Vad kan få en ung man att under ett års tid låta stänga in sig i en bur utan något annat än säng, ett handfat och en toaletthink, bara för att året därpå sätta upp en stämpelklocka i sin studio och bestämma sig för att stämpla en gång varje heltimme dygnet runt under ett års tid och nogsamt föra bok över de få gånger han missar att göra det? Vidare: att tillbringa ett helt år utomhus? Eller att binda ihop sig med en främmande person och sedan oavbrutet ha detta cirka 2,5 meter långa rep mellan sig och den andra i ett års tid?
Religion? Politik?
I det här fallet handlar det om konst.
Första gången jag hörde talas om den taiwanesisk-amerikanske konstnären Tehching Hsieh (uttalas dur-tjing tjej på taiwanesiska) var genom en artikel i den sedan länge nedlagda tidskriften NU: Nordic Art Review (1/2 2002). Jag blev ytterligt nyfiken och sökte efter böcker om honom – något jag tog för givet skulle finnas. Men nej, till min förvåning fanns det ingen.
Jag kontaktade konstnären och erbjöd mig att försöka åstadkomma en. Han var mycket behjälplig och skickade mig genast det dittills mest omfattande materialet om honom: en fantastisk egenproducerad dvd-rom på vilken hans årslånga performanceverk finns nogsamt återgivna i form av foton och filmer. Bortsett från en kort introduktion var det frågan om ren dokumentation utan någon bifogad analys eller intervju. Det var det sistnämnda jag ville tillföra. Tyvärr fann jag inget tillräckligt intresserat förlag och bokprojektet rann ut i sanden.
Nu i år har det dock äntligen kommit en bok, ett verkligt praktverk dessutom. Out of Now heter den och är skriven av Adrian Heathfield i samarbete med konstnären (Live Art Development Agency/MIT Press, 381 s). Över huvud taget börjar hans konstnärskap uppmärksammas och delges en bredare publik. I år har den fullständiga dokumentationen från hans första one year performance, ”Cage” (i vilket han stänger in sig i en bur under ett års tid), visats på Museum of Modern Art i New York och det andra, ”Time Piece” (i vilket han stämplar i en stämpelklocka varje heltimme, resulterande i 8 627 stämplade stämpelkort) på Guggenheimmuseet. Han planerar dessutom själv en helomfattande retrospektiv utställning där då även materialet från det tredje performancet, ”Outdoors” (i vilket han vistades utomhus i ett års tid) och det fjärde, ”Art/Life” (i vilket han var fastbunden till konstnären Linda Montano) presenteras.
Det är i sanning märkligt hur länge det har dröjt. Inom delar av konstvärlden har Hsieh visserligen länge varit en kultfigur men hans verk äger en sådan säregenhet och pregnans att man kan tycka att det borde ha orsakat än större ringar på vattnet. Han nämns ofta inte alls i översiktsverk om koncept- eller performancekonst. Fast hans verk verkar smälta in väl med andra av många samtida amerikanska konstnärer, som Chris Burden, Marina Abramovic och Paul McCarthy, är det på sätt och vis som om han vistats i ett parallellt universum. Han är inte ensam om att ha tid som sitt huvudsakliga konstnärliga material (On Kawara och Roman Opalka är ett par andra exempel) men ingen annan har med sådan fullständig bokstavlighet offrat sin tid åt konsten.
Och kanske är det här förklaringen ligger. Konstverkens natur innebar med nödvändighet att Hsieh isolerade sig från den övriga konstvärlden. Inte heller gick hans verk att köpa. Hans fyra första årsprojekt är minutiöst dokumenterade men Hsieh menar själv att verket i sig är en sak och dokumentationen en annan. Ungefär som semesterbilder inte är semester. Hans konst utgörs av erfarenheter, inte av något fysiskt material. På sätt och vis kan hans konst alltså inte nå utanför hans eget medvetande.
Hsieh föddes nyårsaftonen 1950 och växte upp i staden Nan-Chou i Taiwan tillsammans med 14 hel- och halvsyskon. Han började sin konstnärskarriär i 18-årsåldern som målare och fortsatte med detta uttrycksmedel tills han 23 år gammal fann det alltför begränsat. Trots att han var nästan helt obekant med annan performance- eller konceptkonst var hans första verk av ett drastiskt slag som oavsett detta påvisar valfrändskaper med västerländska konstnärer som exempelvis Bas Jan Ader och den redan nämnde Chris Burden (den senares konst inkluderade såväl att bli skjuten i armen som korsfäst på taket till en Volkswagen).
Men det finns något eget i det så brutalt enkla, man frestas säga okonstlade, i Tehching Hsiehs perfomance – utförda utan publik och filmade med super 8-kamera. Hans första performance, ”Jump Piece”, bestod helt enkelt i att han hoppade från ett fönster på andra våningen. Underlaget var betong och följden blev brutna vrister. Ett annat verk, ”Throw Up”, bestod av att han åt friterat ris tills han kräktes. Det finns knappast någon symbolisk eller kommenterande dimension i dessa verk. I Heathfields intervju i föreliggande bok förklarar han dem som omogna, sprungna ur en inre kamp.
Även om hans senare verk kan sägas vara mer filosofiska och reflekterande finns det en rak linje i så måtto att det hela tiden handlar om det kompromisslösa följandet av en inre ingivelse. Denna är i principiellt av samma natur som den hos barnet som inte får trampa på några skarvar på trottoaren eller måste slå på varje passerad lyktstolpe. Inte desto mindre ter sig den yttre formen radikalt annorlunda. I de årslånga performance som han börjar utföra 1978, fyra år efter att ha anlänt i USA som illegal immigrant, har explosiviteten i de tidiga verken ersatts med sin motsats: ett uthållighetsarbete. Han tycks ha utvunnit konstnärlig inspiration av kombinationen av att vara utanför samhället och samtidigt delta i det genom att utföra repetitivt lågstatusarbete.
Kort före sitt första one year performance arbetade han som städare på en restaurang. Han beslöt sig för att filma arbetet med sin super 8-kamera och genomförde därmed verket ”Cleaning Up”. Med ens hade han gjort sitt arbete till ett konstverk och ställde därmed en viktig fråga om arbetet: ur ett samhällsperspektiv är detta nyttig tid, men hur är det ur individens? Han uppger själv att en av hans stora inspirationskällor – utöver Nietzsche, Kafka och Dostojevskij – är hans mamma. Hon hade svårt att förstå sig på sonens konstnärliga ambitioner och brukade säga att han inte skulle slösa bort sin tid. Men vilket är, ur individens synvinkel, egentligen mest slöseri med tid? Hsieh vände på gängse förhållningssätt när han så lät sig stängas in i en bur under ett års tid. Han tillät sig inga distraktioner, ingen läsning, ingen radio, ingen kommunikation med andra människor. Allt som fanns var en säng, ett handfat, en hink och hans egna tankar. ”Jag var tvungen att låta tid gå till spillo för att bevisa hur hårt jag arbetade”.
Hsieh har verkligen gett flera år av sitt liv åt konstprojekt som saknar yttre mening i så måtto att de inte har några tydliga budskap. Sedan kan förstås betraktaren ha svårt att låta dem stanna vid att vara enbart konst. Hsieh rakade huvudet inför varje performance vilket i kombination med de asketiska reglerna lätt kan få en att associera till buddistmunkar och zen-filosofi; Hsieh själv förnekar sådana kopplingar.
Utifrån de resonemang Hsieh givit uttryck för tycks ett rimligare synsätt vara att ”Cage” (1978–79) handlar om individens relation till sig själv, ”Time Piece” (1980–81) om individens relation till tid, ”Outdoors” (1981–82) om relationen mellan individ och kollektiv samt ”Art/Life” (1983–84) om relationen individer emellan. Sedan kom ett tydligt brott. Linda Montana var själv konstnär och mycket aktiv i konstvärlden, förmodligen utgör därför ”Art/Life” det år Hsieh vistats överlägset mest i konstvärlden. Jag vet inte om denna exponering gav honom någon sorts mental allergisk reaktion. Den mycket konkreta bundenhet som konsten avkrävt honom i det fjärde verket följs i alla fall av en form av avstängning. Hans femte och avslutande helårsperformance (1985–86) utgjorde en negation av de tidigare, ett anti-performance. Han gjorde konst av att inte ha med konst att göra. Hans regler denna gång var förbuden att ”not do ART, not talk ART, not see ART, not read ART, not go to ART gallery and ART museum for one year” – i stället skulle han ”just go in life”. Som han uppger i intervjun med Heartfield innebar detta ingen större svårighet för honom eftersom han aldrig varit särskilt intresserad av att ingå i konstlivet.
Härefter följde det monumentala 13-åriga projektet ”Earth” (1986–99) där han så att säga vände på steken ytterligare en gång: han skulle göra konst men inte visa den offentligt. Vid en ceremoni på nyårsdagen 2000 var det så dags att äntligen presentera vad för slags konst han ägnat sig åt alla dessa år. Inför en förväntansfull församling i Judson Memorial Church i New York avtäcktes en platta på vilken det med urklippta tidningsbokstäver stod skrivet: ”I kept myself alive. I passed the dec 31, 1999”.
Om man ska tolka det som det var detta som var hans konst – att överleva – så är det ju värt att påminna om att han hade lovat att inte visa sin konst offentligt. Och faktum är att det senare framkom att han under en period verkligen hade haft för avsikt att försvinna och därför sökt sig ut på den amerikanska landsbygden med sikte på att så småningom ta sig till Alaska. Efter ungefär ett halvår gav han upp och bestämde sig för att helt enkelt bara fördriva tiden, år efter år. Om han någon gång misslyckades var det ironiskt nog alltså i detta, näst intill regellösa, verk.
Sedan han givit upp ambitionen att försvinna blev skillnaden mellan hans liv före och efter årsskiftet 2000 att tiden före var ”art time” och tiden efter ”life time”, det vill säga en rent abstrakt tröskel. Konsekvensen är att hur mycket han än rör sig kan han inte längre kliva från det ena till det andra – han har så att säga ”life sentence”; art time är inte längre möjlig för honom. För Hsieh är uppdelningen något han håller mycket hårt på. Det innebär inte att art time inte kan ha ”quality of life” men aldrig någonsin får konstnären glömma att han är tagen i anspråk av, och lyder under, konstverket.
Heathfield gör i boken såväl konstvetenskapliga som filosofiska utvikningar, bland annat gällande Henri Bergson och dennes dualistiska uppfattning om tiden, men utelämnar samtidigt att närmare behandla den förebild som kanske blir nästan alltför självklar att tänka på: Sisyfos. Kan man tänka sig en mer framstående uthållighetskonstnär? Genom den ändlösa meningslösheten i arbetet han satts att utföra skapas ett sorts symbiotiskt förhållande till det – att rulla stenen blir ett med hans identitet. Jag tror att Hsieh upplevt något besläktat. Hans tredje helårsperformance, ”Outdoors”, filmades ibland av en vän till konstnären. Av en händelse var den gång Hsieh blev arresterad av polis just ett sådant tillfälle och episoden finns återgiven på nämnd dvd-rom. Även med Anna Odell i åtanke upplever jag den närmast panikartade ångest konstnären uppvisar över att tvingas inomhus som allt annat än spelad. Att befinna sig i ”art time” men förhindras lyda de uppställda reglerna raserar tillvaron fullständigt.
Hur abstrakt eller nonsensartat det än kan tyckas för en utomstående måste det hela vara fullständigt verkligt för konstnären. Jag påminner mig en belysande detalj från intervjun jag läste i tidskriften NU. Intervjuaren, Andreas Gedin, finner det komiskt hur Hsieh, trots sin uthållighet som konstnär, privat finner det alltför tidskrävande och mödosamt att koka fisk. Och det är förstås lätt att bli förbluffad av detta – det är väl ingen konst, kan man tycka. Nej, just det.
