Löpning har varit en folksport sedan början av 1970-talet, och efter en liten svacka under 90-talet har deltagandet i motionslopp nått nya rekordnivåer under 2000-talet. De många motionslöparna utgör en marknad för böcker om löpning, och under det senaste åren har ett stort antal översatts till svenska. Den japanske författaren Haruki Murakamis ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” är en självbiografisk betraktelse över Murakamis förhållande till löpningen. Han menar bland annat att idrotten och en regelbunden livsföring varit en förutsättning för att han kunnat klara av det mycket påfrestande författaryrket – han är alltså ingen konstnärsbohem. Den norske folkloristen Thor Gothaas ”Löpning. En världshistoria” är ett försök att täcka den mänskliga löpningens historia från stenåldern till våra dagar. Den finländske författaren Miika Nousiainen tar i romanen ”I långa loppet” upp långdistanslöpningen eftersom den enligt honom är ett av Finlands tre nationella trauman – de andra två är Sverige och alkoholen.
Den amerikanske journalisten Christopher McDougalls Born to run: Jakten på löpningens själ (Övers: Johan Nilsson, Filter/Offside Press, 255 s) kombinerar drag från alla de ovannämnda böckerna. Liksom Murakami skriver McDougall självbiografiskt; ramhandlingen består dels av hans kamp för att få bukt med sina löparskador, dels av hans deltagande i arrangemanget av ett ultramaraton bland Tarahumarafolket i Mexiko. Han spränger också in mycket löpningshistoria i berättelsen, av vilket det mesta går att återfinna i Gothaas bok. Liksom huvudpersonen i Nousiainens roman är McDougall starkt samhälls- och samtidskritisk; bägge ser också 70-talet som en svunnen guldålder för löpningen.
Först och främst är emellertid ”Born to run” en propagandaskrift för löpning och mot skoindustrin, framför allt mot amerikanska Nike. McDougall menar att människan är född till att löpa och av naturen är anpassad till att kunna springa långa sträckor utan att skada sig. Att löpare drabbas av skador beror på Nikes skor. De har sedan början av 80-talet blivit alltmer stötdämpande och stabiliserande och försvagar därigenom löparnas fötter och lurar dem att löpa med en felaktig teknik.
Utan tvekan har McDougall rätt i mycket av det han skriver. Han ägnar stort utrymme åt att på ett populärt sätt förklara innehållet i artikeln ”Endurance running and the evolution of Homo” som publicerades i den framstående vetenskapliga tidskriften Nature i november 2004. Där presenterades teorin att människans fysiska särdrag har utvecklats som en anpassning till långdistanslöpning. Den allmänna uppfattningen att människor är dåliga löpare jämfört med andra djur stämmer endast på kortare distanser. På två till fyra timmars sikt är människor fullt kapabla att jaga djur som antiloper och hästar. Människor har genom sin hårlöshet och effektiva svettning ett unikt välfungerande kylsystem, och kan fortsätta löpa långt efter det att de flesta andra däggdjur kollapsat av värmeslag.
Författarna bakom artikeln i Nature har gjort ett mycket omfattande och trovärdigt forskningsarbete till grund för sin hypotes, och McDougalls presentation av teorin är säkert spännande för dem som läser om den för första gången. Däremot är det ett misstag av honom att blanda in neandertalarnas utdöende för 30 000 år sedan. Enligt teorin uppstod anpassningen till löpning när släktet Homo framträdde för ungefär två och en halv miljoner år sedan. Det betyder att såväl vår art som neandertalarna sedan årmiljoner härstammade från löpande förfäder. McDougall antar att neandertalarnas marginellt större kroppsstorlek skulle ha gjort dem till sämre löpare, vilket skulle ha fått dem att dö ut. Det är en högst spekulativ idé, inte alls lika väl underbyggd som artikeln i Nature.
Också i McDougalls argumentation för att skoföretagen tillverkar alltför stötdämpande och stödjande skor finns det klara poänger. Grundtesen är att människans fötter under årmiljoner anpassats till löpning och därför inte behöver skor med kraftig stötdämpning och stabilisering. Han nämner till exempel universitetslag i USA som är sponsrade av skoföretag, men där löparna trots att de kan välja vilka skor de vill alltid tar de billigaste modellerna med minst luftkuddar och andra finesser. Själv befann jag mig i samma sits åren 1996–2009, då jag hade sponsorkontrakt och kunde prova ut vilka skor jag ville. De bästa var så gott som alltid enkla modeller långt ner på prisskalan. Jag har heller aldrig sett någon annan elitlöpare använda de dyraste, mest tekniska modellerna på träning. De är helt enkelt för tunga och klumpiga.
McDougall konstaterar att fast löparskorna blivit alltmer stötdämpande och stödjande sedan 70-talet har skadorna ökat. Han bortser emellertid ifrån att sambandet kan vara indirekt. Det är en helt annan kategori av människor som löper i dag; fast maratonloppen med tiden fått allt fler deltagare är det allt färre som löper snabbt. Många av löparna har väldigt liten träningsbakgrund och är ofta lätt eller till och med kraftigt överviktiga. Den här nya kategorin löpare är naturligtvis mer skadebenägna, och det är också till dem som de allra tyngsta och stabilaste löparskorna är riktade. Att en viss typ av skor inte passar den som väger 60 kg och har löpt hela sitt liv behöver inte betyda att de är olämpliga för den som väger 120 kg och har fört ett stillasittande liv i flera decennier.
Förmodligen skulle många ändå må bra av att välja lättare, enklare skomodeller som tillåter ett mer naturligt löpsteg. Det skulle emellertid inte lösa alla skadeproblem. I McDougalls bok framstår det som om löparskador var okända innan Nike började utveckla stötdämpande skor, och han driver den tesen ännu hårdare på sin hemsida. Man behöver emellertid bara tala med några äldre löpare för att få veta att det faktiskt var fullt möjligt att bli skadad redan på 60-talet. I Japan har för övrigt de tunga, kraftigt stötdämpande skorna aldrig slagit igenom, utan marknaden domineras helt av tunna, lätta modeller. Förmodligen beror det här delvis på att det i Japan finns ett stort antal löpare på hög nivå, men färre tunga motionärer än i Europa och Amerika. Om McDougalls tes stämmer borde japanerna på grund av sitt skoval vara förskonade från löparskador, men det är de definitivt inte. Snarare verkar de japanska löparna karriärer avbrytas tidigare av skador än vad som är fallet med löpare från andra delar av världen.
Boken utger sig inte enbart för att ha lösningen på mänsklighetens ortopediska problem, utan vill erbjuda ett universalmedel mot allt. ”Tänk om alla våra problem – våldet, fetman, sjukdomarna, depressionerna och den ständiga girigheten – började när vi slutade vara ett springande folk?” Tarahumarafolket framställs som några av de sista representanterna för mänsklighetens ursprungliga fredliga, löpande urtillstånd. Det är långt ifrån ovanligt att samhällskritiska böcker skildrar isolerade folkgrupper som bärare av egenskaper som vi andra för länge sedan förlorat. Det är emellertid mycket svårt att avgöra hur vanligt till exempel våld är i samhällen av den här typen. San-folket i Kalahari, som också förekommer i boken eftersom de utövar uthållighetsjakt, har även de framställts som ett ursprungsfolk där våld inte förekommer. När man verkligen genomfört studier av hur många mord som förekommit bland folket i mannaminne så har resultatet visat att frekvensen av dödligt våld är mycket högre än i de mest våldsamma västerländska samhällena.
I boken framstår det också som om de få vägar, telefonlinjer och sporadiskt fungerande internetförbindelser som dykt upp på Tarahumaras område utgör ett dödligt hot mot deras kultur. Ur andra källor kan man få information om att sjukdomar och undernäring är mycket vanligt förekommande bland folkgruppen. Det är knappast något som man kan få bukt med utan förbättrade kommunikationer och ekonomisk utveckling. Sedan är det upp till människor själva att välja vad de tycker är värt att bevara i sin kultur. Med tanke på att Tarahumaras löptraditioner fått så stor uppmärksamhet utifrån verkar det sannolikt att man kommer att hålla fast vid dem på ett eller annat sätt. Är människor verkligen födda att löpa, vilket är bokens titel och andemening, behöver man knappast vara så ängslig för att traditionen skall dö ut.
McDougall gör propaganda för en god sak med en medryckande stil. Tyvärr gör han det med hjälp av ständiga överdrifter och inkonsekvenser. Några exempel är på sin plats. De amerikanska topplöparna från 70-talet, till exempel Steve Prefontaine, Frank Shorter och Alberto Salazar, framställs som hjältar. De löpare som kom senare var enligt McDougall sämre eftersom pengar och Nikes skor förstörde sporten. Löparna från 70-talet hade ädlare motiv och tunnare skor, dessutom blev de enligt McDougall trots enorma träningsmängder inte övertränade – eftersom de inte kände till att man kunde bli det. Faktum är att dagens amerikanska löpare är betydligt snabbare än de gamla hjältar han räknar upp – och pengar hade kommit in i sporten redan på 70-talet. Dessutom är exemplet med överträning sällsynt illa valt: Alberto Salazar måste vara ett av de mest kända fallen av överträning i idrottens historia.
För att visa att alla människor kan löpa långa sträckor nämner McDougall norrmannen Mensen Ernst, som 1832 sprang från Paris till Moskva. Enligt Mc Dougall var Ernst en sjöman som knappt kom ihåg hur det kändes att ha fast mark under fötterna. I själva verket försörjde sig Mensen Ernst som professionell löpare, vilket Thor Gothaas också nämner i sin bok om löpningens historia.
McDougall gör anspråk på att ha upptäckt en uråldrig hemlighet som mänskligheten glömt bort. När hemligheten avslöjas mot slutet av boken blir det något av en antiklimax. Man måste skaffa sig en bra löpteknik, skriver han. Precis som människor måste lära sig att simma måste de också lära sig att löpa. Mot bakgrund av hur ivrigt han i andra sammanhang förespråkar naturlighet kan man undra varför en art som är född till att löpa skall behöva ta lektioner i löpteknik. Det han har att säga om löpteknik är i sig helt korrekt: foten skall sättas i marken rakt under kroppen och bra löpare har en högre stegfrekvens än sämre löpare. Det här är emellertid inga hemligheter utan allmänt spridd kunskap bland tränare och löpare. De allra flesta verkar dessutom faktiskt vara födda till att löpa och lär sig på egen hand att sätta ner fötterna rätt.
”Born to run” är en spännande bok om ett intressant ämne, och den har uppenbarligen attraherat många läsare utanför traditionella löparkretsar. Men den innehåller ingen uråldrig, förlorad visdom som varit okänd för dagens löpare. Däremot kan den hjälpa till att sprida kunskaper som sedan länge varit allmängods bland löpare till en bredare läsekrets.
