningsläger Sobibor och Treblinka. Stangl dömdes till livstids fängelse för morden på 900000 människor och dog bara ett halvår efter domen. Men under dessa sex månader fick Gitta Sereny tillträde till en cell i fängelset i Düsseldorf för att där intervjua krigsförbrytaren. I boken ”Vid avgrunden. Från barmhärighetsmord till folkförintelse” låter hon Stangl berätta om hur han via polisyrket fick allt värre uppgifter efter Anschluss. I intervjuerna refererar Franz Stangl till hur han hade började vantrivas i polisen och han sade sig ha fått veta att hans namn fanns på en lista över tjänstemän som skulle skjutas efter att Österrike införlivats i Nazityskland. Ungefär samtidigt säger han sig ha bemyndigat anhållandet av en tjuvskytt som senare visade sig vara en högt uppsatt partimedlem och att hans överordnade därför vidtog ”disciplinära åtgärder” mot honom.
I slutet av 1940 beordrades han att arbeta för Gemeinnützige Stiftung für Heil und Anstaltspflege (ungefär: Stiftelsen för anstaltsvård) i Berlin. Vad arbetet egentligen gick ut på var att administrera ”barmhärtighetsmord” på Tysklands och Österrikes mentalt och fysiskt handikappade. Stangl säger i Gitta Serenys bok att han inte trodde att han passade för detta arbete, men att hans överordnade sade sig vara beredda att glömma hans tidigare problem inom polisyrket om han bara tog sig an uppgiften. Dessa mord, som man föredrog att kalla ”dödshjälp”, ledde senare vidare till nazisternas ”slutgiltiga lösning”, utrotningen av judarna – såväl för Nazityskland som helhet som för Franz Stangl personligen.
Stangl kom att bli den perfekte ”skrivbordsmördaren” och upplevde själv aldrig att han var skyldig till några brott, eftersom han inte var närvarande när offren dödades. Denna förmåga att kunna anpassa sig till nya, vidriga uppgifter gjorde honom lämpad för de fruktansvärda uppgifter som väntade honom i förintelselägren Sobibor och Treblinka. I intervjuerna i boken ställer Sereny frågor om hur Stangl kunde begå de handlingar han gjorde och hur han orkade leva med sitt eget samvete. Hon sammanfattar att hon tror att det faktum att han vid deras sista möte i viss mån erkände att han bar på skuld för Förintelsen, ledde till hans död i hjärtsvikt bara några dagar efter detta samtal. Senare ska Gitta Sereny ha sagt att hon avskydde Franz Stangl och att hon var glad över att han avled. Samtidigt slog hon fast att han inte var ond.
Lika tydligt var inte hennes avståndstagande från nästa intervjuobjekt, som hon till och med sade sig tycka om – Albert Speer, Nazitysklands rustningsminister under andra världskriget och vän med Hitler. Sereny såg honom första gången vid Nürnbergrättegången 1946. 30 år senare lärde hon känna honom och förde långa intervjusamtal med honom under hans fyra sista levnadsår. Den tyske arkitekten som kom att bli Führerns gunstling hade frigetts ur Spandaufängelset 1966, där han hade avtjänat 20 års fängelse för krigsförbrytelser, och sedan publicerat två självbiografiska böcker (”Tredje riket inifrån” och ”Dagbok från Spandau”) när intervjuerna tog sin början. Gitta Sereny kom att ägna tolv år åt efterforskningar och intervjuer åt boken ”Albert Speer och sanningen” (1995).
Ondska, ansvar och insikt om sin skuld är även här det genomgående temat. Albert Speer, som framstår som en begåvad och relativt älskvärd person, berättar i boken om en kärlekslös barndom, arkitektkarriären och hur han fångas upp av Hitler. Efter mindre arkitektuppdrag åt nazisterna går Speer med i partiet och får nya uppgifter – han skapar bland annat pampiga iscensättningar av partidagarna i Nürnberg och uppmanas av Hitler att rita den nya monumentala världshuvudstaden Germania, en dröm om ett ombyggt Berlin som Hitler älskade att fördjupa sig i. Men det förtroende Führern hyste för honom gav honom också det uppdrag som han kom att bli dömd för i Nürnbergrättegångarna – Hitler utnämnde honom till rustningsminister 1943. Det var på denna position som Speer kom att hantera slavarbetare som tvingades slita i tysk krigsindustri under vedervärdiga förhållanden. Han var mycket nära att bli hängd för sina förbrytelser – de ryska och amerikanska huvuddomarna förespråkade dödsstraff, medan de franska och brittiska huvuddomarna ville döma till fängelsestraff. Tvisten löstes genom att den amerikanske huvuddomaren gav med sig.
Vad gäller skuld så var det inte heller för Albert Speer lätt att ta på sig någon sådan. Men han gav ändå Gitta Sereny en text där han erkänner sitt ansvar för Förintelsen: ”Än idag anser jag dock att min största skuld ligger i att jag gav mitt tysta medgivande (Billigung, ’godkännande’, ’gillande’) till förföljelsen av och mordet på miljontals judar.” Gitta Sereny slår fast att om Speer hade sagt detta i Nürnberg så skulle han ha blivit hängd.
Sammantaget är Gitta Serenys insats i arbetet med att utforska mänsklig ondska överväldigande och ovärderligt. Hon har lyckats visa den mänskliga svagheten och skröpligheten hos representanter för mörka brott som Förintelsen och barns mord på barn. Hon har också övertygat om att ingen människa föds ond, men att förhållanden i omgivningen kan förskjuta en människas moraliska kompass så långt genom många små steg i fel riktning, att hon slutligen är beredd att begå avskyvärda brott. Samtidigt har Gitta Sereny gjort klart att varje människa har ett val, en möjlighet att välja en ond väg eller en god. När hon avled i onsdags den 14 juni, 91 år gammal, var det en stor författare och journalist, inte sällan nämnd som en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur, som lämnade oss.
