I boken Art as Plunder. The Ancient Origins of Debate about Cultural Property (Cambridge University Press, 426 s) undersöker arkeologen och konsthistorikern Margaret M Miles hur äganderätten till konst och antikviteter har debatterats från antiken fram till 1800-talet. Ofta framställs diskussionen om återbördandet av stulet kulturarv som en modern fråga, men Miles spårar idén om kulturegendomsrätten tillbaka till den romerska tänkaren Cicero (106–43 fKr), som även långt efter sitt liv fortsatte att påverka den europeiska diskussionen om äganderätten till kulturell egendom.
Miles börjar i antik grekisk tradition där gudarna sågs som ägare till alla avbildningar, tempel, heliga lundar och de trädgårdar som var tillägnade dem. Eftersom tempel var gudomlig mark fick de under inga omständigheter utsättas för våld, även om överträdelser – sacrilegium – ibland förekom i krig. Helig mark avgränsades med stenar, en mur eller vatten. Det hörde till seden att det bästa av allt krigsbyte offrades till gudarna, annars riskerade människorna att drabbas av deras vrede. Efter att en betydande del av bytet hade offrats kunde människorna fördela de övriga rikedomarna mellan sig.
Romarna fortsatte traditionen att ta krigsbyte och offra till gudarna. Med början under 100-talet f Kr genomfördes storslagna triumftåg genom Rom för att fira segrarna över grekerna. Vagnslaster med vapen och värdeföremål, samt krigsfångar, förevisades till befolkningens stora förtjusning.
Marcus Tullius Cicero levde i en tid då Rom kraftigt utvidgade sina gränser i och med militära segrar både i Gallien och i den östra delen av Medelhavsbäckenet. Han valdes som kvestor år 75 f Kr och tjänade på Sicilien, där befolkningen klagade över ståthållaren Gajus Verres omfattande övergrepp och utplundring av provinsen. Cicero åtog sig att åtala Verres å sicilianarnas vägnar. Han vann inte bara ett stort folkligt stöd på Sicilien utan väckte också skräckblandad beundran hemma i Rom sedan Verres tvingats i landsflykt på grund av Ciceros vältaliga angrepp. Cicero kritiserade Verres särskilt hårt för dennes stölder av statyer, som i Rom ansågs heliga.
Efter romarrikets sönderfall föll Cicero i glömska, men han kom åter att betraktas som en framstående tänkare efter att Petrarca upptäckt hans brev i Verona. Därefter återfanns fler av Ciceros manuskript: år 1416 hittade man åtalet mot Verres, vilket gav ett nytt intresse för Cicero och latinsk prosa. Cicero blev den största auktoriteten i latin både i skolorna och för renässansens författare.
Även om Cicero var en populär tänkare under 1400-talet finns det inga belägg för att han skall ha påverkat diskussioner om plundring eller tagande av krigsbyte förrän holländaren Hugo Grotius skrev om vilka lagar som borde gälla i krig under tidigt 1600-tal. Grotius arbete ”De jure belli ac pacis” (1625) blev senare grundläggande för vår tids folkrätt.
Grotius eget liv var tumultartat och präglades av konflikterna i Europa före westfaliska freden 1648. Han innehade ämbeten i Rotterdam tills han hamnade i en politisk konflikt som tvingade honom att fly till Paris, gömd i en kista med böcker. Under sin tid i Rotterdam anlitades han av ett holländskt handelskompani för att hävda dess lagliga rätt till pristagande. ”Priser” var de byten som togs från kapade skepp som härrörde från främmande nationer. En mennonit i kompaniet hade ifrågasatt dess rätt att beslagta ett portugisiskt skepp i Indiska oceanen. Grotius å sin sida försvarade tagandet av skeppet ute på öppet hav och stödde därmed också segrarens rätt att ta i besittning förlorarens lösa egendom. Ett kapitel av boken publicerades senare under titeln ”Mare liberium” (1609), där han slog fast att alla nationer hade full frihet att segla på Ostindien.
Före upplysningstiden plundrade furstar och fältherrar ofta erövrade städer och territorier utan närmare eftertanke. De hade rätt att ta byte, särskilt om fienden hade gjort motstånd före kapitulation. Till de mest kända plundringarna under medeltiden och tidigmodern tid hör stormningen av Konstantinopel 1204, Roms fall 1527, påven Gregorius XV:s tillskansning av biblioteket i Heidelberg 1623, och den svenska härens ökända plundring av Prag 1648, då drottning Kristina roffade åt sig Rudolf II:s konstsamling strax innan westfaliska freden slöts.
På 1700-talet började plundrandet av städer och slott i krigssituationer alltmer att ses som ett problem. Bland annat ansågs det försämra disciplinen i arméerna, och synen på äganderätten problematiserades till följd av ett naturrättsligt tänkande enligt vilket människans rättigheter, inte statens, sattes i första rummet.
Grotius hade definierat olika kategorier av egendom som borde betraktas på olika sätt, och denna tanke vidareutvecklades under 1700-talet av den schweiziska juristen Emmerich de Vattel. Denne föreslog att konstföremål och religiösa artefakter skulle behandlas som en särskild egendomskategori, åtskild från mark, skepp, mynt, varor, vapen och annan lös egendom.
Upplysningstänkarna talade om en mänsklighet som lydde under universella lagar, och därmed att det kunde finnas ett allmänmänskligt kulturarv, ett slags ”världsarv” för att använda en nutida term. Vattel menade att monument som hedrade mänskligheten och inte bidrog till fiendens styrka skulle skonas i krig, såsom ”tempel, gravar, offentliga byggnader och alla uttryck för märkvärdig skönhet”. Han var emellertid en föregångare i detta avseende och dessa resonemang hade ingen rättslig verkan vid denna tid.
Ciceros anklagelseakt kom åter i bruk i den brittiske filosofen Edmund Burkes åtal mot guvernören i Indien, Warren Hastings, där Burke använde Ciceros anklagelser mot Verres. Hastings var guvernör i Calcutta och hade där ansvar för att dra in skatt, upprätthålla ordningen och skipa rätt. År 1782 återkallades han till England av underhuset för att ställas till svars för anklagelser om bland annat förskingring, lynchningar och utpressning. Burke liknade Hastings vid Verres men efter åtta år slutade rättegången med Hastings frikännande.
Vid seklets slut anklagades ytterligare en brittisk ämbetsman för att vara en Verres – Thomas Bruce, mer känd som lord Elgin. Han hade år 1798 utsetts till brittisk ambassadör i Konstantinopel och begett sig dit via Sicilien. Elgin fascinerades av antikens konst och ville göra avgjutningar som skulle pryda hans herresäte i Skottland. Under ett besök i Palermo anlitade han konstnären Giovanni Battista Lusieri för att avbilda antika byggnader i Grekland.
I Konstantinopel lyckades lord Elgin till slut få ett tillstånd utfärdat för att mäta, avteckna, göra avgjutningar, gräva i skräphögar och ta lösa delar från Akropolis i Aten. Det är väl känt att hans hejdukar gjorde mycket mer än så: de avlägsnade delar av den så kallade Parthenonfrisen och mycket annat, och förstörelsen i deras spår var tydlig. Allt detta skulle alltså skeppas hem till hans gods, och hjälp på vägen fick han av den brittiska marinen. Transporten blev dramatisk då ett av skeppen sjönk i Medelhavet, men dess last bärgades senare.
Det har på senare år skrivits mycket om Parthenonfrisens historia och vem som borde vara dess rättmätiga ägare. Antagligen hade dock eftervärldens dom över lord Elgins handlande blivit betydligt mildare om inte publicisten lord Byron hade sett det som sin uppgift att väcka omvärldens uppmärksamhet på vad som försiggick i Aten. Byron träffade aldrig Elgin men tillbringade en tid i Aten där han lärde känna Lusieri, som inte alls skämdes över sin burdusa framfart i Akropolis.
Elgin försvarade Parthenonfrisens bortförande med argument som senare blivit välanvända av museer och samlare som motsatt sig återförandet av konstföremål till deras ursprungsländer: Akropolis vandaliserades kontinuerligt av lokalbefolkning och resenärer (med vilka Elgin uppenbarligen inte identifierade sig), och särskilt allvarligt var att fransmännen – som britterna låg i krig med – bröt bort delar som de tog med sig hem. Här gällde det alltså att hävda nationella intressen snarare än den privata samlarens behov. Parthenon var både säkrare och mer tillgänglig om den fanns i Storbritannien än om den stod kvar i Aten, menade han. År 1816 fattade British Museum det redan då kontroversiella beslutet att köpa frisen, i en tid då stora kulturskatter bytte ägare i efterdyningarna från Napoleonkrigen.
Några år tidigare hade Napoleon låtit föra ut mängder av antikviteter och konstföremål från Italien som en följd av Tolentofördraget (1797) mellan Frankrike och påvestaterna. Louvren i Paris hade öppnats några år tidigare och därefter döpts om till Musée Napoléon. Napoleons plan – senare kopierad av Adolf Hitler – var att museet skulle visa upp den bästa konsten i Europa. Således lät han plundra kyrkor och privata samlingar i Italien som sedan skeppades till Marseille och vidare landvägen till Paris. Bland de mest kända antika skulpturer som fördes till Frankrike var San Marcos bronshästar (tagna från Konstantinopel under det fjärde korståget år 1204), Laokoongruppen, Apollo di Belvedere och den döende gallern. Dessa föremål visades sedan upp i ett stort triumftåg genom Paris, regisserat efter romersk förebild. De franska revolutionärerna såg sig som Roms arvtagare, och övertagandet av det främsta romerska kulturarvet bekräftade för dem att Paris skulle bli det nya Rom.
Vid tiden för Frankrikes nederlag vid Waterloo såg de segrande makterna Frankrikes bortförande av påvens konst som ett illegitimt krigsbyte. En viktig anledning, som Miles inte nämner, torde ha varit att den katolska kyrkans inflytelserika överhuvud stod som ägare till det mesta av de bortrövade samlingarna och arkiven. Det fanns också ett växande nationellt sinnelag i de italienska städerna, som krävde kulturskatterna åter. Då San Marcos bronshästar installerades i Venedig igen firades deras återkomst med en storvulen ceremoni.
Till en inte så liten del var det den starkes rätt som rådde också omedelbart efter Waterloo: preussiska styrkor var de första som nådde Paris, och de tog helt enkelt tillbaka det som hade stulits från Preussen. En hel del av det italienska godset visade sig dock, vilket var brukligt under 1600- och 1700-talens härjningar, ha gått förlorat under transport. Enligt nyare skattningar var det inte mer än drygt hälften av föremålen som återlämnades. En av orsakerna till att inte mer återfanns var att Louvrens direktör strax före de allierades intåg i Paris hade hunnit sända ut många av målningarna till landsorten, där de kunde gömmas undan.
Efter Napoleonkrigen, liksom i andra fall av återlämnande, visar sig kontexten spela en avgörande roll. Det var inte en universell princip som bestämde vad som skulle återlämnas till vem efter krigen, utan snarare politiska hänsyn blandade med tillfälligheter. Arthur Wellesley Wellington, de allierade styrkornas befälhavare, var en intellektuellt lagd adelsman och en beundrare av Cicero. Han kämpade visserligen för att stulen konst så långt möjligt skulle återlämnas till sina rättmätiga ägare, men vad hände med Frankrikes byten från Egypten och Grekland? Egyptiskt kulturarv bytte faktiskt ägare två gånger under Napoleonkrigen, eftersom britterna körde ut Napoleons styrkor 1801. I Alexandriafördraget stod det att britterna skulle ta över den franska samlingen av antika föremål, inklusive den berömda Rosettastenen.
I Europa utlöste plundringen av Egypten en intensiv egyptomani snarare än att väcka en debatt om huruvida exempelvis Rosettastenen skulle återföras till det ottomanska väldet. ”Turken” hörde inte till den västerländska (läs: kristna) civilisationen. Diskussionen om återbördande av egyptiska kulturföremål är en betydligt senare historia.
